Arena: Gavlevallen
Match: Superettan
Publik: 213
Målen: 0-1 (5) Illier Berisha, 1-1 (11) Ahmed Awad, 1-2 (48) Filip Tronét, 1-3 (62) Boris Ljevar, 1-4 (73) Samuel Holm, 1-5 (79) Simon Johansson, 1-6 (82) Filip Tronét
Matchens lirare: Filip Tronét

1-6.
Mjau.

Med nästan kirurgisk precision klampade Direktör Sköld med raska steg ut från Fyrishov kvart i sex. Jag hann knappt aktivera alla swishningar som kommit på under den dryga timmen det tog upp från Royal Blåsut.
VSK i Gävle.
Det var kvällens mål.

Himlen var grå, men det var varmt i de södra delarna av Sverige. Men Gästrikland ligger ju i Lappland och när vi hade åkt förbi alla de orterna som Rodny hatar som mest, vi missat en avfart och parkerat bilen visade det sig att det inte alls var så behagligt längre.
Jag som kom från Sunny södra förorter kom så klart i shorts och en bättre piké. Det fick man sota för nu på ett minst sagt folktomt Gavlevallen.

Framme vid biljettluckan, för den var i alla fall öppen, så bad jag om biljetter på långsidan. Det är ju inget annat än pinsamt att bortasupportrar ska behöva stå på en kortsida på en arena som tar in 6 500 pers när det är 213 på plats.
Grönvitt hade kanske hälften av de som var närvarande, hälften av dem stod på kortsidan.
Vi slog oss ner på varsin stol på långsidan.
Som det ska vara.

Matchen hann knappt starta innan Brian Span brände ett friläge. Men kort därefter klackade Illier Berisha in 0-1. Dalkurd kvitterade ganska snabbt och såg småfarliga ut när de fick ordning på sitt positionsspel. Men bakåt var det minst sagt rangligt för när vi summerade första 45 hade ändå Sportklubben de bästa chanserna.
Under vilan skulle vi försöka jaga rätt på en kopp kaffe.
För att värma oss, mjau.
I slutet av juni …

Nu visade det sig efter en tur att det inte fanns någon kiosk öppen. Nån VIP-sektion hade tydligen en servering, men dit pallade vi inte gå efter en stund så vi fick huttra vidare ändå.
Det var tur att matchen värmde.
För VSK var kliniskt bra sista 45 och spelade Dalkurd av banan efter noter. Det blev 1-6.
1-6, mjau.

När Samuel Holm prickade in fyran gick stora delar, och det var inte många, av hemmapubliken hem. Vi var kvar själva och njöt. Roddan fick höra ena kvalitetssången efter den andra och var i sjätte himlen.
Dessutom med arena 25 klar och bokförd.
Tackarrrr.
Mjau.

När utspelningen var över fick vi en av vakterna att öppna en grind så vi slapp knalla runt via Hofors för att nå bilen. Det var en uppskattad gest och nog det bästa Dalkurd bjöd på den här kvällen.
Segerkäk med kolhydratfri middag på Max i stans utkanter.
Sen förbi kinesiska tempel, arabiska byar (Mehedeby) och berömda trän.
Direktörn tackade för sig i Uppsala och jag drog vidare till varmare breddgrader.
Bra grejer, mjau!