Arena: Tunavallen
Match: Superettan
Publik: 1 687
Målen: 0–1 (13) Ibrahim Diabate, 1–1 (55) David Palomino (straff), 1–2 (92) Filip Tronêt
Matchens lirare: Herman Magnusson, VSK

Alla älskar ju ett sent avgörande.
Speciellt i Eskilstuna.
Mot AFC.

Säsongens närmaste bortaresa kom på en onsdag. Inte mycket att fundera på. Det var bara att puttra iväg till Västerås. Vi var så många så vi fick åka i två bilar till södra sidan på Mälaren.
Jag hämtade upp Jonte, Sigge och Empa.
Sen gjorde vi den korta resan via Kvicksund till Eskilstuna.

Mycket VSK-are på plats när vi parkerade där man brukar parkera. Grönvitt hade studsat tillbaka efter tre raka kryss och slagit Giffarna hemma med 2-0 – men det var spetsigt i toppen och en seger mot bottenlaget AFC var nödvändigt för att behålla trycket på GAIS och Utsikten.
Vi hade platser på långsidan med E-tunas finest på raden nedanför.
Full cirkus innan de lämnade i paus.

VSK hade ett stort spelövertag, men trots ledning i paus, efter ett till synes brutalt offsidemål, så kändes det inte helt tryggt. Och i andra besannades känslorna när hemmalaget kvitterade på en mycket tveksamt dömd straff.
Nu startade jakten på ett segermål.
Det såg ut som att det inte skulle komma – trots att Yagan Sasman åkte ut med tio minuter kvar. Men till slut blev pressen för stor och Filip Tronêt kunde sätta dit 1-2.
Vilt jubel.
Igen.

Det sjöngs på väg till parkeringen och spelades VSK-musik i bilarna på väg hem till rätt sida Mälaren. Det var becksvart när vi kom till Västerås.
Jag blev kvar till torsdan då det vankades jobb och simning.
Sen hem för podcast och mer jobb.