Arena: Georgios Karaiskakis Stadium
Match: Champions League. gruppspel
Publik: 31 388
Målen: 0-1 (29) Olivier Giroud, 0-2 (49) Olivier Giroud, 0-3 (66) Olivier Giroud.
Det var säsongens första bortaresa i Europa – och det slutade med en jubelfestival vid Medelhavets strand.
Arsenal är, efter oerhört mycket om och men, vidare i Champions League.
Det skulle firas i den grekiska huvudstaden.
Vi började så där gristidigt som man bara gör när man ska ut och resa. Klockan tjöt bara ett par minuter efter fyra i tisdags morse. Vi var åtta som skulle ner till Aten. Dock på lite olika flighter.
Några med Lufthansa, ett par med SAS och en sista med Swiss. Arsenal Sweden fanns på hälften av Europas flygplatser kändes det som eftersom det inte var det lättaste att hitta direktflyg. Vi bytte kärra i Frankfurt.
Det var inte överdrivet med tid så vi fick ta långa benet före inne på den väldiga tyska flygplatsen. Men vi hann och kunde slå oss ner på nästa kärra som skulle ta oss sista biten över Alperna och ner till Aten.
Kaj och Hedemora var först på plats. Jag, Bäckström, Ponka och Backevik kom inte långt efter. Hade kollat upp lite taxipriser innan vad som var rimligt att betala från flygplatsen in till centrala Aten och sajterna tipsade om mellan 35-40 Euro.
Den första liraren som dök upp med en Mercedes utanför ankomsthallen var på direkt.
– Taxi, U want taxi. Special price, säger han och plockar upp en inplastad pappersbit ur fickan där det står 135 Euro, men idag får vi åka för så lite som 90.
Vi bara skrattade.
Snabbt kom en till och drog bort en tio. Åttio Euro skulle han ha.
Vi skrattade igen och vidare till de vanliga taxibilarna som skulle ha 38.
Via de nya fina motorvägarna tog vi oss ganska kvick in till de centralare delarna av Aten och Hotell Stanley som vi hade bokat in oss på. Det var en ganska schysst fyrstjärnigt ställe som det kostade 300 kronor natten att bo på.
Och de hade takpool.
Vi dundrade direkt upp på rummen och bytte om för bad. Ute. I december. När vi kom upp satt Hedemora och Kaj där och drack öl och småskrattade.
Poolfan var stängd. Och den skulle inte öppna heller under tiden vi var där.
Stor besvikelse uppstod.
Istället fick vi ägna oss åt den inhemska maltdrycken Mythos och diverse Twittertrackningar till Malin Hägg som var oerhört avundsjuk på oss. Malin hotade med att blocka alla som skickade bilder till henne så vi öste bara på med den ena öl-bilden efter den andra.
Det var kul.
Från hotellets terrass syntes så klart Akropolis och det var väl också med på var och varannan bild.
Lite senare på eftermiddagen dök Walle och Axel upp. Axel var faktiskt med oss på morgonflighten, men gillar att vänta på flygplatser så mycket så han bokade en senare kärra från Frankfurt bara för att njuta av flygplatslivet lite extra.
Jag hade knåpat ihop en grekquiz som Hedemora klarade bäst och vann.
Det var så trevligt där på taket på Stanley så vi glömde nästan bort allt annat. Men klockan tickade snabbt så vi gav oss ut för lite käk och fotboll. Vi hade suttit och snackat med några engelsmän som bodde på vårt hotell och de tipsade om James Joyce, så klart en irländsk pub, som vi efter en bättre bit grekisk mat intog.
I olika omgångar droppade folk av och det var tydligt att en lång, trevlig dag var på väg mot sitt slut.
Nu var det bara att få sig några timmars sömn på Stanleys stenhårda madrasser.
Solen sken över Aten på matchdagens förmiddag. Vårt mål var att gå genom de gamla slitna kvarteren och bort till Akropolis.
Det gjordes försök till pitstop mest hela tiden, men det dröjde till strax efter 12 innan vi slog läger på torget Monastiraki.
Att få sitta ute 9 december med en kall, förvisso oerhört blaskig, pilsner i näven är aldrig fel.
Och det var en perfekt uppladdning inför klättringen upp till Akropolis – som är rätt mastig efter en utekväll.
En och annan Schalkesupporter, som skulle spela Europa League utanför Aten dagen efter, såg vi där uppe på den gamla klippan som så många oförklarligt vill se.
12 Euro skulle de ha för att gå in.
Dessutom.
Vi gick ett varv och kollade, tog nån obligatorisk lagbild innan vi gick ner och hittade smultronstället Akropolis (!) där vi käkade lunch.
Souvlaki, Skogaholmslimpa med salt och olja, ris och pommes.
Årets kombo 2016!
På eftermiddan gick vi runt och kikade lite på marknadsgatorna, smög in på en grym vinbar som hade excellent inhemskt vin med varierande ostar. Några fina grekiska och en makedonsk som var bland det västa jag smakat.
