Arena: Westwood Park
Match: Wessex Football League – Premier Division
Publik: 192
Målen: 0-1 (17) Layton Tulk, 0-2 (45) Lewis Williams, 1-2 () Connor Kelly, 2-2 () Connor Kelly
Matchens lirare: Connor Kelly, Cowes Sports

Öl och fotboll.
Välkomna till en helg på Isle of Wight.
Eller som det också kallas – Ale of Wight.

”Ni måste ta ”katten” 10.15 från Portsmouth Harbour, annars hinner vi inte”.
Det var tydliga besked från Frank i Ryde.
För oss på fastlandet betydde detta att alarmen behövde ställas så att vi fakiskt var redo att ta båten över i tid.
Det är alltså ”katten” som är båten, om ni undrar. Det lokala smeknamnet för Wightliks Fastcat är the cat.
Så vi rullade med oss väskorna och gick den korta biten när till färjeterminalen och åkte de 22 minuterna över till piren där Stubbs väntade med bilen och aktiviteterna kunde dra igång.

Vi hoppades få checka in på Travelodge, som för tre nätter kostade lika mycket som en i London, halvvägs uppför backen i stans centrala delar medan Stubbs var på Posten och skickade några ordrar.
Men det fick vi inte.
Däremot kunde vi praktiskt lämna in väskorna i köket på hotellet och skynda vidare mot Appley Rise och Champions League-lottningen som skulle dra igång strax efter elva.
Frank hoppades få loss speldatumen för vår kvartsfinal snabbt så att han kunde boka sin resa till München, som det skulle visa sig bli.

När vi vandrade tillbaka in mot stan för att sätta oss på tåget var han utan både flygbiljetter och hotell för datumen för matcherna var inte klara.
Han försökte istället flirta med oss på resan ut på piren, men världens suraste konduktör vägrade.
Snällt fick vi vänta på att tåget hade varit ute och vänt innan vi klev på.
Första stoppet på dagens pubrunda blev Sandown.
Där vandrade vi den korta biten ner till puben The Castle. Bob, en annan lokal förmåga som också var ölsugen redan vid lunch, var redan på plats och inte långt efter kom Finnbar från Cowes.
Det var ett märkligt ställe med konstiga skelett på väggarna och orimligt med locals så här tidigt på dagen.
Men ölen smakade bra.
Frank fick dock byta sin, vilket tydligen inte är ovanligt om alen stått för länge.
Efter två rundor var det dags att kila vidare. Körschemat lämnade inte mycket utrymme för utsvävningar och efter en snabbtitt på håll på havet satt vi plötsligt på en buss mot nästa pub.

Shanklin blev stopp nummer två. Jäkla fin gammal by där vi skulle in på King Harry’s Bar. Men det var stängd så vi fick dra en nödlösning tvärs över gatan på The Village Inn.
Det är ingen större brist på pubar trots att vi var in the middle of fucking nowhere på en ön.
En ale blev det.
Sen var på språng igen.

Den här gången hoppade vi på treans buss till Ventnor som snabbt blev Bendtner.
Vägen som bussen normalt går på var avstängd för nån klippa hade lossnat och ramlat ner.
Så vi fick ta en mindre väg. Det var så trångt att bussen knappt fick plats på några ställen. Och när vi kom in i Bendtner, sorry, Ventnor, var det ett drama utan dess like när dubbeldäckaren skulle trixa sig ner från berget till stranden på serpentinvägen.
Till slut kom vi inte längre ner och vi fick knalla sista biten till The Spyglass Inn.
Trevlig pub med god lokal IPA.
Här blev vi kvar en stund medan Stubbs skulle boka 300 flygbiljetter till Tyskland.

Men efter ett par nya rundar var vi på på språng igen. Frank gjorde det som alla ville fast ingen sa, snodde åt sig en taxi som skjutsade oss uppför backen till nästa pub. Det var inte långt – men det var rakt uppför och ingen var direkt sugen på den bergsklättringen.
The Volunteer stod näst på menyn.
En av dom minsta pubarna jag någonsin besökt. Ett veteranställe. Men öl i massor hade dom.
Nu började klockan rinna iväg och det var dags för en ny bussresa. Newport den här gången.
Mitt på ön.
Drama på bussen när några blev avslängda, men vi kunde säkert och tryggt komma fram och vandra ner den korta biten till Ale House.

En liten familjär pub med rätt så bra ale. Men det började bli segt och det gnisslade på sina håll.
En lång dag började gå mot sitt slut.
Det var liksom inget snack om det.
Efter ett varv eller två sa vi hej då till Finnbar, Bob hade hoppat av långt tidigare, och vi knallade upp till busstationen och åkte hem till Ryde.
Jag vill checka in det första vi gjorde innan vi eventuellt gick till ytterligare ett vattenhål.
Först såg det ut att inte bli något men Stubbs messade ganska kvickt att han minsann skulle ta en till på Wetherspponhaket S.Fowler & co.
Det var fullt sving där inne och när jag dragit in en runda kir på tapp så kom nån tant och tog den för att ta en klunk. Hon fick sig en rättmätlig avhyvling innan hon stapplade vidare på fyllan.
När Frank hade knallat hem satt vi kvar en stund innan vi rundade av en grym dag med en pizza från det enda stället vi hittade en bit ner i backen.
Det var också då vi kom på att vi inte hade käkat på hela dan.
Gissa om det smakade mumma …

Jag hade stora förhoppningar om en rejäl sovmorgon på lördan. Fotbollen i Cowes, det den här texten egentligen ska handla om, började ju inte förrän klockan 15.00.
Fick vi det?
I helvete heller.
10.50 skulle vi vara i givakt nere på busstationen för då skulle Sean och Matt komma med båten från Portsmouth.
Och ingen vill ju vara sen till puben.
Tydligen.

