Arena: Westleigh Park
Match: Conference South
Publik: 426
Målen: 0-1 (45) David Ogbonna, 1-1 (53) Jake McCarthy, 2-1 (66) Callum Kealy
Matchens lirare: –
Havant & Waterlooville drömmer om ett nytt kontrakt i södra Conferenceserien.
Ett första steg togs den här kvällen.
När man slog Slough Town med 2-1.
Den här dagen började på Travelodge Royal Scot vid Kings Cross efter dubbla brandlarm på natten.
Vi hade bokat in oss på 13.30-tåget ner till sydkusten så det var ingen stress, vilket var skönt efter dramat på småtimmarna.
Det fanns gott om tid på Waterloo så vi bänkade oss på upper tier och gjorde fuck all innan vi köpte med oss en klassisk meal deal från Marks & Spencers.
Måste flika in att ost-och-skinkamackan var av yppersta klass. ”Ostfigurerna” i den lilla påsen gick inte heller av för hackor.
Den eminenta lilla måltiden för fem pund gjorde den 90 minuter långa resan till Portsmouth lite enklare.
Vi passerade sköna ställen som Woking, Guildford, Godalming och Havant – dit vi skulle på kvällen.
Nere vid Portsmouth Harbour var allt sig likt. Skeppen låg kvar och vattnet var för lågt.
Bråttom var det för Stubbsy var törstig så vi behövde gå den korta biten bort till Premier Inn och checka in.
Jag hade bokat första natten och Rodny den andra. Överkurs de luxe för snubben där inne. Hur skulle det här lösas? Jo, vi fick snällt gå med på att gå ner och ”checka in” igen på torsdan. Då skulle det minsann gå bra.
Nere på klassiska sjömanspuben Ship Anson satt Frank och njöt av en bättre ale. Vi plockade in två Neck Oil anslöt till festen. Det fanns idéer på rutter ut till kvällens skådeplats. Alla gick via diverse pubar i Portsmouth.
Den vi valde innefattade en promenad bort längs vattnet via stans gamla delar.
Vackert.
Och mycket att titta på.
Till slut kom vi till Clarence Pier. Där beställde vi en Uber och tog oss till The Phoenix – nån konstig liten kulturpub med massa underliga prylar i inredningen.
God ale hade dom också.
Sen fick det bli en ny Uber ut till Havant. Det är där som Conferenceklubben har sitt hem.
Havant & Waterlooville är en sammanslagning av två tidigare rivaler – Havant Town och Waterlooville. Den bildades 1998 och man valde att spela på den östra sidan om A3:an – på Westleigh Park.
Självklart öppnade vi inne i klubbhuset pub.
Som heter The Westleigh.
Ett jäkla schysst ett som bjöd på fin välkyld dryck.
£15 i entré och matchprogram fanns direkt innanför. Kvalitet. Direktörn slog till och köpte en jubileumspin.
Sen knallade vi ett varv och tog lite kort medan vi undrade i vilken kiosk det gick att köpa öl.
Hela rundan senare hittade vi.
Det var där vi gick in …
Men en sak störde. Igen. Det där jävla konstgräset. Jag hade räknat med en väldoftande halvsliten gräsmatta. I de guidetexter jag kollade på innan sas inget om nån plastmatta. Men den låg irriterande nog där när vi kom in.
Usch.
Hemmalaget låg pyrt till och gästande Slough Town hade hugg på en play off-plats.
Första halvlek var svag. Riktigt svag. Men det kom ett mål innan vi gick till klubbhuset igen.
Och det var Slough som skickade in 0-1 precis innan vilan.
I andra kvitterade hemmalaget innan vi hade kommit ut. 2-1 kom i 66:e minuten och nu var det bättre fotboll. Mer chanser och mer kvalitet.
Båda lagen hade lägen på slutet, men det blev inga fler mål.
En för dagen tredje Uberresa väntade nu tillbaka till Pompey. Den fick gå via kringelkrokvägar då motorvägen var avstängd. Men Frank hann med sin båt och vi kunde runda av på Ship Anson. Rodneys försök till aleexpert på slutet glömmer vi illa kvickt.
Nu var planen att hitta nåt käk och ta med upp på rummet inom en inte allt för lång gångradie. Det gick åt pipsvängen. Allt var stängt så det fick bli två små chipspåsar i automaten på hotellet innan vi stupade i säng.