Arena: Emirates Stadium
Match: Premier League
Publik: 60 287
Målen: 0-1 (25) Son Heung-min, 1-1 (40) Dominic Solanke (självmål), 2-1 (44) Leandro Trossard
Matchens lirare: Myles Lewis-Skelly

Norra London är rött.
Igen.
Och för alltid.

Efter den otroligt långa gårdagen var det skönt att få sova lite. 14.15 var det samling på Lamb & Flag i Covent Garden.
Tuben rakt ner och på väg till puben kom Filip utfarandes från en pizzeria. Jag och Direktörn valde dock att ta en macka på Pret A Manger. Mycket senap. Men gott.

Frank och Sean, som var på hembesök från US and A, var redan på plats. Bra snack och riktigt bra Isle of Wight-öl i ett par timmar innan vi drog vidare mot nordligare breddgrader.
Arsenal. Och Woodbine.
Frank och Sean skulle ha chips inne på Golden Fish Bar och Rod the Cod briljerade med sina fiskkunskaper.
Han ska nu inte bara flytta till Ryde, han ska även öppna restaurang.

Det var rätt bra med folk och laddat på Woodbine när vi smet in och bänkade oss. Så jävla skönt att få en sittplats.
Det hör verkligen inte till vanligheten.
Bra surr med Chris och Frank innan vi i rätt så god tid knallade ner till Emirates.

Men det tog en stund att ta sig in. Ännu längre för Codden som hade enorma QR-problem.
Jag hade planer på att köpa nachos innan kick off, men det fanns det absolut ingen tid för så det var bara att knalla direkt ner till Block 30 och sjunga upp sig.

Arsenal hade ett bra övertag i första, men det var Spurs som gjorde första målet när Son Heung-mins skott styrdes via Gabriel och in bakom David Raya.
Hemmalaget körde dock på och i slutet av första halvlek kom vändningen. Först via Gabriel och ett hörnmål, som dock blev självmål, och sedan genom Leandro Trossard som med vänstern pangade in 2-1 bakom Spurs nye keeper Antonín Kinský.
Magisk stämning när jag knallade ut och köpte lite förfriskningar i vilan.

Gunners bevakade mer i andra och tog chanserna som bjöds. Nog fanns ett par som borde ha resulterat i mål, men det blev 2-1 även fast Pedro Porro träffade stolpen ur snäv vinkel på slutet.
Vi sjöng ännu mer när vi knallade runt och mötte upp Lars vid Tony Adams-statyn.
Segerfirandet fick bli ute på Twelve Pins. Sambuca och en öl. Sen stängde de och vi tog tuben hem och käkade kebab.
Så som det ska vara!