Nu var båten sen istället så vi fick ta en buss med byte ute på landsbygden. Det funkade ju också och fram till East Cowes kom vi. Om än lite senare än planerat.
Där skulle vi åka en chain ferry över river Medina.
Ett pund för en båttur som tog typ 90 sekunder.
Sen var det bara en kort promenad till The Duke of York där Finnbar redan hade gjort sig hemmastadd.

Mycket historier, mycket skratt och mycket öl under ett par timmar. Vi fick även se Coventry Citys otroliga vändning på Molineux – och det serverades vinägerchips och några andra bitar som både luktade och smakade som hundmat.
Kunde ha gett det till jycken som var på plats. Men han snarkade som en gammal gubbe på golvet bakom oss.
Happy days!
Sådär en timme eller före kick off började vi bergsklättringen upp till Westwood Park som Cowes Sports arena heter.
Det är bästa laget på Isle of Wight och dom har fortfarande hugg på en play off-plats i den engelska niondedivisionen.

Det skulle tas bilder på allt och vi skulle betala in oss. Lotter och matchprogram inhandlades innan vi gick rakt in i klubbhuset och köpte in nya välsmakande ipor.
Kvalitet rakt igenom.
Westwood Park ligger insprängt mellan husen och har en fin stor läktare bredvid klubbhuset.
Det är en kanonarena med lower league-mått mätt.
Vi knallade sakta runt planen i första halvlek som var en besvikelse för hemmalaget som låg under med 0-2 i paus.
0-1 kom efter ett målvaktsmisstag och 0-2 när vi stod och beställde hamburgare.
Det var inte dumt alls att få i sig lite käk på dagen för omväxlings skull.
Bra smakade det också även om det estetiskt såg för jävligt ut.

Vi blev sittande inne i klubbhuset en stund i andra men då flyttade Cowes fram positionerna ordentligt.
Inhopparen Connor Kelly fixade både 1-2 och 2-2 och med lite flyt hade dom även snott åt sig en trepoängare på slutet, men det slutade oavgjort.
Min matchlott, när det första målet skulle göras, genererade ingen vinst, ska naturligtvis redovisas.

Nöjda och belåtna med en schysst ny arena på kontot och en bra day out blev det ännu bättre när vi fick gå nerför in till ”stan” igen. Galet brant.
Vi öppnade upp ”andra halvlek” på The Painters Arms. Själv fick jag lite av en svacka men när Fulham körde över Spurs med 3-0 kom jag på banan igen. Matt, Seans polare, hade det inte lätt efter det här.
Det var snudd på att det började sjungas ramsor inne på puben när vi garvande gick vidare i Cowesnatten.
Nästa anhalt blev The Union Inn. Kanske resans finaste pub. Neck Oil bjöds det på dessutom.
Vi blev kvar en stund innan vi knallade upp till The Ancor Inn.

Cowes är den snobbiga stan på Isle of Wight. Stor båtindustri och gott om folk med deg.
Vackert är det också.
Vi skulle ta samma rutt hem så det blev en ny tur med kättingsbåten över floden.
Där fick vi hänga en stund innan bussen kom.
Den tog oss raka vägen till Ryde där vi skulle på Dales veteranpub. Karaoke av varierande kvalitet bjöds det på.
Men Pompeygrabbarna vek av.
Det gjorde vi också rätt så snart och en ny pizza plockades med hem från haket i backen.
Herregud så gott den här gången också.

Den här söndagsmorgonen kunde inget rubba oss. Nu skulle vi fan få sova ut.
Inget kunde ändra på det.
Och herregud så skönt det var.
Vi hade planerat in en sunday roast på ett bryggeri, men det var inte förrän 14.30.
Det var nästan sommar i luften när vi knallade ner till Stubbs. Han och Carla var redo och vi tog bilen på en ny liten sightseeingtur innan vi kom fram till Goddards Brewery.
Bra grejer.
Även fast det gnisslade plockade jag in en IPA. Sen kom fundue med ost och öl och gott bröd till.
Det var så mäktigt att jag snudd på var mätt när det riktiga käket kom in.

Det kändes verkligen att det var söndag och ingen var sugen på så mycket mer. Istället tog vi bilen hem och kollade på FA-cupmötet mellan Manchester United och Liverpool, lekte med Stubbs tåg och kollade hans souvenirsamling.
Det var alldeles lagom.
När han sedan erbjöd oss skjuts hem kändes det ännu lite bättre. Vi tog med oss lite godsaker från Sainsbury som vi njöt av på hotellet resten av kvällen.
Det blev inte mer än så.
Och det gjorde absolut ingenting.

För på måndan skulle vi upp tidigt. Vi skulle ta katten redan 07.45 för det var det enda som passade för tåget som skulle gå 09.15 från Portsmuth & Southsea.
Det blev mycket väntanade. Både här och där.
Men fram till Gatwick kom vi i tid och efter en lättare meal deal-lunch kunde vi lyfta i tid och landa i tid på Arlanda.
Vi mötte Frida Karlsson i Sky City.
Sen tackade jag av Rodny och tog bussen till Alfa, degade ut mig och åkte hem via Maxi Nacka.
Herregud, igen, så skönt det var att komma hem från en suverän resa.