Arena: Emirates Stadium
Match: Champions League, åttondelsfinal match 2
Publik: 60 267
Målen: 1-0 (41) Leandro Trossard
Matchens lirare: David Raya

Det blir en vår i Europa.
David Raya var kung – och Arsenal slog ut Porto på straffar.

Man vet att det är dags att resa när man tvingas ställa klockan 07.00. Det var avresa 10.45 från Arn vilket innebär gristidig uppstigning. Man vet inte heller hur illa trafiken är genom stan så därför tar man i lite extra i planeringen.
Den här gången flöt det på okristligt fint och jag var alldeles för tidig på plats på Beta som nu tar 800:- för en parkering en vecka. Buss in och sen anslöt Direktör Skörd från Uppsala.
När vi skulle dumpa väskorna vid Norwegians monter undrade snubben om vi skulle till Gran Canaria. Det kan knappast ha att göra med min dunjacka – som skulle visa sig vara ett av dom största felbesluten i världshistorien.

Sen igenom världens mest moderna säkerhetskontroll som inte alls var så snabb den här gången. Snusinköp och sen kom chocken. Borta på F-piren hade dom sänkt priset på öl.
Och det rejält.
En 0,6:a för beskedliga 109 riksdaler. Fick nästan dra igång defibrillatorn. Arlanda har blivit det nya Kellys – saker man aldrig trodde att man skulle säga.

Den här gången var planet i tid och efter en lugn flight över kunde vi landa en stund före utsatt tid. Vi möttes av ett par skidor på väskbandet. Kändes lite som Stig Helmer och kanske var vi på Gran Canaria trots allt. Resan in till stan gick prickfritt så vi kunde kliva ut i regnet och ta en bättre lunch på Five Guys.
Helvete så gott.
Vi hade bokat in oss på Travelodge Royal Scot – det värsta av det värsta och eftersom vi var där lite före 15 fick vi snällt vänta i baren med i Camden Pale Ale. Första ölen på 72 dagar. Den leker man inte bort.
Jag lyckades med bedriften att somna när vi hade checkat in så vi fick stryka besöket i Covent Garden.
Så istället knallade vi upp till Kings Cross och tog tuben direkt upp till Arsenal.

Det var varmt så inni helsicke när knallade genom Islington. Därför fick det bli uteserveringen på Woodbine med Filip, Marre och Alexander.
Kul snack och mycket skratt medan Gammarayerna åkte ner så där lätt och fint som det bara ska göra en seneftermiddag i London när det vankas avgörande match mot Porto i Champions League.
Underläge med 0-1 skulle vändas.
Och det var ett Emirates Stadium som var på tårna.
Bra stämning direkt, men matchen var seg och vi fick inte till det där trycket som vi normalt har. Det var dåligt med chanser och Porto fick tillställningen dit man ville.
Men fyra minuter före nachostallriken small det till.
Martin Ödegaard till Leandro Trossard och vips var det utjämnat.

Men det var lika trögt efter paus och efter 90 minuter var ställningen 1-0 vilket betydde förlängning. Den var i princip fri från det mesta och logiskt blev det straffar. Där var David Raya stark. Han räddade två av Portos fyra försök och vi satte alla våra. Stort jubel inne när avancemanget var klart.
Vi knallade ner till Brewhouse som chockerande nog var stängt. Vi fick ta segersambucan (och en Stella) inne på White Swan. Totalt intetsägande och det blev inte mer än så.
En lång dag hade börjat ta ut sin rätt så vi knallade ner till tuben och åkte hem med en bättre påse från Måsen.

Men tro inte att det var frid och fröjd för det. När vi hade somnat så skönt som man bara kan drog brandlarmet igång 03.15. Det är så högt att man inte kan ignorera det trots att man vet att det aldrig brinner. Men när gatan utanför fylldes med folk kände vi oss nödvändiga att vidta samma åtgärd.
Så en kvart senare var vi ute också.
På gatan fick en snubbe ambulansvård och på framsidan stod en brandbil. Gubbarna letade febrilt efter eld, men hittade ingen. Så strax före 04 blev vi insläppta igen.
Smått vansinniga var det dags att somna om. Nu skulle det väl vara lugnt till vi vaknade?
Icke. 08.20 var det dags igen och nu var jag nära att kasta ut larmhelvetet genom fönstret. Nu gick det inte att öppna fönstret så det hade inte gått.
Den här gången stängde de av efter kanske 45 sekunder.
Vilken vilken jäkla natt …