Hedemora var så exalterad att han slängde vinglaset i backen – och på Backevik som satt tomhänt.
Vi andra hade kul på andras bekostnad en stund innan vi tog en taxi hem till hotellet för lite eftermiddagsöl på taket.
Arsenal hade som vanligt piskat upp stämningen innan och berättade i parti och minut hur farligt det var att åka på egen hand ut till Pireus. De körde egna bussar som de uppmanade folk att åka med. De skulle gå från stan klockan 18.00. Kick off var 21.45 och resan ut skulle ta en kvart. Men då skulle man avsätta tid för de enorma säkerhetspådragen vid arenan och de extra kontroller som skulle göra.
Bollocks!
Vi hade gjort de här resorna i både Istanbul och Neapel, men nu fick det vara nog. Aldrig att jag står och ugglar på en bortaläktare i tre timmar utan ett skit att göra.
Aldrig.
Tycker det är fine att de ordnar gemensam transport för fansen till arenan, men de här uppskrämningsmetoderna måste ju ta hem alla pris.
Vi satt och njöt till klockan åtta innan vi åkte hiss ner, den här gången gick det faktiskt bra. Tidigare på eftermiddan hade vi fastnat och ett tag kändes det som att vi skulle få bryta oss ur hissfan.
Varenda taxichaufför inne i stan hatade Olympiakos. Här var det Panathinaikos som gällde. Vår gubbe svor mest hela resan ut till hamnfästet hur illa han tyckte om de rödklädda.
Resan tog mycket riktigt 15 minuter och vi blev avsläppta mitt framför stora läktaren på Georgis Kariskakis-stadion.
Det som Arsenal så prydligt avrådde.
Sedan gick vi runt och bort till ingången för bortafansen.
Ingen gjorde ett smack. Det var hur lugnt som helst.
Vi hade dock lite problem att komma in. För vid vår entré stod Giannakopolis och hade ingen aning. Efter en stund kom Stavros och styrde upp så att vi lilla grupp lotsades runt ett ödekvarter, in på en grusplan svart som natten och tillbaka. Där fanns bortaentrén.
Som vanligt ska alla fans som reser till sydligare breddgrader uppge passnummer till Arsenal som de sedan skriver ner för hand på biljetten.
Aldrig någonsin har något kollat detta.
Inte den här gången heller.
Och de enorma säkerhetskontrollerna som skulle genomföras sträckte sig till dubbla visiteringar.
Stelios 1 identifierade alla saker som fanns i fickorna och frågade på engelska: What is that?
Svaren:
Wallet.
Mobile phone.
Camera.
Snus.
Sen kom Stelios 2 och gjorde samma sak.
Sedan var man inne.
Ja, inte Backevik som veckla ut Arsenal Swedens flagga och läsa upp vad där stod då Stelios 3 inte kunde läsa på engelska.
Det var ganska kul.
Pinsamt nog hade Arsenal inte sålt sina 1700 biljetter till den här direkt avgörande matchen. Vi kanske var 1000 pers i buren. Stämningen inne på arenan var faktiskt inte så bra som jag hade förväntat mig.
Vi körde dock på bra och när målen började trilla in så utvecklade det här sig till en kanonmatch.
0-3 och vi var vidare!
Vi fick stå kvar dryga timmen efter slutsignalen innan vi släpptes ut. Då hade vi som mål att få tag i ett par taxibilar för snabbast möjliga förd tillbaka till stan. Men en efter en försvann de och när militären började packa ihop och Olympiakosfansen började maskera sig tyckte vi att det var läge att öka lite för att ta tuben därifrån. Backevik var så snabb uppför trappan att han kraschlandade. Aj aj aj.
Vi kunde dock smidigt lämna Pireus med tunnelbanetåget som tog tio minuter in till Monastiraki. Ny taxi och sen var vi på den lilla baren mittemot hotellet.
De skulle enligt uppgift stänga klockan 02. Nu var klockan 01 – så det fann lite tid för Ouzofirande.
Men när vi efter en stund frågade när de stängde fick vi svaret:
– When you leave.
Så ska det låta!
Det blev många rundor, många skratt. En del somnade i sina stolar (deltagarlistan var Lander, Asplund, Backevik, Bäckström, Ponka, Kaj, Hedemora och Walle). Ni får själva gissa vilka två som ”powernappade” på uteserveringen.
Till sånger om Flamini och annat kul gick vi över gatan strax efter 04. En suverän dag var slut. Och sex timmar senare skulle en ny börja.
Inte lika munter.
Det var segt, Mer segt för andra dock när vi masade oss ner till taxin för färd ut till flygplatsen. Bedrövlig trafik och Egypens president på besök gjorde att vi ett tag trodde att vi skulle missa planet. Men vi hann och Asplund kunde andas ut. Han var inte helt nöjd med vår chaufförs ständiga skrikande i sin mobil.
Flyg via München hem. Vi landade strax före 18 på Arlanda. Ja, inte bokningskungen Asplund som inte ville åka med oss från München utan tog en annan kärra och landade månader senare.