Arena: Aspmyra Stadion
Match: Europa League, gruppspel
Publik: 7 922
Målen: 0-1 (24) Bukayo Saka
Matchens lirare: Matt Turner, Arsenal

Det fanns två stora frågor på väg till Nordnorge. Skulle vi se fler renar än fartkameror så att jag kunde vinna en eftertraktad öl på bilbingon? Men kanske mer viktigt, skulle vi komma komma in på Europa League-mötet mellan Bodø/Glimt v Arsenal?

Jag var sannerligen inte sen på bollen när Europa Leagues gruppspel lottades i slutet av augusti. En av få fördelar med pandemin är att hotellrum kan bokas lite som man vill och ska man inte åka kan man få pengarna tillbaka nästan ända fram till incheckningsdagen.
Därför signade jag upp ett rum i Bodø ett par nätter.
För det var dit Arsenal skulle i mitten av oktober.
Jag också – var planen.

Men resan fram till den riktiga resan var verkligen ingen dans på rosor. Redan tidigt kom rapporter om att Arsenal bara skulle få 404 biljetter.
404!
Vi snackar en allokering som Arsenal Sweden nästan skulle kunna kränga på egen hand.
Bara någon vecka senare kom nästa dåliga beslut: Inga biljetter blev tillgängliga för supporterklubbarna.
Som om inte det här var nog så införde man namnuthämtningskrav på plats för att få tag i några biljetter i Bodø. Grejen var den att en bra polare i England hade lovat att hjälpa mig med ett gäng biljetter, men inga av dem kunde registreras i rätt namn, så biljetterna var liksom klara.
Oklart bara om de kunde användas.

Men så bara några dagar före den planerade avresan så kom ett glädjande meddelade att det minsann troligen var löst. Inget hundraprocentigt ja, utan mer att det nog var okej. För oss var det inte så känsligt för vi hade från start bestämt oss för att köra bil upp – och då behöver man ju inte oroa sig för bortkastade flygpengar och sånt.
Sen vet jag att det allt som oftast löser sig på något sätt.
Därför var det inte mycket att tveka på.

Förra måndagskvällen drog jag igång den 252 mil långa resan. Vi snackar Uppsala, padel, Gävle, upphämtning, E4:an, betalbro i Sundsvall, Höga Kusten, vägarbeten till förbannelse efter Umeå – och ett okristligt antal fartkameror.
För att fördriva tid och ha något kul att göra utmanade jag Filip i en bilbingo på väg upp.
Vad kommer vi se flest av mellan Gävle och Bodø, fartkameror eller renar?
Han fick välja först.
Och tog extrapoliserna.
När den första dagens körning var klar och vi sladdade in hos Patrik Holmsten i Skellefteå för lite välbehövlig vila låg jag under med 0-39. Med blandade känslor öppnade jag upp en öl och frågade Patrik och Hedemora om det är mycket renar i de här trakterna.
– Vi kanske får se några i trädgårn redan ikväll, fick jag till svar.
Men det var ändå osäkert om jag skulle hinna ifatt, för sträckan Skellefteå-Bodø är ju tyvärr inte fri från kameror.

Vi rundade av kvällen med quiz, kvalitetsöl och mycket skratt. Holmsten och Hedemora hade inte varit effektiva nog och tvingades jobba på onsdagen. Vi andra kunde sova ut och ladda upp i lugn och ro i Sjungande Dalen.
Strax efter lunch var vi redo.
Lite kul att riksvägen, nummer 95, startar i just Skellefteå och slutar i Bodø – så det var skyltat och klart.
Bara att tugga i sig 508 nya kilometer.
Och börja leta renar.
Igen.

Efter ytterligare fartkameror lämnade vi civilisationen i Boliden och åkte rakt ut i ingenstans i Norrlands inland. Det pirrade nästan till när jag och Filip fick syn på fotbollsplanen i Glommersträsk och krävde att vi skulle stanna och kolla.
Hedemora vägrade men gjorde ett ytterst kort uppehåll vid Gulfmacken så jag hann ta något foto på resan i alla fall.
Sen kom nya raksträckor. Och skog. Helvete vad skog det finns i det här landet.
Det var också här, när vi så sakta närmade oss Arvidsjaur, som de första renarna började dyka upp.
Jag fick upp hoppet, glädjen och tron på en segeröl igen.
Den kommande biltimmen skulle avgöra hela tävlingen. Det var renfest – och jag hann inte räkna alla. Men försprånget var så betryggande att de fyra fartkamerorna i Norge aldrig skulle bli ett hot.
Det var game, set and match.

