Arena: Huish Park
Match: Conference
Publik: 3 333
Målen: 1-0 (10) Aaron Jarvis, 1-1 (26) Kevin Lukko, 2-1 (52) Aaron Jarvis, 3-1 (63) Charlie Cooper
Matchens lirare: Aaron Jarvis, Yeovil Town

Vilken jävla cirkus.
Jag kräver härmed att jag är en kandidat för bragdguld efter att jag såg till att vi faktiskt fick se Yeovil Town v Maidenhead United den här eftermiddagen.
Så dåligt fungerar den engelska järnvägen.

Efter tre dagar i Portsmouth med fotboll och ölturné på Isle of Wight var det dags att packa ihop och resa vidare. Men jag vaknade med ett mindre trevligt besked den här lördan. Vårat tåg, som skulle gå 10.21, var inställt.
Kul jul.
Det var bara att ge sig in i tågappen och kolla andra avgångar och det skulle gå ett en timme senare som också kunde funka. Då skulle vi ha 90 minuter att spela på när vi kom fram till Yeovil för att hinna ta oss till hotellet och sen till Huish Park.
Det skulle bli något helt annat.

För när vi hade duschat och checkat ut så visade det sig att nästa tåg också var inställt när vi kom ner till Portsmouth Harbour. Tur att vi var där 20 minuter före ”avgång” för nu kunde vi ta ett annat tåg till Fratton där vi skulle byta till Waleskärran. So far so good. När vi åkt hiss över på rätt perrong och bänkat oss på Cardifftåget kom snart ett meddelade i högtalaren att konduktören var tvungen att ha rast så vi skulle bli 20 minuter sena.
Rast??
Här satt ett tåg fullt med folk som skulle fram till olika ställen i tid, men det var tydligen viktigare att en medelålders man fick fika en stund …

När vi väl kom iväg gick det så sakta att det nästan hade gått fortare att cykla. På riktigt. Vi åkte sju mil på två timmar. Givetvis var vi dundersena till Salisbury där vi skulle byta tåg. Men om allt funkade nu så skulle vi vara i Yeovil 25 minuter innan kick off – och det kunde vi klara.
Då kom nästa dråpslag.
Den här gången var personalen sen från ett annat tåg och minuterna försvann en efter en. När vi väl kom iväg fick vi sitta på britsar mellan vagnarna.
Nu handlade det bara om att släcka bränder för snabbt skulle det visa sig att någon förlorad tid skulle vi inte kunna ta igen. Vi skulle bli sena. Frågan var bara hur sena. Och skulle vi få se någon fotboll?

När tåg hade masat sig till Yeovil Junction och vi rusat över bron för att få tag i en taxi slog klockan 15.00. Nu skulle vi åka fem minuter in till hotellet där jag nästan med våld dumpade väskorna på rekordkort tid. Taxikillen stod kvar på parkeringen och körde sedan i rasande fart ut till Huish Park. När vi hade joggat runt och försökt hitta någon som kunde släppa in oss på den stängda arenan  hade klockan slagit 15.15. Två minuter senare stod vi på läktaren.
Hit med bragdguldet.
Nu!

Det var bra med folk på plats den här soliga dagen på Huish Park. Yeovil ledde med 1-0 när vi började titta. Men inte långt senare så kvitterade Maidenhead som kanske hade 200 fans med sig långt där borta på långsidan.
Sen blev det paus och vi fick knalla ner och få in en kall cider.
Det var oerhört gott.
Efter paus var det bara Yeovil som enkelt gick fram till 3-1 tack vare rappt och effektivt anfallsspel. Maidenhead hade inget att svara med och de 3 333 på plats var till en stor majoritet nöjda.
Jag gillade Huish Park också. Snygga läktare och en bra foodcourt bakom ståplats på kortsidan.

Vi kände för en öl på puben efter matchen, men märkligt nog hittade vi ingen. Istället köpte vi matchprogram och halsdukar innan det skulle plåtas det sista och åka in till stan igen.
Det skulle visa sig vara lättare sagt än gjort.
Jag fick inte fatt i nån Uber så Jansson fick ringa sin taxikompis som kom och hämtade oss en stund senare i ett industriområde bakom stadion.
Nere på stan tog vi första bästa pub, The William Dampier, nästan bredvid hotellet för ett par glas. £2,55 för en Dark Fruit måste anses som otroligt billigt, även om det är en Weatherspoonpub, år 2024.

Efter ett par rundar tackade vi för oss och knallade över till hotellet där vi slappt nog tog middag. Det var under all kritik, men fasen så skönt att sitta ”hemma” och käka. Märklig förrätt och en ytterst blek pizza bjöds vi på.
Sen gällde det att hålla sig vaken till och under Match of the Day. Det gick som vanligt. Uffe sov redan innan det börjat och jag stämplade ut innan den första matchen var över.
Helt enligt plan med andra ord.