Arena: Thames Road
Match: Conference League South
Publik: 276
Målen: 1-0 (17) Lewis Manor, 1-1 (23) Harvey Bradbury, 1-2 (38) Samuel Odadu, 2-2 (71) Ben Steward, 3-2 (88) Lewis Manor
Matchens lirare: Lewis Manor, Concord Rangers

Vi såg varken havet eller solen.
Men det är kanske så det är på en engelsk ö i april.
Välkomna hur som helt till Canvey Island.

Den otroligt långa resdagen på onsdagen hade satt sina spår. Det var läge för en liten utsovning helt enkelt.
Och det var sannerligen otroligt skönt att få sträcka ut en stund på Travelodge i Cricklewood innan en ny mastodontdag skulle ta fart. Vi hade siktat in oss på Canvey Island – en ”ö” i ”östra” London.

Fågelvägen var det inte mer än 66 kilometer dit. Vår väg var en smula längre med en rad transportbyten på vägen.
Det började med tåg från Cricklewood till Farringdon. Sen tuben ner till Tower Hill och en kort promenad till Fenchurch Street där vi skulle ta ett tåg ut till havet.
Vi orkade inte vänta på det snabba tåget utan tog mjölkvarianten som stannade överallt och tog dryga timmen.
Det var hela östra London på ett bräde innan vi kom ut till landsbygden och Benfleet.
Sista biten avklarades på en proppfull buss ut på Canvey Island som knappt kan räknas som en ö då det som skiljer den från fastlandet är en bäck, typ.

När det blev för trångt med barnvagnar och skit hoppade vi bara av. Nu hade det strålande vädret tackat för sig och det var molnigt och klart kallare. Inte helt lattjo när man knatade runt i shorts …
Jag hade någon plan att det skulle gå att passera arenan på väg ner till havet, men det gick käpprätt å helvete. Vid Thames Road var det stopp. Vi kunde dock stanna och plåta lite och snacka med vaktmästaren innan vi fortsatte vår jakt på sandstränder och havsutsikt.

Det skulle snart visa sig att Canvey Island är en stor bluff. Direkt när vi började närma oss havet var det stängda privata områden och nu hade det dessutom börjat regna.
Rejält.
Uppe på huvudgatan längtade vi bara efter en pub men det var också lättare sagt än gjort och vi tvingades till en ganska lång promenad innan vi fick tag över huvudet och en pint i näven.

Regnet piskade på oss när vi efterlängtat sladdade in på The Haystack. Folktomt.
Men de hade bra öl och sköna fåtöljer. Här blev vi sittandes en bra stund, faktiskt så länge så det blev ingen mer sightseeing.
Istället värmde vi oss, drack Guinness och Neck Oil – och spelade biljard.
Jansson ville prompt ha revansch från debaclet i Birmingham för ett par år sedan, men det fick han inte.
När matchen, som var ett utomordentligt drama, skulle avgöras skickade han i svarta i fel hål och torskade.

Tack och lov hade det nu slutat regna när vi skulle knalla tillbaka ner till Thames Road för att bevittna mötet mellan Concord Rangers och Dartford.
Snudd på derby för det är inte långt mellan ställena.
£15 i entré och vi hann med ett besök i klubbhuset innan kick off. Där serverades svalkande dryck till generösa priser.

Det fina med ligorna under Conference, eller National League som det heter idag, är att man i plastglas kan ta med drycken ut på arenan och kolla matchen samtidigt.
Självklart hade vi med oss två Cloudy Apple ut till räcket bakom ena målet där vi hängde under matchen.

Dartford parkerade på en stadig andraplats bakom redan klara ettan Ebbsfleet United och Concord Rangers i botten.
Det var en hel del bortafans på plats på den intryckta lilla arenan som hade läktare på alla sidor.
Fascinerande hur bra man kan få en arena att se ut på så liten plats.
Kvalitetsmässigt var det stor skillnad mot cupfinalen vi öppnade den här Londonresan med.
Lite överraskande tog hemmalaget ledningen på andra sidan efter knappa kvarten. Sen tog Dartford över och dominerade helt. Logiskt kunde vända till ledning i paus när jag lyckades dra igång larmet inne på handikapptoan. Trodde det röda snöret bredvid muggen var spollinan, men det var det så klart inte. Istället började det tjuta som fan när jag skulle spola. Lyckades dock laga, stänga av och smyga ut innan någon upptäckte mig.

West Ham Uniteds match mot Gent visades på tv-apparaterna inne i klubbhuset så vi var lite sena ut till andra.
På den fina mattan lyckades nu hemmalaget jämna ut spelet och med knappa 20 kvar kom kvitteringen.
När vi stod och funderade på om vi skulle börja den långa hemresan smällde Concorden in 3-2.
Det var game, set och match.

Vi satte nu fart uppför gatan för att inte missa bussen som skulle gå 21.48 längst bort på ”ön”. Självklart kom bussen när vi kom upp till korsningen och vi missade festen.
Istället blev vi stående en halvtimme till i mörkret ensamma på en busshållplats mitt ute i ingenstans med en jäkla resa framför oss.
Som tur var hann vi med ett tåg i Benfleet och kunde ta oss tillbaka till Fenchurch Street där vi knatade upp till Aldgate för att ta tuben till Farringdon.
Det var kallt och segt.
Och sent.
Första tåget som kom här skulle inte stanna i Cricklewood så vi fick kliva av på West Hampstead och vänta in rätt tåg.
Klockan tickade mot 01 när vi plockade med oss en pizza, som var väldigt bra, hem innan vi stupade i säng.