Arena: Plough Lane
Match: League two
Publik: 8 114
Målen: 0-1 (24) Ashley Hay, 1-1 (37) James Tilley, 1-2 (80) Matty Taylor
Matchens lirare: Jake Reeves, AFC Wimbledon

En fullspäckad vecka i England på schemat.
Vi började i södra London med ett League two-möte bland hundratals holländare.

Klockan stod på 07.00. Det gör den ju som bekant bara när man ska ut och flyga. Den här tisdan var destinationen London.
Rafsade ihop grejerna, knatade ner till tuben och åkte in till T-centralen.
Det skulle dock dröja till jag var ute på Arlanda, efter en okristligt dyr expresstur, innan resans första drama dök upp.
Direktör Skörd hade lyckats somna på bussen och vaknade inte förrän den var i närheten av Enköping (Arlandas utkanter). Som tack för ett strålande jobb fick han knata in till terminal 5 där jag satt och väntade.
Inne vid F-piren satte vi oss väntade när en kille kom fram och frågade om vi också skulle på matchen och hur vi skulle oss till stan. Det var inga konstigheter i början, men när han frågade var vi köpt våra biljetter och han sa att han köpt sina på Anfield Travel började jag undra vad i helsicke han surrade om.
Har de börjat sälja plåtar till Arsenals matcher?
Ur led är i så fall tiden.
Men ganska snabbt fick han ur sig att han skulle på Liverpool v PSG.
Så kan det gå.

Sen finns inte mycket mer spännande att berätta på ett par timmar. Vi slog oss ner på rad tio. Jag somnade lika snabbt som Norwegiankärran tog fart och vaknade med knappa timmen kvar. Skörd hade flyttat bak och hade en egen rad.
Vi landade åt fel håll på Gatwick innan utsatt tid efter en flight på 2:12:37. Nu skulle det inte dröja länge innan nästa drama utspelade sig. Det var vid bagagebandet när en tjej tog min väska och började gå. Tre steg senare upptäckte hon felet och ursäktade sig med att hon hade en likadan väska, vilket blev sant minuten senare.

I vanlig ordning hade vi bokat in oss på Travelodge Manor House vilket medförde en helt vanlig tågresa in till Finsbury Park. Vi var så tidiga och puben vid Manor House öppnar inte förrän 16 så vi valde lunch på Twelve Pins.
Det var hästar från Cheltenham på teve och folk var helt galna på upploppen. Där satt vi halvdöda och slafsade i oss en bättre engelsk tallrik och varsin Neck Oil.

När klockan masat sig fram till 15 kuskade vi upp prylarna till hotellet och checkade in.
Äntligen fick man en timme och lite till att sträcka ut på. Det gör ju sällan någon skillnad, men fan så skönt det är.
Sen var det på det igen.
Kvällens mål var en av 92-arenorna. Långt ner i södra London. Eller, så långt är det inte. Det är bara det att det är för kort för att åka tåg så det är tunnelbana som gäller.
Först till Finsbury Park. Sen till Victora. Och slutligen District Line hela vägen ner till Wimbledon Park.
Det är en resa på en timme. Snudd på i rusningstrafik.
Lyckades med bedriften att bli skitnödig på Sloane Square så resterande, alldeles för många, stopp blev en kamp innan vi kom fram till puben The Woodman.

Där anslöt Pierre som också var sugen på att bocka av Plough Lane, eller Cherry Red Records Stadium som den sponsormässigt heter. Den stod klart i november 2020 och är sedan dess AFC Wimbledons hemmaarena efter att klubben kuskat runt.
Den ligger dock en bit från rälsverksamheten så när magproblemen löst sig var det en 15-20 minuters promenad som gällde.
Sen var vi på plats.

Arenan, som rymmer lite över 9 000 personer, ligger inklämde mellan en massa nybyggda hus och är utseendemässigt inte värt att skriva hem om alls.
Det är helt ocharmigt.
Och riktigt fult.
Runt ena delen går en hög plåtvägg, där scannar man in sig. Men det som finns innanför är helt okej. Öppna ytor med ölställen, shop och matserveringar.

Jag hade i förväg köpt plåtar ute på ena långsidan. £26. Det är inte billigt att gå på lower league-fotboll längre. Det är en sak som är säker.
Direkt när vi bänkat oss hajade Pierre till. Hemmalaget hade två klackar. En på varje kortsidan. Det märkliga var att en av dem, den bredvid bortafansen lät som att de sjöng på holländska. Men även på engelska. För majoriteten av sångerna var Wimbledonramsor. Det var nästa svårt att koncentrera sig på matchen när man satt och lyssnade. Efter en kvart kom svaret när speakern ropade ut och tackade för stödet från Eindhoven. Det var alltså PSV-fans som stod och sjöng kvällen före de på riktigt skulle åka ur Champions League.
Man slutar nog aldrig att förvånas.
Det är en sak som är säker.

Matchen då? Jo, den var helt okej. Hemmalaget jagade viktiga poäng i jakten på uppflyttning och hade det mesta och det bästa av spelet. Men det var Cheltenham Town som tog ledningen när Ashley Hay nickade in 0-1 på en hörna.
315 bortafans kunde jubla 120 meter bort fast de förmodligen inte fattade ett smack vad som hände.
Kvitteringen kom dock rättvist knappa tio före vilan när James Tilley arbetade in 1-1.
I paus skulle vi försöka lura kön och köpa öl. Det gick inte alls och vi fick vänta till alla hade beställt innan vi fick in ett par cider …
Gott var det hur som haver.
Hemmadominansen fortsatte i andra, men det var liksom inte så mycket mer än så. Spetsen saknades.
Därför gick det som det brukar och med tio minuter kvar efter en omställning kunde Matty Taylor prickskjuta 1-2 i det bortre hörnet.
Ridå för alla.
Inklusive 400 PSV-fans.
Jakten på en kvittering var rätt så mesig och det slutade överraskande med bortaseger.

När vi gav oss ut hade det börjat regna. Pierre skulle hämta sin väska. Sen knallade vi uppöver igen. Det var drama i Champions League mellan Liverpool och PSG så vi vände in på The Woodman igen i hopp om att få se avgörandet.
Men de hade inte rätt kanal så medan vi sippade i oss öppningsdagens sista enhet fick vi se det franska jublet på mobilen.
Gott så.

Nu var det bara en oerhört sega resan till Manor House kvar. Den tog ännu längre tid då vi inte kom till Victoria med första tåget utan tvingades byta på Earls Court.
Klockan var nästan midnatt när vi sladdade in på vårt familjerum med varsitt kvalitetstråg från Manor Kebab.
En värdig avslutning på en toppendag.