Arena: Old Trafford
Match: FA-cupen, semifinal
Publik: 59 170
Målen: 1-0 (35) Fredrik Ljungberg

Fredrik Ljungberg blev hjälte.
Men det var David Seaman som var hjälte.

Jag vaknar och är helt övertygad om att vi försovit oss. Rycker tag i Jocke som rättar mig och ber mig somna om. Någon timme senare är det Jocke som väcker mig med samma hysteri jag haft en timme tidigare, vi har försovit oss. Kollar klockan på mobilen 06:23, nu är det bråttom och kläderna åker snabbt på. Springer ut i receptionen där det inte syns till någon personal, bestämmer oss för att ta med nyckeln men då kommer nästa bakslag dörren till entrén är låst!

Paniken börjar krypa genom hela kroppen då jag rusar tillbaka till receptionen. Efter att ha skrikit till reser sig en yrvaken indier från golvet bakom receptionen.
– Could you please hurry, skriker Jocke.
Äntligen har vi kommit ut från hotellet och vi tar första taxi vi ser. På tjugo minuter tar han oss till Highbury vilket innebär att vi är där 06:50. Springer mot de tre bussar vi ser och letar efter buss 21 som vi skall åka med. Hittar den inte och Jocke får fråga en kille som bär en väst med texten Arsenal travelclub. Bussarna har inte kommit än dom går ju inte förrän klockan 07:00 blir hans svar, vi kollar våra klockor och inser att vi är en timme tidiga. Av någon anledning har Jocke sett fel på sin klocka och jag glömt att ställa om klockan på min mobil. Vi pustar ut och skrattar åt oss själva och den indier vi väckte på hotellet. Det är första gången jag försover mig två gånger på samma dag och ända kommer en timme för tidigt, suck. Vi går och handlar lite frukost och under tiden dyker Andreas, hans bror samt dokumentär tjejerna upp.

Andreas och brodern har festat hela natten och dom sista timmarna till dess av denna buss skall gå har dom fördrivit på diverse nattbussar, dom står fortfarande upp och jag är imponerad. Bussen går på avsatt tid och det blir en sömnig resa upp till Manchester. Alkohol får inte drickas på bussen så det hade varit bättre att åka tåg men några sådana gick inte, skandal.

På motorvägen blir bussen omkörd av bil efter bil med Arsenal halsdukar som är ditsatta i bakrutorna. Efter att ha suttit på bussen (utan öl) i 3½ timme stannar vi på en rastplats för en bit mat. Det var mycket mäktigt att se trettio bussar fulla med Arsenal supportrar stiga av, dessvärre är mat inte att tänka på då köerna känns som oändliga. Vi lämnar rastplatsen och någon timme senare är vi i Manchester. Dessvärre verkar de trettio chaufförerna inte varit i Manchester förut för vi får en rundresa i hela Manchester, passerar samma rondell tre gånger.

Till slut kommer vi rätt och det är nu en timme kvar till avspark. Jocke ringer Joe och vi möts utanför vår entré, han är mycket tacksam för att få köpa de fyra biljetterna. Vi stiger in på arenan och börjar traska upp för trapporna som skall ta oss till övre sektionen på ena kortsidan.

När vi nästan är uppe börjar man höra sången, underbart! Väl uppe ställer vi oss i kön till ölen och börjar ljuda med de övriga. …”We love you Freddie …”Who’s the team they call” ….”Sol Campbell has won the double” ….”We won the league in Manchester”.

På väggarna har man klistrat upp klistermärken med en bild på den numer berömda flaggan ”old trafford champions section” med texten extended area. Mycket bra nu får Man Utd juniorerna ägna kommande vecka att få ner dessa underbara klistermärken från väggarna. Köper varsitt matchprogramm för 5£ och så är det dags att kliva ut på arenan, vi är bägge mycket imponerade av denna enorma arena. Trots att vi sitter på övre kortsidan ser man plan och spelare mycket bra. Spelarna håller på med den sista uppvärmningen och Vieira får sin hyllningssång, kungen tackar med att applådera den 29 000 manstarka supporterskaran.

Ni som såg den matchen på tv kan väl intyga att det knappast var någon höjdare. Innan vi tar ledningen sjunger Sheffield Utd fansen ”Are you Wednesday in disguise”. När vi tar ledningen ljuder vi upp med… ”One nil to the Arsenal”, ”She wore a yellow ribbon”, ”We shall not be moved”. Vieira får ytterligare en hyllning när han tvingas av planen och applåderar än en gång. Matchen var som sagt var ingen höjdare men en sak kommer man aldrig glömma och det är givetvis Mr. Ponytail’s fantastiska räddning! Efter matchen står samtliga Arsenal supportrar upp och skanderar SEAMAN, SEAMAN, SEAMAN, gåshuden reser sig.

Dokumentärtjejerna frågar oss om dagens intryck och Jocke och jag  konstaterar hur bortskämda vi supportrar blivit då vi ska spela FA cup final för tredje året i rad. Bussresan tillbaks till London är riktigt dryg och inte blir den bättre av att vi inte ätit något mer än frukost denna dag. Vid halv nio stiger vi av vid Highbury och beger oss till KFC följt av puben Twelve Pins. Blir endast en öl och lite skitsnack med en irländsk Chelseasupporter. Han hoppas att vi spöar Man Utd på onsdag (vem gör inte det) då han hatar dom över allt annat (hade inte Tottenham existerat hade det bara varit till att instämma). En lång dag går mot sitt slut och vi beger oss till hotellet där vi summerar dagen innan vi slumrar in.