I Arjeplog, som kan vara ett av Sveriges mest ödsligt placerade ställen, gjorde Hedemora ett nytt, sällsynt, stopp. Nu skulle det käkas och handlas öl. För Norge är dyrt – och då kan det vara skönt ha med sig en påse över gränsen.
Det lilla Systembolaget i byn visade sig vara rena guldgruvan och jag fick med mig några riktiga toppburkar.
Lunchen intogs sedan ståndsmässigt, i sann Jägarnamiljö, på pizzeria Verona.
Det var inte en människa på gatan utanför.
Men där inne satt några tappra själar och njöt av käket, inredningen och den fantastiska maten …

Med ny energi skulle vi nu börja klättra upp i fjällen. Mer och mer karg natur. Temperaturen sjönk och det var stundtals magiska miljöer med sjöar, fjäll och snö. Hedemora fick besviket göra två nya stopp så att vi fick chansen att ta till oss ställen som Vuoggatjålme – som innehar det svenska köldrekordet på -52,6 grader från februari 1966.
Fullt så bistert var det inte nu även om det nästan var på minus när vi stannade igen en bit efter Polcirkelns Livs.
Men det gick att kasta snöboll.
Rodny tyckte det var så kul så han träffade Filip med en liten pärla från säkert 20 meter.
Efter ännu en renhjord precis före gränsen var bilbingon definitivt avgjord och vi kunde vrida på Sareks gamla slagdänga ”Genom eld och vatten” på lite högre volym och sjunga in segern.

Sverige blev Norge. Bergen högre och vägen gick brant nerför. Det var plötsligt slut på tresiffrigt på instrumentbrädan för ingen vill fartsynda och åka dit här. På väg ner mot E6:an kom tre älgar.
Sällsynt och lite mäktigt.
De sista 14 milen var en seg historia.
Det blev mörkt. Regnet föll. Och vi var otroligt nära att typ köra över en kille som totalt tappade kontrollen på sin cykel och stöp i diket precis bredvid oss i Fausta.
Faktiskt en smula läskigt.
Men som tur slutade det bra och vi kunde bakom oss se honom hoppa upp på hojen vid den branta backen och trampa vidare.
Si så där åtta timmar efter att vi hade startat resan från Skellefteå var de 50 milen avklarade och vi kunde checka in.

Bodø, som ligger i höjd med Gällivare på den norska västkusten, är ett samhälle med ungefär 40 000 innevånare. Under andra världskriget blev staden hårt drabbad och bombades mer eller mindre till ruiner. Tack och lov dog inte så många, men hälften av befolkningen blev hemlös.
FK Bodø/Glimt bildades redan 1916 men har fört en ganska undanskymd roll i den norska fotbollen. Laget vann cupen 1975, men det är först de senaste åren som de satt avtryck på riktigt.
2019 blev man tvåa i högstaligan. 2020 och 2021 lyckades de gulklädda bli mästare. Även om klubben spelat i Europa på 70-, 90- och 00-talet är det det på slutet som gjort sig ett namn internationellt.
Förra säsongen tog man sig vidare från gruppen i Conference League och nådde så långt som kvartsfinal.
Hemma på Aspmyra Stadion hade man knappt torskat en match.

En av många fina saker med att åka och se Arsenal på ett litet ställe i Europa är att det ofta blir mycket bättre sammanhållning mellan fansen. Det finns inte så många hak att gå till och fler samlas på samma ställe.
Dessutom ödslar man bara ett fåtal minuter när man ska någonstans.
Jag och Rodny hade hyrt in oss på ett av stans Thonhotell som låg mellan arenan och puben (jo, det fanns fler, men de var på samma ställe, ungefär). Och det tog inte mer än fem minuter att gå till något av dem.
Några engelska polare hade kostat på sig att gå från flygplatsen och till sitt hotell.
Det tog 16 minuter …

Nyfikna, törstiga och laddade öppnade vi på Piccadilly. Den lilla puben låg rätt undanskymd på en av stans gågator och hade härlig, kall och skummande öl till hisnande pris.
Mycket kända ansikten från London på plats.
Inte blev det sämre när vi efter en stund knallade runt hörnet för att kolla läget på ”sportbaren” där Pierre var med sina polare. När Kirunaligan anslöt var vi fulltaliga och rundade av ännu en lång dag på Piccadilly innan vi köpte med oss en 165-kronorskebab hem.
Halvlitersdrickan kostade 39 norska.
Det är helt på tryne!

När jag tittade ut bakom flaggan som vi hängt i fönstret på matchdagen öste regnet ner. Det kom blåsandes nästan rakt mot rutan. Att försöka se något var knappt lönt. Man borde kanske inte vara superöverraskad när man är på ett ställe som har nästan 240 regndagar om året och tre gånger så mycket nederbörd som Stockholm.
Det fick bli frukost och lite jobb innan vi gav oss ut för att utforska Bodø i dagsljus.
Efter en stund lugnade det ner sig rejält och vi kunde knalla den korta biten till Aspmyra Stadion. Det var kö in till shopen. Hela byn ville ha sig en souvenir inför deras största match någonsin.
Jag ville ha ett matchprogram – men något sådant tyckte norrmännen inte att det var värt att producera.
Istället hade de producerat de fulaste half-n-half-halsdukarna jag sett.
Priset?
Ynka 300 NOK …
Det blev varvet och ner till hamnen för att njuta av utsikten och bergen istället.

