Arena: Memorial Stadium
Match: League one
Publik: 8 542
Målen:
Matchens lirare: Biljettkillen på puben

Efter nästan tre år så ses vi äntligen igen.
Varmt välkommen till England.
Tackarrrr.

Man City hemma och Aston Villa borta. Det var grundplanen för den här Englandsresan. Sen skulle vi plocka in så mycket godis som det bara gick på resterande dagar.
Därför, med tågstrejker och dyra biljetter, så valde vi att boka upp en bil tidigt.
Och vi siktade in oss på att beta av Memorial Stadium i Bristol.

Filip körde ner på måndan från södra Dalarna och efter ett oerhört trött Merseysidederby och ett par timmars sömn var vi på rull ut mot Arlanda.
Det var sannerligen inte går man var här.
Men det mesta var sig likt – bara lite dyrare.
Vi fick dock inte parkera på Bendtner 52, men fick snabbt en annan ruta inne på Alfa. Sen var det ombyggnationer på femmans busshållplats så vi fick åka till nästa terminal och gå därifrån.

Det finns inte mycket att rapportera om från den oerhört lugna flighten över med Norweigan. På Gatwick kunde vi rätt så smidigt kvittera ut en automatväxlad Audi som skulle bli vår vän den kommande veckan.
Men jäklar så rostigt det kändes när jag skulle backa ut och snirkla mig ut ur det trånga garaget.
Kommer nog aldrig vänja mig med att ratten sitter på höger sida när man ska in i bilen. Trots att jag kört rätt så många gånger i England vid det här laget.

Resan västerut gick via M23:an och M25:an. Sen skulle vi gena och ta vägen via Bracknell för att komma ut på M4:an. Det gick som smort och vi bestämde oss i Swindon för att åka in på stans outlet.
Det var lite av en besvikelse, men några inköp blev det på Raffe.
Nu var det bara 45 minuters körning kvar innan de stora problemen för dagens skulle lösas.
Kunde vi få tag i biljetter och komma in på Memorial Stadium.

Vi hade hur som helst bokat in oss på The Crafty Cow – en liten pub ett stenkast norr om arenan. Det var liksom inget fokus direkt från början på att köpa biljetter på förhand till matchen för vi räknade med att det skulle gå att lösa på plats.
Men efter någon vecka så skaffade vi ändå oss varsitt konto på deras hemsida så vi kunde göra klart det på hemmaplan.
Då gick det inte.
Och någon info om varför fanns absolut inte.
Mejl svarades inte heller på.

Så kanske en vecka innan vi skulle åka behagade klubben att skicka ut en nyhet där man minsann meddelade att man va tvungen att ha ett konto med köp reggat innan jul för att få köpa.
De ville inte riskera att Ipswich Towns fans skulle köpa biljetter på hemmasektionerna då de redan hade sålt slut sina egna.
Då greppade jag luren och ringde Memorial Stadium i hopp om att de skulle förstå att vi kom från Sverige för att beta av ytterligare en arena i jakten på åtråvärda 92.
Det gick lika åt helvete det.

Så här var vi nu. Biljettlösa på Kossans pub med varsin jätteväska och en nyckel till rummet en trappa (med världens minsta trappsteg) upp.
Planen nu var att ”ragga upp” någon välvilliga på plats som kunde lösa problemet åt oss.
Först skulle vi bara dricka en ypperligt god Neck Oil-Ipa från Beavertown och käka en över förväntan fin burgare med tillbehör. Sen scannade jag av lokalen och det fanns ett gäng potentiella ”hjälpare”.
Vid baren såg jag en äldre gubbe med sin son.
Han såg lite småskeptiskt ut när jag förklarade mitt ärende, men mjuknade snabbt när jag var från Sverige och på jakt efter de 92. Han fick ringa hem, men det dröjde inte lång stund innan jag hade bytt 50 pund mot två digitala biljetter till matchen.

Vi hann med en runda till innan vi knallade den korta biten ner till arenan. Vi passerade ena ”trädgården” efter den andra i akut behov av hjälp.
Sen möttes vi av härligt gammal old-school-stadion.
Och det var mycket folk på plats.
Snudd på sold out.

Med matchprogram i fickan scannade vi in oss och letade upp en lämplig yta att hänga på på kortsidan. Det var mest gästande Ipswich Town på planen – men matchen var anskrämligt dålig.
Efter en lång dag var jag färdigt att ge upp i paus.
Så undermåligt var det.
En stol och en lokal IPA i klubbhuset i paus gjorde att man fick lite ny energi. Den var inte mycket till nytta för andra halvlek var sannerligen inte mycket bättre. Hemmalaget hade nån bra chans, men det var tamt och dålig kvalitet rakt igenom.  När vakten med tio kvar öppnade grinden till långsidan kilade vi in där och kollade lite.
Där kunde vi se förre Arsenalspelare Harry Clarke tappa bollar, gamle PL-spelaren Scott Sinclar löpa runt i hemmalaget och Joey Barton vid sidlinjen.
Det blev inga mål.
Och vi vandra upp och ”hem” igen.

Inne på Kossan avslutades precis kvällens quiz när vi slog oss ner för en sista pint, innan det var game over. En våning väntade en gigantisk säng med grop.
Men jag var så trött så sket fullständigt i det när jag inte fick igång teven och somnade istället.