Arena: Swedbank Park
Match: Allsvenskan
Publik: 5 351
Målen: 0-1 (45+5) Dino Islamovic, 1-1 (62) Viktor Granath, 2-1 (90+7) Simon Johansson
Matchens lirare: Simon Johansson, VSK

Äntligen.
Där satt den.
Vilken jävla smäll från Simon Johansson när det behövdes som allra mest.

Den här lördagen började i Sutterhöjden. VSK hade sen match så jag kunde sova ut och käka frukost i lugn och ro innan jag skulle dra iväg österut.
Bilen såg ut som fan när jag kom till Storfors.
Framme i Västerås hann jag göra det sista jobbet, för Arsenal hade premiär klockan 16.00, innan jag fick skjuts ner till Rocklunda. Halvklen uppladdning hos Finnen.
Men det ordnade upp sig innan kick off.

Hyggligt med folk och bra väder när vi bänkade oss på sektion B, för en gångs skull, och fick höra nån bedrövligt omgjord form av ny inmarschlåt som skulle vara till 100-årsfirandet av Allsvenskan.
VSK:s retrotröjor var dock snygga och en sån fiskade man med sig från Megastoren innan kick off.
Men första halvlek var bedrövlig. Inte värdig från något håll – allra minst minst Sveriges högsta serie.
Det var 0-0 i 44:e när vi knallade ner för en kall. Då, när kvalitetsölen stod på bordet, gjorde Kalmar 0-1, Stämningen runt bordet var så uppgiven att vi satt kvar tio minuter in på andra innan vi gick in igen.

Jag hängde med Kaj upp på hyllan. Därifrån fick vi se Granathen kvittera på en retur. Men allt pekade på 1-1 och chanserna att överleva den här serien såg minimala ut när klockan hade tickade förbi 96.
Då klev inbytte Simon Johansson fram och smällde in en vrist i bortre krysset.
2-1.
Vilt jubel.
Och fest.
Vi knallade ner på stan och firade vidare.
Det var inte piggt på söndan …