Arena: Estadio José Alvalade
Match: Champions League, gruppspel
Publik: 47 386
Målen: 0-1 (7) Gabriel Martinelli, 0-2 (22) Kai Havertz, 0-3 (45+1) Gabriel Magalhães, 1-3 (47) Gonçalo Inácio, 1-4 (65) Bukayo Saka (straff), 1-5 (82) Leandro Trossard
Matchens lirare: Martin Ødegaard

Portugal igen alltså.
Landet som jag sågat längs fotknölarna fick en ny chans.
Tog dom den?

Det var en fullsmetad måndag. Först skulle några jobbgrejerna lösas, sen skulle jag till Älvsjö och spela padel innan de sista bestyren hemma skulle fixas.
Men strax efter klockan fyra var jag redo och drog med mig den stora väskan ner till tunnelbanan för vidare färd – till Portugal. I alla fall så småningom.
Den första lilla resan gick till T-centralen där jag bytte till Arlanda Express. I alldeles för god tid klev jag av på Terminal 5 och satte mig och väntade på Vuelingkärran som skulle ner till Barcelona.
Det skulle visa sig bli en av dom drygaste flygningar jag gjort. Vädret var visserligen superbt men det blåste motvind och resan ner tog snudd på fyra timmar.
Underkroppen var helt ramsne när ju i min ensamhet vandrade av på El Prats gigantiska terminal.
Det var svinvarmt och svetten rann när jag stod och väntade på väskan som kom efter en stund. Sen rakt ner till taxiranken och en kvart senare, precis efter midnatt, var jag framme hos brorsan och Lynn på Carrer de Blai 2.
När vi väl kuskat upp med väskan bar det ut för lite käk. Hade inte spisat sedan lunch, men utbudet var så där så här sent så det fick bli en bedrövlig burgare innan vi vände hem med en gigantisk vattendunk och somnade på volley.

Flyget till Lissabon skulle inte gå förrän 11.30 så det fanns viss tid att sträcka ut. Det var oerhört skönt efter gårdagens fyratimmarssittning ner till Barcelona. Det blev taxi ut. Snabbt och enkelt. Kändes halvt knas att vandra in på flygplatsen igen typ nio timmar att man lämnat den, men så var det.
Vi lyxade till med två mosade fågelbon på Måsen för att få nåt i kistan innan vi satte kurs mot Portugal.
Självklart hade vi inte platser bredvid varandra så det fick bli podcast och sömn. Knappt två timmar senare tog vi mark i Europas näst västligaste huvudstad. Strålande sol och mer värme bjuds vi på när vi knallade ut och ner i tunnelbanan – som lät som ett ånglok från medeltiden den korta biten in till stan.
Vi hade bokat in oss på Holiday Inn Saldanha.
Det var en kvart med tuben in mot stan det.
På väg till hotellet försökte jag köpa med mig två flaskor vatten på en liten kiosk. När alla tanter väl lämnat in sina Lottokuponger nekades jag betala med kort …
Tjena 1997!

Men efter att vi fyllt i alla formulär och betalat alla lokala skatter hos den ålderstigna praktikanten i repan fick vi i alla fall vårt rum innan klockan 15.
Det var på pluskontot.
Teo ”behövde” jobba en stund så jag sträckte ut lite till. Men efter ett tag blev jag rastlös och krävde avresa ner till riktiga stan för ett par öl med Stubbs och grabbarna.
Finnbar hade styrt dem till Dilirium Café.
Vi fick knalla ner ett par gator för att kunna ta rätt tubelinje från São Sebastião ner till Baixa-Chiado. Det var nere i stans äldre kvarter det med de här branta gatorna.

På väg till var det en engelsman som kände igen Teo utanför en annan pub så vi stannade och snackade med dem ett tag innan vi halvt sjöblöta stapplade in på ”den rosa elefanten”.
En perfekt pub.
Inte alls mycket folk.
Och gigantiskt ölbud.
Finnbar kan sina saker han.

Här blev vi kvar och snackade om allsköns mer eller mindre oviktiga världshändelser innan vi lite före 19 började knalla ner till tuben för att göra resan till Estadio José Alvalade.
Arsenal hade uppmanat oss att åka förbi stadion och till nästa station, Telheiras, och gå därifrån.
Aj, aj, kapten.
Bara att lyda och 20 minuter senare var vi på plats. Vi hade 2 500 biljetter högst upp på ena kortsidan och efter den korta promenaden från tuben till arenan var vi inne.
Nu var det dags för en ny bestigning …

Brorsan ställde sig direkt i matkön. Nån gång ska man ju ge sig på det portugisiska matundret igen. Efter en bra stund kom han farande med en meny bestående av en pepsi, en chipspåse och en macka med en kall panerad kyckling. Ingen sås. Nada. Det var så torrt att det dammade i käften när man försökte få i sig den.
Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: Portugal kan inte mat.
Dom är helt urusla.
Det har bevisats så många gånger att det måste klassas som sant nu.

När vi väl fått i oss allt fick vi se en sällan skådad målfest. Arsenal körde över ett upphaussat hemmalaget och den uppskrivne svenske målkungen Viktor Gyökeres hade absolut ingenting att säga till om.
Gabriel Martinelli petade in 0-1. Kai Havertz 0-2 och på stopptid, när min granne lovade mål, nickade Gabriel in 0-3.
Stämningen och känslan var total.
Av förklarliga skäl så kunde andra inte bli bättre och gästerna skulle bara hålla ut den förmodade anstormningen och ro tre viktiga poäng i hamn.
Så blev det visserligen, men inte inledningsvis. För hemmalaget fick 1-3, lite turligt som det såg ut 140 meter bort, på en hörna. Nu fortsatte dock Arsenal spela bra och Bukayo Saka kunde begrava matchen 20 minuter senare på en straff. Leandro Trossard rundade av målkalaset innan vi, som sig bör, blev inlåsta.

När Arsenalbänken hade fystränat klart och alla andra gått hem fick vi gå ut. Det gick ganska snabbt att komma med ett tåg in mot stan. Men vi kände oss klara med det mesta. Och hungriga var vi så det blev ingen efterfest på stan med de andra. Istället åkte vi till Alameda där vi bytte till röd linje. Det ska sägas att skyltningen nere i tunnelbanan inte alltid var så lättförstådd. Men nu hade vi lärt oss.
Framme i Saldanha blev det en påse från Måsen. Det var konstiga såser och allmänt beige men ändå gott. Framför allt nödvändigt. På teven kunde vi få se målen från matchen om och om igen.
Det var ett perfekt sätt att somna.

Eftersom planet hem dagen efter inte gick förrän klockan 13.55 fanns tid för en bra frukost. Det ska de ha cred för. Den avslutades så klart med en Pastel de Nata – och den var inte att leka med.
Så mycket mer matnyttigt finns inte att berätta.
Vi checkade ut, tog tuben till flygplatsen och väntade i hangaren en stund innan vi kunde gå ombord och flyga till Barcelona.
Där blev det taxi in till lägenheten och grekisk hämtmat.
Bra så.