Arena: Nidda-Sportfeld
Match: Hessenliga
Publik:  160
Målen: 0-1 (80) Pascal Storck
Matchens lirare: Hiroto Tochihara

Miljökonferens, strandfest på taket och tysk division 5-fotboll.
Allt på samma dag.
Och det i högsommarvärme.

Efter en utsökt längre nattsömn vaknade vi upp pigga och på gång strax efter 09. Frulle med tyska finesser och resans enda kaffe. Sen skulle vi bara duscha mitt i rummet innan vi var redo för att göra Frankfurt, eller Bankfurt som stan också skämtsamt kallas med tanke på all ekonomisk business som finns här.
Vi började med att ta först bron över på andra sidan för att kolla lite på Sachsenhausenområdet. Mycket trevligt med pubar och restauranger.
Tyvärr var ju allt stängt då vi var där före lunch.

Sen knallade vi in mot stan igen och käkade en prima currywurst på torget. Backevik tvekade på ett kepsinköp på Lacoste, men vände sen snyggt tillbaka och handlade.
Jag själv skulle ha en mörkare Stone Island-tröja och den fixades på en lokal liten affär en bit längre bort.
Nu hade klockan tickat iväg och vi var ölsugna.
Frank och grabbarna hade hittat en strand på taket på ett varuhus. Där fanns det pooler och palmer. Det lät ju helt otänkbart, men what the hell …
Vi gick dit.

Det ska dock nämnas att vi hade stora problem att hitta rätt. Först fick vi gå ett varv runt Peek & Cloppenburg innan vi kunde fråga oss vidare på den lokala jeansaffären.
Man skulle ta hissen upp på femte våningen, sen snedda över parkeringsdäcket för att slutligen gå upp på en byggnadstrappa.
Sen kom paradiset.
En hel våning med sand och solstolar.
Då köper man drinkar och bara njuter.

Här blev vi sittandes resten av eftermiddagen. Meningen var att vi skulle förbi hotellet en sväng innan fotbollen, men icke. Det var för bra.
Men när klockan hade blivit dags tackade vi för oss. Ingen av engelsmännen var sugna på division 5-fotboll.
Det var vi och gick ner till Hauptwache för att ta S-bahn till Bad Vilbel.
Jag köpte oss varsitt dagskort när Backevik frågade vilken perrong det var som gällde. Då fick vi rakt i nyllet att kortet bara gällde till stationen före. Men gubben sa då åt oss att bara spela dumma om någon skulle kolla oss.
Så kan det gå.

Det var proppfullt på tåget. Chauffören var grinig. För mycket cyklar i vägen och han vägrade köra innan de flyttade in till rätt plats i tåget.
Sen började ungar skrika.
Det var en sån resa.
Som tur var det ingen som kollade när vi kom fram till Bad Vilbel Süd. Härifrån var det bara några minuter promenad till arenan – Nidda-Sportfeld där det vankades kvalitetsmöte i Hessenliga mellan hemmalaget Bad Vilbel och SC Viktoria Griesheim.

Självklart grillade de korv. Och sålde öl. Sånt ska bara utnyttjas – och applåderas. Vi köpte med oss en runda och gick in. Till en början satt vi ugglade bredvid läktaren, men när det vankades mer öl flyttade vi över till andra lång.
Det var bättre.
Och roligare.
Matchen var helt okej ska sägas. Fartfylld och det hände lite. I paus skulle Backevik handla mer och blev då ”polare” med killen vid grillen. Han skulle göra en mäktig entré lite senare.

Men först skulle vi stå där i shorts och piké medan alla andra var vinterklädda och se klart på sista 45. Tur att ölen värmde. Gästerna vann med 1-0 efter ett sent mål. De hade en och annan supporter på plats, ska tilläggas.
Nu hade det blivit mörkt när vi tackade för oss och gick mot tåget.
Utanför arenan var det ett mindre vattendrag och nån form av bro med tunnel. Bakom oss hör jag en kille komma springande och vill påkalla vår uppmärksamhet.
Första tanken var rån eller mord.
Men det var grillkillen som ville ge oss en bunt klistermärken och tacka oss för att vi kom.
Welklasse deluxe!

Nere vid stationen var det en stund till nästa tåg. Men det fanns ju en pub där. Och när den heter Pilsstube am Südbahnhof är det ju snudd på omöjligt att inte gå in.
Här inne satt lokala Eintrachtfans och drack.
Och rökte.
Tjena 90-talet, här kommer vi!
Två lokala lagers senare och vi var på gång igen in mot stan för att se om Frank och grabbarna var vid liv.
Det var de.

Nere vid Ostbanhof hade de hittat en bra pub, med det usla namnet Frankfurt Pub. Efter lite resestrul kom vi dit. Sista biten med taxi som var ytterst rolig. Där spenderades resten av kvällen innan det var dags för en ny taxiresa hem. På vägen en kebap också.
Ett perfekt avslut på en grym dag.
Auf wiedersehn!