Arena: Raynolds Field
Match: Middlesex Senior Challenge Cup Final
Publik: 504
Målen: 1-0 (26) Reece Cole, 2-0 (30) Jerry Wiltshire, 3-0 (57) Jerry Wiltshire, 4-0 (62) Moses Emmanuel, 5-0 (90+2) Moses Emmanuel
Matchens lirare: Jerry Wiltshire

Ingen rast – ingen ro.
Vi öppnade den här Londonresan stenhårt i värsta tempot med en cupfinal.
Långt ut i huvudstadens västra delar.

När jag hade styrt klart med alla saker satte jag kurs ut mot klassiska Hammarvägen 55 i Järfälla. Betydligt skönare och enklare att åka till Arlanda från Jansson än från mig. Vi laddade med lite snack och några suröl. Efter ett par timmars sömn var det dags att sätta fart ut till en av Statens svindyra långtidsparkeringar. Finväder och lite vårkänsla när vi lämnade av golfen och tog bussen in till terminal fem. Sen jordens kö i säkerhetskontrollen. Planet var så klart 20 minuter sent, men tack vare fin medvind kunde vi dra iväg i ett jäkla tempo och landa före utsatt tid på Gatwick.
Vi sov så klart bort stora delar av flighten.

När vi kom bort mot tågstationen inne på Gatwick var det folk överallt och snabbt fick vi klart för oss att det hade skett en olycka så alla tåg var stoppade.
Det var bara att slå sig ner och vänta.
Då kom en medlem från supporterklubben fram och började surra och kort därefter kunde vi knalla ner och åka in mot stan.

Med hotellpriser i värsta ockerklassen valde vi bort de centrala delarna och bokade in oss i Cricklewood. Tio minuter med tåget från Kings Cross.
Redan direkt blev det problem då vi ombads gå ner till tåget utan biljetter på Gatwick. Jag fick bryta mig ut genom grinden och snacka med vakten – som var väldigt trevlig och tillmötesgående. När jag frågade vad vi skulle göra svara han bara ”jag har inte sett er” och tryckte på knappen så att Jansson kunde passera.

Rum 213 stod klart när vi checkat in och inte långt senare var vi på rull igen. Planen var att knalla upp till Willesden Green för en burgare och några öl innan vidare resa västerut.
Av en slump hittade jag Beer + Burger.
Bra utbud och helt okej käk.

Resan ut till Perivale gick sedan via Bond Street och Central Line. En del folk runt White City då QPR hade hemmamatch.
Restiden totalt ut var 50 minuter. Det som var kvar nu var en kortare promenad ner och över A40:an.
Inte världens charmigaste miljö men rätt som det var dök det upp en större grind med texten Hanwell Town FC till höger.
Framme.

Jag hade redan innan matchen köpt plåtar på uppmaning av ”hemmalagets” hemsida. Oklart varför det var sådan hets för det var inte supertrångt inne på Raynolds Field – eller Powerday Stadium som köpenamnet numera är.
Lite pompa och ståt på plats för Middlesex FA hade ställt fram den fina pokalen vid entrén.
Matchprogram hade de så klart också för £2,50.
Vi laddade upp på terrassen framför klubbhuset med en kall från baren. Det är ändå kvalitet i det här landet när man kommer ut till ställen som det här.

Mattan på Raynolds Field såg rätt hygglig ut och vi ställde oss mellan båsen i den första halvleken.
Det var mycket gnäll på linjedomaren för ett bortdömt Hayesmål i början, men det lugnade ner sig när Reece Cole på riktigt gjorde 1-0. Det var en ganska enkelspårig match för Hayes & Yeading var snäppet bättre rakt igenom.
När solen började sänka sig satte de 2-0 vilket också var resultatet i paus när det var dags för ett varv i klubbhuset igen.

Vi blev kvar på terrassen i andra. Kylan slog till och matchen tappade det mesta när Hayes gick fram till 4-0 ganska omgående. All spänning var borta och med tio minuter kvar bestämde vi oss för att åka in mot stan igen. Det hade varit en lång dag och vi var trötta. När 5-0-målet kom satt vi nog och väntade på tuben på Perivales perrong. Rätt många klev med QPR- och Norwich City-färger på väg tillbaka till Bond Street.

Det var riktigt kyligt hemma i Cricklewood när vi rundade av dagen med lite hämtmat.
Pizzan från grannhuset var överraskande bra.
Det ska sägas för den som vill åka hit och testa.