Arena: Pride Park
Match: Championship
Publik: 26 058
Målen:  1-0 (10) Jason Knight, 2-0 (77) Jason Knight, 2-1 (83) Lyle Tylor, självmål
Matchens lirare: Jason Knight

Jag lyfte inte ett finger.
Och jag blev övertalad.
Annars hade ni inte fått läsa den här texten.

Det hade varit snack innan vi åkte om att Backevik ville åka till Derby dagen före nyår. Malin ställde sig positiv. Jag svarade med att ”då får ni lösa allt, då kan jag hänga med”.
Och det gjordes på Brewhouse dagen före. Christian bokade en bil som han åkte ner och hämtade vid Angel. Jag hade fullt sjå att motivera mig att ens gå upp.
Sen, rätt som det var, tutade han utanför. Då var det bara att ställa sig i givakt, försöka låsa dörren och knalla ner.

Vi hade bokat en golf. Men den hittade de inte på bilfirman och när Backevik vägrade en Fiat av mindre modell fick de kasta fram en Mercedes av dyrare sort.
Lax och lyx ska det vara.
Det var bara att ställa in GPS:en på Bicesters outletby. För det var första anhalten på den här resan. Ut norrut via A1:an. Blev lite fel vid Brent Cross, men det rättades till och vi vägen om Watford ut på M25:an. Kö.
Malin var lyrisk i baksätet över de fantastiska vyerna.
Ingen i framsätet fattade varför.

I Bicester var det okristligt med folk. Vi fick åka buss in till byn, den här gången också. Sen blev det creps och trängsel. Backevik gick all in på en jacka direkt. Jag pallade inte trängas och greja så jag sket i det mesta till på slutet när jag köpte en keps på Raffe. Besöket fick rundas av med en kaffe.
Sen körde vi den sista biten upp till Derby.
Malin hade nåt tips om parkering inne i stan, men vi skulle nyårshandla lite på Sainsburys så vi valde att parkera på samma ställe som när jag var där sist, dvs bakom bortastå.

Det var orimligt med tid kvar till kick off så det fick bli en burgare efter ett varv när vi hämtat biljetter och kollat shopen. Derby hade partytält till pub på parkeringen. Jag var så osugen på öl så jag strutade i det. Malin tyckte tydligen likadant även fast hon köpte.
Inne på Pride Park tyckte jag och Backevik att det var värt att kasta bort fem pund på ett spel som man visste inte kunde gå hem.
Det var ungefär på den här nivån det var.

Vi hade platser på rad AA. Längst ner. Det enda positiva med det var att man kunde sträcka ut benen. Derby gjorde tidigt 1-0. Sen åkte gamle Arsenalspelare Krystian Bielik ut. Nu gjorde det inte så mycket för hemmalaget för de var klart bättre. Charlton var rent utsagt bedrövliga mest hela tiden trots att det spelade 75 minuter med en man mer.
Det enda som piggade upp var att Conor Gallagher retade upp allt och alla på Pride Park.
Och bovrilen i paus.
För det var sannerligen inte varmt.

Efter paus fortsatte det mest. Tills Jason Knight bombade in 2-0. Jag öppnade för att dra, men det föll inte ut väl och vi satt kvar och såg Londonlagets reducering också på slutet.
Det tog en stund att ta sig ut från parkering och Derby. Vi stannade på en usel service på vägen hem. Det är väl typ det mest vettiga som finns att rapportera från hemresan.
Vi var i London en bit efter ett och eftersom bilen skulle vara tillbaka tidigt på nyårsafton och vi inte orkade fatta hur parkeringen funkade så fulställde vi bilen på gatan bara.
Det gick bra.
Och vi fick sova. Det var skönt!