Arena: Priory Lane
Match: Conference South
Publik: 1 183
Målen: 0-1 (13) Callum Dolan, 0-2 (22) Brett McGavin, 1-2 (61) Callum Kealy (straff), 1-3 (70) Brett McGavin, 1-4 (79) Brad Ash
Matchens lirare: Lewis Collins, Torquay United

Snöstorm, trasiga avisningsmaskiner och förseningar.
Sen taxihot om enorm trafik vid Priory Lane.
Välkomna till Eastbourne.

Det var dags för England igen. Tidig uppstigning. Det ryktades om snöoväder så jag drog lite extra tidigt, vilket inte skulle räcka skulle det visa sig.
Det gick som förväntat segt genom stan, men ute vid Arlanda var sikten minimal och det var snigeltempo. En bil lyckades till och med missa infarten till parkeringen.
Så illa var det.
Snön piskade i nyllet när jag tog bussen in till terminal fem där Rodny väntade och vi kunde dra igång resan.

Det skulle visa sig bli en sanning med oerhörd modifikation. För efter att Roddan sörplat i sig sin 143 kronors-öl fick vi gå ombord. Sen hände inte ett smack. På nästan tre timmar.
Tre timmar.
Vi skulle lyfta 10.45 men kom iväg förrän strax före 13.45 eftersom Arlandas avisningsmaskiner lägligt nog slutat fungera när snön vräkte ner som bäst.
Ryggen va halvpaj redan innan vi lyft – detta trots att vi blev uppgraderade till nödutgången på den halvtomma Norwegiankärran.

Jag kunde på positiva sidan sno tillbaka en timmes sömn på den behagliga flighten över Nordsjön. Med tidsavdrag var vi på perrongen strax före 16.00 med varsin trekantsmacka i näven när nya förseningar dök upp.
Vi skulle med ett tåg till Eastbourne som så klart inte heller var i tid. Nu handlade det tack och lov inte om timmar utan om kanske tio minuter.
Men många av våra pubtimmar som vi skulle ha på sydkusten var borta.
Och det var becksvart när vi susade förbi metropoler som Wivelsfield, Plumpton och Lewes.

Framme på den engelska solkusten, som de själva kallar det för, fick vi snika oss ut för egentligen hade vi fel biljetter på tåget. Det var ju inte off-peak längre.
Eastbourne är tydligen nåt PRO-mekka blev jag informerad om av min engelska polare innan avresa så vi förväntade oss inte direkt nåt Ibiza när vi vandrade ut i centrum.
En bit ner, på väg till hotellet, smet vi in på Cornfield Garage. En Wetherspoon-pub med utbud därefter. Men de hade Stella, kir på tapp och nötter.
Det gjorde susen.

Men efter alla förseningar fanns det nu inte så mycket tid kvar när kick off var 19.45 och arenan låg sex kilometer bort. Vi fick snällt tacka för oss efter två rundor och gå ner och checka in.
The View hotel med havsutsikt stod det på bokningen.
Inga konstigheter alls. Litet rum med små fönster och badkar.
Vi kastade in grejerna, pejlade läget och gick sedan ner till receptionen och beställde en taxi.

Tio minuter senare kom vår kille. Han blev mäkta imponerad att vi hade åkt från Sverige till Eastbourne för att kolla fotboll – och minsann höll han på Arsenal fast han kunde inte riktigt förstå att det var Lens vi skulle möta dagen efter.
Sen hotade han med brutal trafik borta vid Priory Lane och han kanske inte kunde köra ändå fram.
Jag funderade på om han nånsin kört nån ut dit på fotboll någonsin …
För självklart var det inga problem att komma fram till arenan tio minuter innan kick off. Så stor yta tar inte 1 183 personer upp.

Jag hade köpt biljetter innan på nätet. Det kostade fem pund mindre än i kassan. Baren, den stora, låg utanför och där slank vi in innan kick off. På den här nivån får man ju ta med sig ölen in på läktaren och det var precis vad vi gjorde. Nu kom vi aldrig så långt som till läktaren utan vi hängde på räcket i ena hörnan i första halvlek.
Där bredvid stod 40 Torquayfans som gjort den 80 mil långa resan fram och tillbaka till Eastbourne.
Priory Lane ser ut som de flesta andra arenorna på den här nivån med olika läktare huller om buller och inget passar in. Matchklockan var inte igång. Men en Cruzcampo kostade £3 i kiosken för att EBFC hade signat ett ölavtal med Malagabryggeriet. Det gällde dock bara de 300 första, ska tilläggas.

Eastbourne gjorde en mycket svag första halvlek och var långa stunder utspelat av Torquay. Snygga mål bjöds vi på också. Både 0-1 och 0-2.
Sen åkte hemmalagets Lucas Defise ut mitt i halvleken och då kändes allt tämligen klart. Fanns verkligen inget som tydde på en vändning när vi knallade in i klubbhuset för lite värme i paus.
Det var en fin kväll.
Men ganska kallt.

Med en ”Cruz”, som de säger på sydkusten, och lite element så fick vi snabbt tillbaka normal värme. Det var så skönt inne i baren att vi satt kvar en stund och missade hemmalagets reducering, som kom på straff. De hade sannerligen ryckt upp sig med ett par byten och det var mycket mer match i andra. Men att spela så lång tid med en man mindre går sällan bra. Och det gjorde det inte nu heller.
Torquay, med världens kanske fulaste klubbmärke, gjorde logiskt 1-3 och 1-4 och vann rättvist.
Inne i klubbhuset blev det nytt drama nu när ingen av engelska ”telefoner” funkade att ringa in en taxi med. Kvinnan i baren sa att det fanns en fast telefon i korridoren, men den va lika rapp som hemmalagets spel i första halvlek. Tack och lov ringde hon själv in en bil till oss så att vi kunde komma tillbaka in till stan.

Målet nu var en stadig Donkenpåse, men där hade de låst och börjat städa tio minuter innan de stängde. Vi fick ta en lokal kycklingsvarvare istället.
Inte alls lika gott.
Snudd på vidriga nuggets.
Men vi kunde somna till havsutsikt.
Alltid något.