Arena: Ashton’s Stadium
Match: Essex Senior Football League
Publik: 198
Målen: 1-0 (90+1) Normand Kebi
Matchens lirare: Normand Kebi, Woodford Town

Världens sämsta match.
På världens sämsta arena.
Välkommen till en fredagskväll i Woodford.

Efter en lugn torsdag utan fotboll var det dags att kicka igång maskineriet igen den här kylslagna fredan. Det blev en stadig promenad runt här uppe i närmiljön.
Först ner till West Reservoir där en galning skulle ut och simma i det bistra vädret. Därefter Lordship Park och Manor Road ner till Stoke Newington där vi vände norrut och upp till Stamford Hill. Sen lite skön nerför via Seven Sisters Road och hem.
Där väntade en välsmakande engelsk frukost på caféet i parken.
Men det blev snabbt svinkallt efter att vi knallat i 90 minuter.

Eftermiddagen spenderades på hotellet där man fick tillverka egna PDF-filer för att Arsenal inte kunde skicka ut biljetterna en och en.
Tjena medeltiden!
Men strax före fem var vi på rull igen.
Målet var Woodford i nordöstra London. Det är inte mer än 15 kilometer med bil bort dit från Manor House, men några vettiga spårförbindelser finns det inte så vi fick ta Piccadilly Line ner till Holborn och sedan Central Line ut. En jävla på resa på över en timme.
Det var helt proppfullt på sista tuben och det var knappt så att det lättade när vi hade passerat Stratford.

Det var becksvart när vi kom fram till. Vi fick knalla under rälsen och ner för att komma på rätt spår mot arenan – som låg nerför backen en dryg kilometer.
Men det fanns ju en pub där innan det var som brantast. The Railway Tavern. Där stannade vi så klart och läskade oss en smula.
Första tog vi ute. Sen började Skörd frysa så vi fick gå in och ta den andra med det var ”allsång” till I’m a Barbie girl där inne.
Kvalitet.

När vi hade masat oss nerför Snakes Lane och under M11:an var vi framme. Ashton Playing Fields eller Ashton’s Stadium som Woodford Town kallade det för.
£7 i entré. Burgarvagnen var framme och klubbhuset var öppet. Där serverades välkyld Stella för £5.
Sen var det faktiskt slut på det roliga.
Inga tryckta matchprogram, de kunde laddas ner digitalt via en QR-kod och det är ju aldrig samma sak.
Arenan var helt bedrövlig. Det är verkligen ingen lögn. Man fick stå på ena långsidan, där det även fanns en liten läktare. Men mellan där man stod och planen var det först en längdhoppningsanläggning, sedan gräs och efter vanliga löparbanor.
Måste ha varit 15 meter mellan läktaren och planen.
Det fina med såna här matcher är ju normalt att man kan stå på planen, mer eller mindre.
Nu stod man på andra sidan stan.

Matchen var lika usel den. Då var det ändå ett toppmöte i Essex Senior Football League – niondesteget inom den engelska fotbollen. Hemmalaget, som var tvåa i tabellen efter Stanway Rovers, inledde visserligen förtroendeingivande, men det hände absolut ingenting.
Jag tror första 45 var helt fri från målchanser att skriva hem om.
Så medan ett gäng hemmafans sjöng, slog i väggarna – och på en trumma – tog vi paus för att värma oss lite i klubbhuset.
Det var inte många plusgrader den här kvällen …

Matchen blev inte ett dugg bättre i andra. Vi köpte en balja pommes. Det var gott. Gästerna hade en boll i stolpen, men allt pekade på 0-0 när Normand Kebi skickade iväg en distanskanon på stopptid som satt fint i krysset.
1-0.
Och tre nya poäng till Woodford Town som jagar uppflyttning.
Det skulle firas med att hela laget skulle high-fivea alla som stod precis där vi stod så på meritlistan finns nu att man tackat hela Woodford Towns lag efter en seger.
Vi avslutade den sista Stellan inne i puben, som var väldigt fin, för att få upp lite värme inför hemresan.

Nu var det uppför till stationen. Tack och lov mycket mindre folk i omlopp så vi fick sitta på tuben. Den mosade på i bra fart genom östra London och in till Holborn där vi bytte och åkte upp till Manor House.
Kvällen avslutades så klart ståndsmässigt med ett tråg kebab från Manor kebab.
Möcke bra!