Arena: Swedbank Park
Match: Superettan
Publik: 1 343
Målen: 1-0 (21) Emil Skogh, 1-1 (54) Bubacarr Jobe, 2-1 (68) Karwan Safari, 2-2 (91) Taylor Silverholt
Matchens lirare: Simon Johansson

Vad är värst?
Att VSK återigen släpper in pissmål i slutet?
Eller att Mjällby är på väg upp i Allsvenskan?

Det var så hostigt och snorigt att det här matchen låg i farozonen. Efter en halv vecka som däckad så fick det bli en late fitness check innan en eventuell avresa.
Och trots alla harklingar så bar det.
Det var fint väder och en bra match på gång och det ville man ju inte missa.

På Rocklunda var det lugnt. Nästan öde när jag först på plats. Tog en kaffe och väntade in Jonte, Martin, Jeppe och Sigge innan vi kunde bänka oss på legendariska sektion B.
Klent med folk, men en del Mjällbyfans med bräkande oskön dialekt.
Gästerna öppnade bäst, men det var VSK som tog ledningen när Emil Skogh tog en sällsynt löpning in i boxen och vinklade in Simon Johansson precisa inspel.
MAIF hade en i stolpen, men för att vara en allsvensk aspirant imponerade de verkligen inte.

Första 20 av andra var helt VSK:s. Då kvitterade Mjällby. Men Karwan Safari var sugen på tre poäng och lobbade läckert in 2-1 med dryga 20 kvar.
Kontraktet var i det här läget mer eller mindre säkrat. Men att backa hem och försvara sig har inte varit Grönvitts paradgren på slutet.
Det blev det inte nu heller.
För innan kvitteringen kom, den var nog inte orättvis ska sägas, så hade gästerna en dubbelchans som knappt gick att missa. Försöket i ribban och returen fem meter över.
På stopptid kom 2-2. Slarvigt igen att inte kunna stänga butiken.
Men att det här Mjällbylaget är ett steg från allsvenskan är helt obegripligt.

Sen var det bara att hosta vidare. Först Bäckby med Martin. Vidare med middag med allehanda frågesporter och lottodragning på Lustigkulla.
Sist mörkerkörning till Blåsut.
Skål.