Arena: Victory Stadium
Match: Wessex Football League – Premier Division
Publik: 89
Målen: 1-0 (4) Cameron Quirke, 1-1 (28) Liam Robinson, 2-1 (36) Thomas Rolls, 2-2 (76) Joshua Benfield, 2-3 (86) Harrison Brook (straff)
Matchens lirare: Ryan Woodford, Portchester

Regn, blöta matchprogram, vidrig öl och ett sent avgörande.
Det händer mycket i den engelska åttondedivision en torsdagskväll i Portsmouth.
Häng med!

Premier Inn är helt klart ett pinnhål upp mot Travelodge. Kanske två. Visserligen kostar det en slant extra – men det är det värt för att sova lite bättre.
Men några fönster gick inte att öppna.
Här heller.
Vi sträckte ut ordentligt den här förmiddan vilket vi hade råd med eftersom kalendern var tom fram till kvart i åtta på kvällen.

Men en onsdag typ utan käk hade satt sina spår så när vi vilat klart drog vi direkt ner till Gunwharf Quays och käkade pizza. Bella Italia. Totalt profillöst. Vi satt ute och beställde in käket i en app. Via QR-kod. Rodny körde manuellt för hans IT-kunskaper nådde inte ända fram.
När maten var på väg att komma in började det småregna så vi flytta in under taket.
Det var så den här dagens skulle se ut. Sol och nederbörd om vartannat.

Sen skulle det fyndas inne på outleten. Men utbudet var klent. Mest överallt. Några grejer åkte med i kassen när vi gav upp på eftermiddan och knallade tillbaka till hotellet.
Utsträckning och uppdatering.
Sen skulle det testas nya pubar.
Ship and Castle den här gången.
Närmare hotellet låg den här enorma puben med lika enormt uselt ölutbud. Det var så kasst att jag beställde in en Staropramen. Vi nöjde oss med en sen gick vi till Ship Anson och drack Neck Oil.
Nån ordning får det lov att vara.

Utanför hade det börjat regna. Vi hoppades det skulle sluta innan vi gick så vi tog in en runda till och kollade på West Ham mot Freiburg i Europa League trots att matchen sedan länge var avgjord.
Till slut kunde vi inte vänta längre utan att bli sena till våran match så vi lommade iväg.
Det var nog inte längre än 700-800 meter fågelvägen till Victory Stadium, men marinens träningsområde är gigantiskt med massa planer för diverse sporter så det med omvägar och annat bollocks fick vi säkert gå två kilometer i det intensiva duggregnet.

Men när vi inte hittade någon given väg in fick vi fråga en vakt. Han guidade oss in via sin grind och vips, om man nu kan säga så efter den här gångturen, så var vi inne. Gubben i entrén gick när vi kom och hälsade glatt att vi kunde komma in gratis. Matchen hade nog pågått i tio minuter när han vandrade iväg med sitt kassaskrin.
Vi gick efter och bort mot den stora läktaren.
Där tog vi skydd och kollade första halvlek.

Victory Stadium är slitet. Löparbanorna hade försvunnit och många stolar stängts av. Oklart varför. Flera av husen runtomkring såg ut som att dom skulle rasa ihop viken sekund som helst.
Det är den nivån vi snackar om här.

Det stod 1-0 till USP, United Services Portsmouth, när vi knödde in oss bland dom andra entusiasterna. Hemmalaget huserade i botten av tabellen. Gästande AFC Portchester i andra änden.
Det syntes inte på den halvt vattensjuka planen inledningsvis även om det orangeklädda bortalaget kvitterade mitt i halvleken. För helt rättvist tog USP ledningen med sju minuter kvar att spela innan vilan.
Vi mötte irriterande Portchesterspelare när vi jagade en öl i pausen.
Roddan vågade inte riktigt ta steget in i ”klubbhuset” som var nån form av litet torn vid sidan av läktaren där ett gäng äldre gubbar förfriskade sig under speluppehållet.
Det fick bli kiosken.
Som hade grejer.
Fick till och med en vattenskadat matchprogram gratis när jag köpte två San Miguel, lika bra att be om ursäkt offentligt här, men det var det som fanns, och två chipspåsar.

Med en spansk lager på flaska och en chipspåse från Leicester kunde vi kolla andra halvlek vid räcket. Regnet hade slutat och Portchester kom ut för sista 45 en bra stund före hemmaspelarna.
Det luktade revanschsug lång väg.
Och visst syntes det i spelet. Gästerna hade det mesta av det bästa utan att få utdelning. Det hade gått mer än en halvtimme innan kvitteringen kom. Såklart var det rättvist.
Det skulle bli värre för ett tappert kämpande UPS. När vi hade börja knalla mot andra sidan fick Portchester straff. Det var fyra minuter kvar att spela.
När 2-3 sattes säkert.
Säkert hälften av de som var där jublade. Det är inte långt mellan Victory Stadiun och Portchester – som ligger i Portsmouths nordöstra utkanter, upp mot Southampton.

Vi tackade för oss knallade ner mot puben igen. En värmare till innan vi blev dom sista att få med oss en påse hem från Burger King inne i Gunwharf Quays.
Välbehövligt och gott när dagen var över.