Arena: Stadion
Match: Champions League, kval
Publik: 11 830
Målen: 1-0 (16) Martin Olsson, 1-1 (38) Kristall Máni Ingason, 2-1 (42) Ola Toivonen, 3-1 (84) Veljko Birmančević, 3-2 (90+3) Helgi Gudjónsson
Matchens lirare: Veljko Birmančević

Det började i Sölvesborg.
Och slutade i Heiligenhafen.
Däremellan – en jävla massa godis.

Tysklandsresan rullade vidare. Efter den ödsliga kvällen i Sölvesborg laddade vi upp med en stadig frulle på Stadshotellet innan golfen stod redo för nya äventyr.
Första målet för dagen var Skillinge.
På väg dit – genom det en del kallar natursköna Österlen – hann vi passera Mandelmanns gård, Kiviks musteri och strand och Simrishamn,

Det ska sägas att det var rätt fint på sina håll. Även om jag tycker att Skåne generellt är överskattat som fan. Framme i Skillinge gjorde vi ett kortare inköpsstopp i den matbutik vi kunde hitta så att vi var redo för dagens prestigepadel. Jag och Sigge bjöd på imponerade spel i de första matcherna och efter knappa två timmars lir var vi klara.
Jag och Roddan tackade Jonte och grabbarna för sällskapet och åkte vidare.
Vi behövde ju fräscha upp oss och det fick göras i havet, hur opraktiskt det än är.

Mälarhusens strandbad såg från vägen perfekt ut och dit körde vi ner. Det var sand överallt. Och svinkallt i vattnet. Nu gjorde det inte så mycket efter padelspel, men värre var att man hade sand överallt när man var klar i den hårda vinden.
På väg in till Malmö stannade vi först och räddade ordrarna som åkt med sen Stockholm när Postnord äntligen hade öppet i Ystad. Käk blev det på Måsen i Svedala lite kvickt för nu hade klockan börjat ramla på.

Det var nog inte mer än 22 minuter till kick off när jag sopade in kärran på Roskildevägen vid Pilsammsparken. Tio spänn fick ses som klart okej och vi kunde börja småjogga ner mot arenaområdet där den nya stadion ligger vägg i vägg med den gamla.
Kval till Champions League stod på menyn.
Vikungur från Reykjavik på andra sidan planen när vi blippade in oss med de förköpa biljetterna som kostade närmare 400 pickadoller.
Inte undra på att det var halvfullt med såna priser …

Eleda Stadion, som den sponsormässigt, heter är sannerligen inte vacker på utsidan, men en grym fotbollsarena med svenska mått mätt.
Vi hade fina platser precis nedanför vipen på ena långsidan och därifrån fick vi se en händelserik tillställning.
MFF var bättre, men gästerna från Island med gamle VSK-aren Oliver Ekroth i mittlåset, sannerligen inte farligt.
Martin Olssons skott styrdes planenligt in till 1-0. Men Vikingur, med ett par hundra fans på plats, kvitterade knappa tio innan vilan. Målskytten, som redan var varnad, gick och kaxade upp sig mot MFF-kortsidan och blev utvisad som tack för det.
Degen-Ola gav Malmö ledningen kort före paus där vi träffade Pierre i katakomberna.

I andra var det mycket ljusblått, men utan någon superspets även om det small i virket ett par gånger. Vi hade bokat in oss på en båt efter 23.00 i Rödby och ville inte fastna i några köer så vi kilade ut när det var tio kvar. Som tack för det missade vi de två sista målen – för det blev 3-2 till MFF.
Men då var vi nog nästan på Öresundsbron när det var klart.

Resan i Danmark var precis lika tråkig som alla andra gånger. Det är bara att hamra fast att det enda det landet är är i vägen för Tyskland.
Det var lugnt och skönt på vägarna och vi kunde sladda in i Rödby före utsatt tid, som Ryanair skulle köra en fanfar för. Det innebar praktiskt att vi hann med 23.15 båten.
Om bilresan i Danmark var trist var båtresan ännu värre. Oerhörda mängder konstiga människor med och inget att göra. Tur att det bara tar 45 minuter över.
Sen blev det becksvart.
På riktigt.
Men vi hittade fram till Heilingenhafen där vi efter diverse parkeringsstrul till slut hittade en old school-parkering där vi kunde få ut en lapp efter att vi sopat in två Euro.
12.00. Mittwoch.
Det räckte för att vi skulle kunna ”bryta” oss in på Seestern där personalen lagt nycklarna i brevlådan.

Det var nu oerhört skönt att slänga sig i de stenhårda sängarna.