Arena: Wembley
Match: FA-cupen semifinal
Publik: 82 185
Målen: 0-1 (63) Gomez (straff), 1-1 (81) Mertesacker.
Straffarna: 1) Caldwell (miss), 2) Arteta (0-1), 3) Collison (miss), 4) Källström (0-2), 5) Beausejour (1-2), 6) Giroud (1-3), 7) McArthur (2-3), 8) Cazorla (2-4).
Det stod Arsenal på pokalen redan i april.
Men jävlar vilket drama det blev på vägen dit.
Först ut Championshiplaget Wigan på Wembley.
Det var som upplagt för en final mellan Arsenal och Manchester City, men i den sjätte omgången av FA-cupen åkte de ljusblå ut och kvar blev Gunners och tre andra lag som vi ska slå tio gånger av tio.
Vi snackar Wigan, Hull och Sheffield United.
När lottningen var klar blev semifinalerna så här:
Wigan v Arsenal på lördan.
Hull v Sheffield United på söndan.
Vi bokade direkt. Nu skulle första pokalen sen 2005 fixas.
Jag och Axel inledde med ett par fina kalla på Arn innan vi tog Norwegian över, men klockan hade rusat iväg när vi kom in till St Pauls där vi skulle bo.
Vi hann med ett par pints på den närliggande Ye Old London och en middag på en italienare innan det var dags att bryta upp för dagen.
Men vill ju vara pigg och på gång när man ska till Wembley.
Det är en kraftmätning nog.
Lördagen bjöd på skapligt vårväder när vi for först till norra London för att hämta våra matchbiljetter. Vi träffade Daniel och åkte sedan ner till Great Portland Street där uppladdningen kunde dra igång på allvar.
Äntligen en pre match pint och vi var på banan igen. Biljetterna utdelade. Nu skulle jobbet göras och vi skulle sjunga fram Arsenal till ännu en cupfinal.
Vi hade platser i kurvan, rätt okej faktiskt. Och eftersom Wigan är en liten klubb var det nog 60 000 Arsenalfans på nationalarenan. Stundtals bra stämning – men på planen fick vi det inte att stämma.
Det höll på att sluta i en fullständig mardröm när Jordi Gomez skickade in 1-0 till Wigan på straff med halvtimmen kvar att spela.
Var det game over?
Icke.
För Perra Mertesacker kvitterade i 82:a minuten och matchen gick till förlängning – som blev mållös.
Straffar.
Ännu mer drama.
Men det blev inte så allvarligt där för Wigan missade sina två första och det blev i alla fall en promenadseger den här eftermiddan.
Nu kunde festen börja på riktigt medan vi sjöng oss ut från Wembley.
Ett första stopp på vägen in till stan igen blev Ibis(!). Rätt praktiskt att låta köerna till tågen försvinna medan segerölen rullade ner i strupen.
Det fick bli Globe vid Baker Street.
Sambuca och bira.
Mumma den här lördan.
Vi lyckades där också lura vissa delar av Twitter (Indra) att Axel laddade upp inför söndagens London Marathon.
Det blev så klart ingen löpning dagen efter. Varken för mig eller Axel. Istället tog vi tåget till Ashford där vi handlade lite märkeskläder och drack sunkig milkshake.
Inne i stan tog vi några pints och lite att äta på lokala puben Ye Old London.
Eftersom vi skulle åka med fakirflighten hem så hade vi bokat in oss på Gatwick – mycket mer praktiskt och utrymme för någon mer timmes sömn.
Ja, det var väl det.
London – see ya soon!