Arena: Stade Vèlodrome
Match: Champions League gruppspel
Publik: 32 000
Målen: 0-1 (64) Walcott, 0-2 (84) Ramsey, 1-2 (90) Wyew

Att åka till sommaren när hösten smyger sig på här hemma är alltid trevligt. Att dessutom få se Arsenal vinna gör knappast saken sämre.
Och det med Mesut Özil på planen och resan är snudd på fulländad.

Planet var fullt med svenska överklasspensionärer som skulle ner till den franska Rivieran för att njuta av de sista veckorna av sensommaren.
Vad bronshjälten Tomas Brolin, som satt ett par rader framför oss, skulle göra i Nice låter jag vara osagt, men han var med. Bara en sådan sak.
Jag och Robban satt och diskuterade hans storhet på vägen ner. Det är ju länge se dan eleganten från Hudiksvall var i farten men faktum kvarstår att så dominant som han var under VM 1994 i USA är det tveksamt om någon svensk spelare någonsin kommer att vara igen.

Medan Brolin fick stå och snacka med PRO-fansen på Nice flygplats drog vi vidare mot Marseille. Det var en fantastisk tågresa längs kusten.
Den var fantastisk seg också ska tilläggas. 20 mil tog över 2,5 timmar och vi kan väl komma överens om att aldrig gnälla på SJ igen.

Solen gick precis ned bakom hustaken när vi anlände Marseille på kvällen. Det var faktiskt en ganska vacker syn – men resten var ganska otrevligt och det var många konstiga människor som smög runt vid St Charles.
Vi checkade snabbt in och tog en taxi ner till festen istället.
Och var sker den när Engelsmän är på resa?
Jo, på en irländsk pub.
Det slår liksom aldrig fel.
Vi började på Shamrock, fortsatte till O ́Malleys och avslutade på Shamrock.
Inga konstigheter alls.
Meddelas kan också att den lokala cidern smakade utmärkt.

Jag var faktiskt riktigt laddad på matchdagen. Det var länge sedan jag hade en sådan där skön känsla som man har när man ska få se ett spännande nyförvärv live för första gången.
Mesut Özils debut borta mot Sunderland var strålande och förväntningarna inför kvällens öppningsmatch i Champions League var stora.
Men också långt borta när vi traskade igenom staden, ner mot den gamla hamnen och ut mot havet på förmiddagen för att hämta upp matchbiljetterna.

Vi var tidiga så vi gick in på en liten butik och köpte en bunt vykort. Tanken var att vi ska skulle skriva dem nere på stranden på en katalansk lunchrestaurang över ett glas vin, men vi fick inte bara köpa dricka utan var tvungna att käka, så vi lämnade bittert.
Det var säkrare att gå till O ́Malleys igen. Där fanns allt vi behövde – både för att skicka hem hälsningarna till Sverige och för att ladda upp för matchen.
Många välbekanta engelska ansikten i gränden mellan husen gjorde timmarna på eftermiddagen väldigt trevliga. Men det höll på att sluta illa när en stor fönsterlucka i trä plötsligt for ner från typ fjärde våningen. Som tur var på ”rätt” sida huset och ner i en markis. Den inhemska cidern smakade om möjligt ännu bättre nu när ramsorna började smattra mellan husen. Ett tag var det faktiskt grymt tryck både inne och utanför puben.

Som alltid när man ute på turné är själva matcherna alltid ett mycket större projekt än när man är i London. Då kan man krasst sett stå på puben till en kvart före avspark, om man vill, och vara tillbaka ännu snabbare efteråt.
Nu drog vi iväg mot Stade Velodrome redan klockan sju.
Och då ska ni veta att det inte är speciellt långt. Ett byte med metron och sedan var vi på plats, dryga halvtimmen senare.
Men att ta sig in på arenan, som byggs om för EM 2016, var ett projekt i sig. Trippla kontroller innan vi fick stanna till i ett hus i sisådär 20 minuter.
Sedan släpptes vi in på vår lilla avdelning som mest kan liknas med en anstalts rastgård.
Betong, stängsel och vakter över allt.
Att åka och se sitt lag utomlands är väldigt kul – men jag börjar bli trött på att bli behandlad som boskap var och varannan gång.

Vi lyckades som vanligt på bortaplan få igång bra tryck trots att halva sektionen var tom. Förmodar att det inte hördes ett smack på teven hemma.
Förklaringen är enkel. Marseillefansen på ena kortsida hade styrt upp med en ”supporter-speaker” som stod och skrek i en mick och ljudet gick ut i säkert fem stora högtalare som var placerade längst ner på läktaren. Det var lite som att en speedad Nicolas Sarkozy höll tal på ett Eurodisco.
Första halvlek var ganska blek, men vi var ändå relativt nöjda och jag tror att många var segersäkra då fransmännen inte kändes speciellt farliga.
Och rätt fick vi.
Och den där känslan, som aldrig tycks tyna bort, när Theo Walcott smällde in 0-1 i bortre krysset. Det är lika kul varje gång man är på resa och vi nätar. Att vi fick en till och sedan tre poäng gjorde kvällen fulländad.
Det var nära att det blev lite konstig stämning på slutet. Jag hade lastat in en slant på 2-1 till Arsenal och var rätt nöjd när Marseille fick straff på stopptid.
Jag knöt näven längs benet och småjublade lite.
En och annan blick fick jag, men när jag förklarade läget så kunde folk runt om mig nästan jubla med mig.
Vår seger var ju liksom aldrig i farozonen.

Självklart tvingades vi kvar inne på arenan i säkert 45 minuter efteråt. Det enda roliga som hände under den extra halvleken var att Marseillespelarna fick köra någon form av straffnedjoggning. Varv efter varv medan vi stod och sjöng ”He left cos you ́re shit, Joey Barton, he left cos you ́re shit”.
Det kändes ändå okej när vi var tillbaka på O ́Malleys, men jag tror klockan var 01.00 så det var inte mycket att orda om. Taxi till hotellet, sova, åka tåg till Nice, taxi igen, flyga till Sverige och bil till sängen.