Arena: Øyers Idrettspark
Match: NM Cup kval
Publik: 75
Målen: 1-0 (20) Amani Dickson Mbedule, 1-1 (61) Simen Haugen, 1-2 (75) Jonatan Helmersen
Matchens lirare: Henrik Botten, Lillehammer

Har man varit i fjällen och åkt skidor tar man vägen genom Norge för att kolla på fotbollen.
Det är sen gammalt.
Och det vet alla.

För att fira att farsan fyllt 70 så lyxade vi till det med att åka till Funäsdalen ett par dagar. Från vår bas Gyllene Bocken hade vi nära till förstklassig skidåkning, padel och på hotellet käkade och drack vi gott i dagarna tre.
Men en kanonresa ska ju så klart toppas på hemvägen.
Jag var helt överens med mig själv om att det var med lite fotboll i Norge på hemvägen.

Trots att det var sent på säsongen var det riktigt vintrigt och fint när vi lämnade Sverige och åkte över gränsen. Snudd på själva på vägarna for vi fram i snön.
Röros passerades och en massa andra byar.
Sen blev det drama.
Vi hade svängt av i Atna för att köra den kortaste vägen till Lillehammers norra delar. Den gick över Imsdalen. Ett rejält fjäll. När vägen upp dit kom syntes en stor orange skylt med vägen avstängd följt av en bild på en lastbil.
Vi tolkade det som att det inte var okej för lastbilar att göra över här, men hoppades att det skulle funka med bil.
Vi tolkade fel.

Knappa två mil upp tog det tvärstopp. Rätt som det var byttes asfalt mot snö och det var mer eller mindre en vit vall rakt över vägen. Det var inte mycket att fundera på.
Vi fick vända, köra tillbaka och sen ta vägen runt fjällhelvetet.
Där rök tid och helt plötsligt var det ont om minuter till avspark.
Nu skulle vi ändå över ett fjäll för att komma till Ringebu, men den här vägen hade baggarna orka ploga och den var tack och lov öppen.

Upp och ner sen på E6:an. Vilket låter bra. Men Norge är Norge och då är en Europaväg en lite bredare landsväg med svenska mått. Det kröp fram innan vi det blev fyrfiligt och betalväg några mil söderut.
Planen vi skulle till låg i princip mellan skidbackarna i Hafjell och när vi hade klivit ur bilen äntrade spelarna konstgräset. Det var inte mycket till anläggning ska sägas. En ytterst uppdaterad variant av förortsplan i Stockholm, men med klart vackrare omgivning.

Vrålhungriga började vi med ett kioskbesök. Det var lomper, soda och allsköns grejer. Det ena värre än det andra, men inte så farligt dyrt.
Det stora problemet vi hade var betalningen.
Inga cash, inga kort accepterades. Vipps gällde. Jag hade både sedlar och Visa.
Moment 22.
Men det löstes genom att jag gav kioskgubben en hundring privat så att han sen kunde ”vippsa” in degen till klubben. I utbyte fick vi vatten, kaffe, varsin korv med norskt bröd och en liten chokladbit.
Korven var den sämsta jag någonsin käkat på fotboll i hela mitt liv och då har jag konsumerat några vattniga, totalt smaklösa i England.
Och den kom i ett vidrigt tacobröd. Va tvungen att fråga farsan om han kände någon senap, men det gjorde han inte heller.
Tre överkryssade getingar.

Matchen då? De 45 minuter minuter vi såg var väl helt okej. Hemmalaget var lite bättre. Större, starkare och rappare och de ledde med 1-0 när vi åkte för att hinna sen 45 minuter på en annan cupmatch dryga milen söderut.
Resultatet i telefonen på väg hem visade 1-2.
Totalt oviktigt i sammanhanget.