Arsenal hade kallat till biljettuthämtning på ett av hotellen från klockan 14. Med halvnervösa steg gick vi dit i hopp om att utan större bekymmer få ut de biljetter som vi visste fanns där.
Och visst gick det vägen.
Vi firade med några inhemska lager i foajén – precis som många andra Arsenalfans gjorde.
Så ostressigt att bara sitta där någon timme och snacka skit innan vi fortsatte uppladdningen på klart stimmigare Piccadilly.
Där var det även en och annan Glimtsupporter som vi samspråkade med.
Av alla ställen jag varit och sett Arsenal så är Bodø helt klart det trevligaste. Glada och gästvänliga människor som gärna kom och snackade fotboll.
När många stressade iväg kände vi oss lugna. Man vill ju inte gärna stå och uggla på en kall kortsida mer än vad man behöver så det slank minsann in en runda till innan vi återigen knallade upp till Aspmyra Stadion.

Den här gången var det betydligt mer rörelse. Klubben hade så klart sålt varenda biljett – och hade säkerligen kunna fylla upp arenan, som tar in lite drygt 8 000 personer, många gånger om.
Vi hade en minimal del av ena kortsidan.
Området innanför entrén var ännu mindre. Det fanns en liten kiosk, en toalett och två urinoarer och sen på sin nöjd några meter att röra sig på. Märkligt nog kändes läktaren proppfull när vi klämde oss upp i första bästa trapp vilket var konstigt när det surrades om att alla biljetter som Arsenal hade inte ens var uthämtade.
Vi stod som i en sardinburk när hemmalaget brände av ett fyrverkeri så det small i hela Nordnorge.
Matchen på konstgräset är bland det sorgligaste jag sett så den ska inte ordas om allt för mycket.
Skönt att vi gjorde enda målet och kunde vinna.
Det var väl det enda som var positivt.
Jo, en sak till var bra. I andra flyttade vi in mer centralt och kunde ha lite mer space.

Med två mindre regnskurar, ett mål drygt 100 meter bort som ingen såg hur det gick till och tre nya poäng på kontot vandrade vi ”belåtna” ut från Aspmyra Stadion för att fortsätta tömningen av andra konton.
Polisnärvaron var med lokala mått mätt brutal vid utgången.
Skulle gissa att de fick vända till stationen utan större arbetsinsats.
Den här gången blev det ingen Sportbar och inte heller Piccadilly.
Nu tog vi sikte på Hundholmens bryggeripub nere i hamnen där Isle of Wight-gänget skulle ”fira” med oss. Det var kö (!) in och nu hade det börjat regna igen. Lite småruggiga fick vi in ipor av bästa kvalitet, men det kändes segt och jag var på väg ge upp när det plötsligt vände. Nu ville Holmsten lämna, men jag tvingade kvar honom på ett par rundor till.
Det var ju trevlig och värmen i kroppen hade kommit tillbaka.
Till långt in på småtimmarna blev vi kvar och drack små och stora klunkar lokal brygd.
Sen avvek jag och Rodny när ungdomarna skulle dansa disco på övervåningen.
På väg hem fick Sjøgatans grill nytt förtroende. Kom på att det var ett tag sen vi käkat frukost och en norsk kebab med majs tackar man ju inte nej till …

Lagom till det var dags att stämpla ut och åka hem så var det kanonväder ute. Typiskt. Men också bra för då kunde man få sig några fina rutor från fjällresan hem.
Hedemora körde helnöjd upp till vårt hotell efter att ha fått träffa på Arsenals ledartrojka med Mikel Arteta i spetsen på förmiddagen innan han på egen hand beställde in en pizza på en vägkrog i Røkland. Vi andra satt mest och drog samma skämt från serien Dag när vi kollade på ställets miserabla meny.
Norrmän är verkligen urusla på all mat utom fisk.
Såna här ställen, som heter Grillkjøkken, som ligger mellan Circle K och Coop har nåt så lugbuert över sig att det nästan är tragiskt. Det är stora skärmar med fula bilder på mat som heter grejer man bara kan asgarva åt.
Vem blir sugen på Kjøttkaker?
Hakkebøff?
Eller en torr macka med en mosad köttfärsklump på som heter karbonade?
Vi köpte choklad och Solo och åkte in i Sverige istället.

Det var klart färre renar i omlopp på hemvägen. Mörkt blev det också efter en stund när vi funderade på att köpa ”snyggmössor” på OK i Arvidsjaur. Ni hör ju vilken nivå det var. Vi garvade och sov om vartannat.
Tack och lov kom vi till Skellefteå igen och kunde bänka oss för lite Premier League-fotboll innan vi däckade.
Tack alla för en grym resa.
Det gör vi nog aldrig mer om, som Holmsten pricksäkert skämtade om.