Arena: Emirates Stadium
Match: Premier League
Publik: 60 238
Målen: 1-0 (5) Leandro Trossard, 2-0 (52) Ben White, 3-0 (57) Kai Havertz, 4-0 (65) Kai Havertz, 5-0 (70) Ben White
Matchens lirare: Declan Rice

Waka, waka.
This time for London.

Det var bara att gräva djupt och dra iväg. Tre dagar i Tyskland och en helg i Malmö förra veckan hade satt sina spår. Men efter att ha sett Arsenals seger mot Wolves kom suget efter London igen starkt och trots tidig uppstigning var det med spända steg jag knallade upp centralen och mötte Tobbe på utsatt tid för att ta Arlanda Express.
Chelsea hemma stod på menyn.
Och en möjlighet att dryga ut serieledningen ytterligare vid seger.

Det tog orimligt lång tid genom den nya säkerhetskontrollen, men Norwegiankärran lyfte på utsatt tid. Jag hade lyckades somna direkt, så att man fick igen några timmar från natten, när han längst in skulle på muggen direkt när bältesskylten släcktes. Tack och lov satte han sig på en annan plats sen så vi fick en trea för två och jag kunde somna om.
Lugn flight över och vi landade strax före utsatt tid,
Jag hade bokat av Covent Garden så vi kunde i lugn och ro köpa surf och mackor till tågresan in till stan. De sedvanliga The Den-bilderna skickades till Axel när vi susade in mot London.
Till vår stora glädje var det här ett Peterboroughtåg som stannade på Finsbury Park vilket var oerhört praktiskt då vi bokat in oss på Travelodge vid Manor House då hotellen inne i stan tog priser ingen levande människa vill betala.

Jag blev glatt överraskad över Manor House när vi klev av tuben. Hotellet precis bredvid tunnelbaneuppgången och ett stenkast åt andra hållet en lysande pub – The Finsbury.
Med varsin Gamma Ray i näven slog vi oss ner ute och vips körde personalen av taket och vi kunde njuta en kort stund av våren – även om den försvann ungefär när vi käkat upp den utsökta pizzan som vi beställde in till lunch.
Det var, precis som i övriga norra Europa, sannerligen ingen sommarkänsla när solen gick i moln och vinden tog fart.
Burr.

Vi hade hoppats på ett rum väldigt högt upp så att vi kunde få utsikt över Finsbury Park, men fick nöja oss med ett på tredje våningen. Därifrån kunde vi skåda korsningen vid Manor House – inte illa det …
Det blev bara ett kortare stopp innan vi tog bussen ner till Finsbury Parks station varpå vi knallade ner till Woodbine efter lite hållplatsproblem.
Ganska lugnt på puben till en början.
Klockan hade dessutom tickat på en del så det blev bara nån runda och lite snack med Stubbs, Sean, Steve och grabbarna.

Jag tror vi började knalla ner till Emiraten redan 19.20 – ändå var det på håret att vi hann in för att sjunga ”North London Forever” innan derbyt startade.
När jag kikade på klockan när jag bänkade mig på Clock End uppe visade den 19.58.
Tajming – och rutin.
Arsenal fick en drömstart när Declan Rice drog på sig debutanten Alfie Gilchrist och kunde servera Leandro Trossard som pangade in 1-0 från nära håll i den femte minuten.
The Gunners var klart bättre i första även om andra halvan präglades av en hel del slarv och farliga Chelseakontringslägen. Vi borde dock gjort ett par till om det funnits bättre fokus och beslutsamhet.
Men det var bara 1-0 när jag knallade ner.

Målet i paus var två öl och en nachotallrik. Jag valde först fel kiosk och sen hade jag bara tid med en till innan resten av läktaren också skulle stå i kö. I den andra fanns ingen mexikanmat heller så jag fick nöja mig med två Camden.
Inte så pjåkigt, men knappast fulländat.
Arsenal var mer fokuserat och bättre i andra. 2-0 kom tidigt efter att Ben White rakat in en retur. Chelseafansen började redan här lämna med sina uppblåsbara Champions League-pokaler. Maken till märklig grej att ha med sig på ett derby tre år efter vinsten får man leta efter.
När Kai Havertz pangade in 3-0 var det kö ut under oss och ramsorna avlöste varandra.
Andra halvlek blev verkligen den klang- och jubelförställning som vi saknade i första. Havertz gjorde fyran via stolpen och Ben White rundade av med ett magiskt mål.

Sista 20 plus stopptid blev en transportsträcka med sång där den roligaste var wheeyningarna varje gång Chelsea slog en passning rätt.
Det blev inga fler mål trots att inbytte Gabriel Martinelli hade ett bra läge på slutet.
Nöjda knallade vi runt arenan inne och ut via St Thomas’s Road. Fullsatt på ett slitet Auld Triangle så vi knallade vidare upp till Finsbury Park och tog tuben ”hem”.
Det blev ingen segersambucca, men väl en Neck Oil på The Finsbury innan vi köpte med en förstklassig kebab från Manor Kebab och somnade på tre sekunder.