Arena: Intility Arena
Match: Eliteserien
Publik: 14 859
Målen: 1-0 (41) Elias Sørensen, 1-1 (62) Hilmir Mikaelsson, 2-1 (66) Henrik Bjørdal, 3-1 (79) Henrik Bjørdal
Matchens lirare: Elias Sørensen, VIF

Ullevaal har blivit Intility Arena.
Berg har blivit Hellsfyr.
Eller som Sunken skulle ha sagt: Jag vet väl var fan Oslo ligger, men var fan ligger Vålerenga?

Jag skulle bara kolla klart höjdpunkterna från Allsvenskan och Superettan innan jag skulle slagga.
Det var då som chocken kom.
Jag var inte alls med på noterna när klockan på en sekund hoppade från 02 till 03.
Fan, kunde ingen säga till att det var dags för den jävla sommartiden att göra entré?

Spektaklet gjorde att jag fick en timme mindre och jag var inte i gymnastikform när klockan ringde 08.30.
Men det var inte mycket att fundera på. Det var bara att hoppa upp på hästen och göra sig i ordning, för vi hade en fullspäckad dag i Oslo framför oss.
En timme senare sladdade Nilsson in från Örebro. Inte helt pigg efter gårdagens festligheter, men han var på plats och vi kunde sätta kurs mot vårt västliga grannland.

Det var regn och smålugubert när vi susade genom Värmland, Filip gjorde sitt yttersta för att ta igen lite sömn i baksätet, medan jag och farsan jagade en spindel fram.
Det finns absolut inget att rapportera om innan gränsen.
Knappt inte efter heller.
Vi gjorde ett kortare stopp på en rastplats mellan Ørje och Mysen. Svinkallt ute.
Eftersom vi var lite sena iväg från Sutterhöjden fanns inte mycket tid att leka med så vi körde raskt vidare. Ut på E6:an och in i Oslo.

Efter säsongen 2016 lämnade Vålerenga Ullevaal för att flytta in på nybyggda Intility Arena.
Man bytte norra Oslo mot östra.
Och det var den här arenan vi skulle plocka den här söndan. Jag hade spanat in ett ställe och ställa bilen på för det fanns enligt info inte mycket parkeringar vid arenan.
Efter en liten felkörning kom vi rätt och där fanns mycket riktigt platser. Bara att knalla över bron på motorvägen så var vi framme. 120 NOK skulle de ha för ett par timmars parkering.
Det kan man leva med när det är så nära.

Efter att ha ramlat ur Eliteserien 2023 lyckades Vålerenga ta sig upp igen ifjol.
Det var med andra extra festligt.
Under förmiddagen meddelande Osloklubben att flera läktare på arenan var slutsålda.
Så det var med laddade steg som vi knallade över bron och bekantade oss på arenaområdet.
Bakom klacksidan, Østblokka, fanns nån form av fans zone. Där skulle Coop bjussa på kebab. Farsan var så på hugget att han ställde sig i den långa kön för att tio minuter senare få en näve käk.
Jag fick en av honom, men vettefan vad det var jag käkade. Men lite i kistan skadar ju aldrig.

När vi hade plåtat allt som fanns att ta kort på knallade vi uppför trapporna och scannade in oss.
249 NOK för biljetterna får ses som väldigt okej. Vi hade dessutom kanonplatser mitt på ena långsidan.
Och det ska sägas: Intility Arena är på många sätt grym. Fyra fristående läktare, som är placerade en bit upp. Det är brant och tight och ger bra tryck.
Men det som är under all kritik är utrymmet under arenan. Det är som att det som gjort den inte fattar att det behövs plats när alla ska köpa lomper, sjokolade och kaffe.
Det var folk överallt när vi skulle få med oss lite gott upp och satan vilken tid det tog. Jag trodde ett tag att vi skulle missa kick off. Så söligt gick kön framåt.
Även med norska mått mätt var det katastrof.

När vi väl hade fått med oss grejerna och bänkat oss kom nästa överraskning.
Hela kortsidan var tom.
Fansen i Norge planerade en gemensam aktion och skulle vara tysta första 15 minuterna i protest mot att som de säger antidemokratiska krafter försöker ta över norsk fotboll och åsidosätta föreningsdemokratin.
Vålerenga visade sin avsky genom att inte ens gå in på läktaren alls.
Det var tomt.
Farsan var helnöjd. Inte ett oljud på 15 minuter.
Men det skulle ändras.

För efter en kvart fylldes kortsidan med 4000 hemmafans och även en välfylld bortasektion började höras.
Farsans mood sänktes.
Men stämningen gjorde inte att spelet fick den där extra farten som hade behövts. För första halvlek var ganska intetsägande och händelsefattig. Danske Elias Sørensen sköt visserligen 1-0 via en Vikingspelare, men så mycket mer chanser av värde var det inte.
Det skulle dock ändras i andra.

Jag kilade ner för att fylla på en kopp java till, men det var så mycket folk att jag först sket i det. Sen gaskade jag upp mig och trängde mig bort. Då fanns det bara sumpvatten kvar.
Tack för absolut ingenting.
Med en kastad kopp slog vi oss ner igen och skulle nu få se en riktigt bra och händelserik andra halvlek.
Det började med att mittbacken Sebastian Jarl i Enga drog iväg ett mäktigt distansskott som oturligt träffade kryssribban. Det var helt klart värt ett bättre öde.
Sen åkte Vikings Martin Roseth ut. Han fick en andra varning, det såg hårt ut från annars utmärkte domaren Rohit Saggi.
Tungt att behöva spela med en man mindre i över en halvtimme. Men gästerna från Stavanger repade mot och kvitterade en kort stund senare när Vålerengas försvar ofta darrade.

Hemmalagets kapten Henrik Bjørdal skulle dock bli stor matchvinnare den här eftermiddan där nu solen skönt tittade fram. Bara fyra minuter efter 1-1 satte han 2-1 efter ett bra anfall. Men det var hans 3-1-mål som stack ut. Ett mäktigt distansskott som satte perfekt och det avgjorde matchen med elva minuter kvar att spela.
Om det hade varit ett sanslöst spring i trapporna under hela kampen så accelererade det nu när pers skulle gå hem.
Vålerenga hade nån mer bra chans att göra premiärsegern ännu större, men det stannade vid 3-1 och de flesta vandrade hemåt nöjda.

Vi gick till bilen och satte värmen på max. Farsan frös och det ska sägas att det var lite småkyligt.
Sen körde vi ut ur Oslo den andra vägen, via Lillestrøm, Fetsund, Bjørkelangen, Tangen och Magnor och in i Sverige. Farsan skulle handla, men det fanns absolut inget öppet så det fick bli en snabbvisit på köpcentrumet i Charlottenberg, men där var det dyrt och dåligt utbud så han åkte besviken vidare med två burkar leverpastej.
Matstoppet tog vi inne i ”stan” på Eda Pizzeria. Mer välbehövligt än gott. Sen var det game over på riktigt för mig. Hade småsovit lite i Norge, men mellan Arvika och Kil stämplade jag ut helt och vaknade inte förrän efter Molkom.
Så kan det gå efter en lång dag.
Filip körde hem och vi stupade mer eller mindre i säng när vi kom till Sutterhöjden.