Arena: Estadi Montilivi
Match: Champions League, gruppspel
Publik: 9 048
Målen: 1-0 (28) Arnaut Danjuma, 1-1 (38) Jorginho (straff), 1-2 (42) Ethan Nwaneri
Matchens lirare: Ethan Nwaneri

Girona borta med 500 andra Arsenalfans.
Sällan har det strulat så mycket.
Och vi får nog vara nöjda med att vi fick se matchen över huvud taget.

Efter ett par dagar i Tarragona med mycket jobb och fina parkpromenader så var det dags för resans huvudmål.
Girona v Arsenal.
Polarn i England hörde av sig bara någon vecka innan och kolla om jag ville ha biljetter. Då är det inte mycket att tveka på – trots att man bara dagar innan spenderat en vecka i England.
Vi hade bokat en bil som skulle hämtas 13.00. På väg dit upptäckte brorsan att de skulle ha siesta mellan ett och fyra så han började löpa för att hinna dit i tid.
13.01 kom han fram.
Då hade de gått och lagt sig.
Att ett land som ska erbjuda någon form av service tillåts bete sig på det där sättet är bara sinnessjukt.

Nu var goda råd dyra. Han fick ett nytt ställe som skulle kunna hjälpa till. Men de hade ingen bil så det slutade med att han fick ta en taxi till flygplatsen i Reus och hämta ut världens minsta Fiat.
Det var inga muntra miner någonstans.
Klockan hann nästan bli fyra innan vi kom iväg – och nu var det helt plötsligt lite småstressigt för vi skulle hämta ut plåtarna på ett hotell i Girona innan klockan 19.00.

När vi började närma oss Barcelona var hela bilsituationen utredd och klar och vi kunde fokusera på att ha en rolig kväll där Arsenal skulle ta en sista poäng för att säkra en topp åtta-placering.
Världens minsta Fiat gjorde ett fint jobb på de fina spanska motorvägarna och vi kunde dundra in i Girona i god tid för att få ut biljetterna.
Det bor drygt 100 000 personer i stan så att ta sig runt och parkera lite här och var borde inte vara något problem, resonerade vi.
Och det var det inte.

Vi hade dock lite problem att hitta en yta att ställa världens minsta bil utanför Hotell Ultonia, men det löste sig med varningsblinkersen. Det är så man gör vid Medelhavet, hette det.
Nästan alla hade hämtat sina plåtar när vi dundrade in. Men hemmaklubben hade sabbat allt för Arsenals stackars personal som slet som djur för att få ut grejerna till rätt adress.
Vi fick dock nöja oss med en pappersbiljett innan vi gick. De andra hittade de inte och vi skulle få dem på mejl. Då kunde vi lika gärna gå till puben och vänta föreslog jag och det var all good.

Bakom hotellet fanns ett litet garaget där vi parkerade världens minsta bil. Brorsan hade svårt att pricka rutan och tanten som jobbade där pratade oavbrutet på spanska trots att jag flera gånger sagt till henne att jag inte gör det.
Nu skulle vi gå en kort sväng till B12 där Stubbs, Finnbar och grabbarna satt.
Det var ett sargat gäng som tydligen kört hårt kvällen innan. Jag beställde öl och den var riktigt bra. En fint craft beer-ställe det här. Nu kom brorsan på att vi inte hade käkat, på typ hela dan så han gick och beställde mat.
Vegansk tapas.
Det var bland det jävligaste jag käkat nånsin. Korven och osten var rent vidrig.
Brorsan hade sån äcklig smak i munnen att han fick gå till en supermercado på väg till bilen för att köpa Snickers för att jämna ut.

Det blev ett kort stopp här på B12. För klockan tickade och vi ville vara i tid när vi skulle parkera vid arenan.
Det var en kvarts körning.
Sen var det inga som helst problem att dumpa världens minsta bil och knalla ner till Estadi Montilivi – som vid Champions League-kvällar inte tar in mycket mer än knappt 10 000 personer.
500 biljetter hade Arsenal fått.
Men det räckte väl för att det skulle bli fullskaligt kaos vid entrén.

Det var mer än en timme till kick off när vi blev visiterade och hundar skulle lukta på vårt snus. När den där jävla jycken skulle slicka i min dosa fick det vara nog.
Då ryckte jag bort den.
Nån ordning på torpet får det ju lov att vara.
När vi hade passerat första delen av kontrollen fick vi ställa oss i en ny kö där Arsenal skulle godkänna att vi kom in trots att namnet på biljetten inte överensstämde med verkligheten. Innan skulle de kunna ändra, men det hade Girona sett till att det var omöjligt.
Arsenalpersonalen fick sitta på huk med sina laptops och godkänna folk – trots att de visste exakt vilka 500 som var på plats.
Det var parodi.
Och när vi hade blivit godkända och skulle scanna in oss var det bara Lynn som kom in direkt. Jag och Teo fick nobben. Våra biljetter, som vi fått på mejl, fungerade inte.
Bara att gå tillbaka och meddela. En som jag känner skulle lösa det, men vi blev stående här mellan entréerna till klockan var tre minuter i nio. Då kom hon rusande med två nya biljetter så vi kunde scanna in oss.
Jag tror bannemig att vi var sist in på bortasektionen.

Vi ställde oss på ena kanten. Girona bjussade på en av dom sämsta burarna jag upplevt. Nät i taket och alldeles för mycket metall mellan glasen. Det kändes som man såg halva planen.
Kallt hade det börjat bli också.
Men eftersom det är lag på shorts på såna här bortamatcher var det bara att bita ihop.
Det var en helt okej match med tanke på förutsättningarna. Arsenal var till 99,9% säkerhet redan vidare som topp åtta och hemmalaget hade redan åkt ut.
De passade dock ofint nog på att göra 1-0 i den 28:e minuten. Vi fattade inte ett smack vad Neto, som Arsenaldebuterade, sysslade med.
Men The Gunners skulle vända innan vilan. Först Jorginho på straff och sedan Ethan Nwaneri med ett fint distansskott. Det var dock så långt bort så det var svårt att se något över huvud taget.

Andra halvlek blev mer kontrollerad. Arsenal försökte ha bollen så mycket det bara gick och det gick allt som oftast bra, även om Girona hade några chanser att kvittera. Den bästa kom med tolv minuter kvar att spela. Då blev det mål, men det plockades bort av VAR. Offside. Omöjligt att se från andra sidan stan.
Lite närmare oss på stopptid fick Arsenal chans att göra 1-3, men Raheem Sterling, som haft ytterligare en stinkermatch, brände chansen.

Vi blev inte kvarhållna superlänge, men det tog ändå en stund att gå ut när varenda vakt och polis skulle stå i vägen för folk. Vid entrén delades de inlämnade powerbanksen ut och det var ny porodi när folk hade snott andras.
Jag bara garvade och gick.
Det var lika bra.

Det var knappt en människa kvar när vi masade oss upp till bilen och körde ut ur stan. Målet nu var en finare Donkenmiddag, men det gick åt helsicke det också för det fanns inte en enda längs vägen till Tarragona och de som var i en inte allt för lång bit från vägen var stängda.
Det fick bli rester hemma istället.
Sen däckade vi skönt efter en lång dag.

Jag hade bokat in en extradag så jag skulle slippa flyga hem på torsdan. Det var ett världsklassbeslut.
Teo lämnade tillbaka världens minsta bil och vi tog sen en stärkande promenad på byn och ner till vattnet.
Hemresan blev som väntad seg som bara den. Man lämnade Tarragona före utsatt till innan tolv och landade hemma vid 21.30.
Jisses.