Arena: Nou Estadi de Tarragona
Match: Primera Division
Publik: 5 489
Målen: 0-1 (56) Dani Selma, 1-1 (77) Gorka Perez
Matchens lirare: Tuste, Amorebieta

Tapas, värme och öl.
Och fotboll så klart.
Gimnastic de Tarragona mot jumbon Amorebieta på en skön old school-arena.

När polarn i England frågade om jag ville ha biljetter till Girona borta var det inte mycket att fundera på.
Bara att styra upp med brorsan.
Och åka ner.
Då hade jag precis innan varit i England i nästan en vecka så det kändes lite märkligt att så snabbt igen sitta på tuben in mot stan den här lugubra lördagsmorgonen. Chockerade mycket folk på Arlanda fast klockan knappt var åtta när jag bytte till Arlanda Express.
Regn och blåst i luften.
Hade bokat in mig på Ryanair ner och då får man det man betalar för. Arlandas sämsta terminal. På alla sätt.

10.30 skulle vi lyfta, men så snabbt hade Ryan inte fått ordning på allt och jag tror att vi nästan var en halvtimme sena.
Lyckades så klart somna redan innan vi var på startbanan där på mitt nödutgångssäte utan granne till vänster.
Sen klarade jag i några omgångar att sova nästan tre timmar. Vaknade nånstans över Frankrike när det rann dregel ner på tröjan.
Mysigt värre.
När vi hade kört ut över Medelhavet och satt ner tassarna på El Prats flygplats i Barcelona hade klockan tickat upp till 14.40. Min buss var borta för länge sen och motvinden ner gjorde att resan tog nästan fyra timmar.
Heja.

Eftersom brorsan och Lynn lämnade den stora staden Barcelona för Tarragona var det nya förutsättningar.
Dit gick det typ bara buss och den gick inte alls ofta. Speciellt inte på helger. Därför fick jag slå mig ner på ett fik med en suverän macka och en apelsinläsk av yppersta snitt och kolla på Wolves mot Arsenal på paddan. Chockade över Michael Olivers usla insats när han visade ut Myles Lewis-Skelly höll jag på att trilla av stolen.
Nästa buss söderöver gick 17.10 och efter lite letande, spanjorer är inga proffs på ordning och reda, kunde jag både köpa biljett och hitta bussen som jag skulle åka med.
Andra halvlek fick jag se hopklämd mellan alla tunnlar på motorvägen. Men det gick ju bra. Både för mig, Riccardo Calafiori och Arsenal.

Nöjd med tre pinnar blev vi utslängda på busstationen i Tarragona. Jag med dunjacka på i 18 graders värme.
Direkt opassande kan jag meddela.
Eftersom värdparet varit ordentligt sjuka tog vi det säkra före det osäkra och jag bokade in en natt på hotell så att de kunde bli ännu mer friska.
Mitt val var praktiskt i samma byggnad. SB Ciutat Tarragona. Bra grejer med stor säng. Släpade upp den gigantiska väskan och kollade lite hockey innan jag höll på att somna på riktigt. Då fick det bli en dusch för att palla med en ensammiddag.
Den intogs en bit bort på Bar La Botifarra.
Det va knökfullt när jag kom, men ganska snabbt blev jag erbjuden en plats i baren och det skulle sannerligen inte ångras.
Suverän spansk mat och några kalla Estrella Damm.
Det var mackor med pålägg, ostar och oliver.
Inte undra på att somnade med kläderna på när jag skulle kolla nån mer sport i repris när jag kom tillbaka …

Sargad som aldrig vaknade jag på söndan laddad för första heldagen i Tarragona. Släpade upp väskan uppför den ohyggligt branta Av. Marques de Mantoliu och sedan bort till brorsan och Lynns nya lya. Den var klasser bättre än den förra och riktigt trevlig.
Men det blev inte mer tid än att jag ställde in bagen för vi skulle ut direkt.
Gamla stan – ett stenkast och nya backar upp.
Där valde vi en uteservering som hade bravas. Och öl. Suveränt väder och mycket trevligt. Potatisen var dock inget vidare.

Gimnastics arena ligger drygt två kilometer bort, men eftersom vädret var som det var knallade vi bort. Planen var att hitta en ny sylta på vägen, men det var det sämre med så vi gick direkt till Nou Estadi och handlade biljetter och matchtröja.
Arenan är skönt old school med tighta läktare utan tak. Typiskt spansk skulle jag säga.
20 euro tog dom i entré, men då fick man en riktig biljett och ett ”matchprogram” i insläppet.
Det var inte många före oss in så vi fick njuta av en cola innan kick off. Utbudet i kiosken var verkligen under all kritik. Öl? Icke.

Vi satt på ena långsidan ganska långt ut och fick därifrån se ett hemmalag, en pinne bakom ligatvåan, ta tag i grejerna direkt mot jumbon Amorebieta, med gamle VSK-aren Aly Coulibaly på mittfältet.
Men trots ganska stort spelövertag var de klara målchanserna lätträknade i den första halvleken där ett par gånger var lite stämning på dom nästan 5 500 personerna på plats.
Gästerna från Baskien hade noll supportrar på plats.
Men det var 0-0 i paus när vi gick till kiosken och köpte dricka och chips.

Andra 45 beskådades från andra sidan. Vi misstänkte, helt rätt, att allt spel skulle vara på den sidan och så blev det.
Nu hade Nastic, som laget kallas, några fler målchanser, men det var försatt blekt kvalitetsmässigt.
Det krävdes att Amorebieta kontrade in 0-1 för att hemmalaget skulle vakna till liv litegrann.
Kvitteringen kom med 13 minuter kvar att spela efter att man träffat ribban två gånger i samma anfall. Sen lyckades Gorka Perez skyffla in 1-1.
Jag hade kunnat sätta allt jag äger på att det skulle bli 2-1 också på slutet, men något segermål kom aldrig trots några hyggliga lägen.
Nasticfansen fick besviket vandra hemöver den här eftermiddagen som nu inte alls var lika varm längre.

Jag frös faktiskt om händer när vi knallade ut och hemöver. Vi tog ”heroinvägen” genom nån form av ödemark, på andra sidan gamla stan. Det var närmare. Ganska snabbt fick vi upp värmen, men det var gott med en kopp te när vi kom till lägenheten.
Där spanade vi in Fulham v Man Utd innan vi stupade i säng. Kan förövrigt vara en av dom sämsta Premier League-matcher som spelats.