Arena: Brymbo Sports Complex
Match: Welsh National League Premier Division
Publik: Cirka 60
Målen, Brymbo: Naomi Chantelle Hair (2).

Hade jag inte samlat på fotbollsarenor hade jag inte varit här.
Och jag hade framför allt aldrig berättat det för någon annan.

Den här tisdagen började ändå så långt ifrån slutmålet som det nästan går att komma. På Holiday Inn i Lincoln sparkade vi igång systemen och checkade ut. Innan hade vi planer på att åka till Skottland, men vi lade ner dem och höll oss mer i ”närmiljön”.
Istället var första målet outleten i Cheshire Oaks.
Kort efter att vi påbörjat den drygt 25 mil långa resan blev vi småchockade in the middle of fucking nowhere när det dök upp en betalstation när vi skulle över bron i Dunham.
Lite fränt var det dock att slanta upp 40p för att åka över.

Sen gick det ganska lugnt och stadigt norröver på A1:an och sen mäCktiga M62:an via Leeds och Manchester och bortöver. Det var ganska lugnt på outleten när vi inledde med en wrap till lunch.
Sen gjordes några onödiga, bra inköp innan vi körde vidare mot kvällens stora grej.
Korpfotboll i Wales.

Roddan var bra med med kameran när vi körde in i grannlandet med eget språk. Vi hade trevligt i bilen när vi susade fram mot Wrexham. Det var ingen större stress även om det var kick off 18.30 i världsmetropolen Brymbo.
Jag har ju varit i Wrexham tidigare och planen var att gå på matchen och sen åka till hotellet vi bodde på förra gången och bara hyra in oss. Det skulle gå åt pipsvängen.
Men först skulle vi se lite ”fotboll”.

Anläggningen i Brymbo var fin. Superb cricketplan och stor parkering. När vi hade knallat upp för den aggressivt branta trappan möttes vi av en skylt som sade alkoholförbud och en man utan växelkassa.
Det kostade några pund att gå in, men några mynt i retur hade han inte. En kort stund senare kom han tillbaka med en rostig kastrull med lite grus i och vi blev insläppta.

Den som hände sen på den gröna mattan under de 90 minuterna är faktiskt svårt att återge i ord. Det var en cirkus av stora mått på olika sätt.
Det var Carl Stanley, röda kort, trasiga läktare, uselt spel och sena avgöranden.
2-3 blev det och när mörkret gjorde entré lämnade vi nöjda komplexet och for in mot stan.
Där skulle det bli nya draman.

För när vi hade sladdat in på parkeringen och tagit upp telefonen för att se vad det kostade att bo en natt på Ramada Plaza visade det sig att det var sold out.
Vi var en kort stund hemlösa.
Sen tog vi sikte på ett Travelodge-hotell vid nästa motorvägsavfart, men när vi såg att det fanns rum lediga online så bestämde vi oss för att åka dit och hyra in på plats, så att säga.

Det var halvsjaskigt runtom och när vi kom in fick i modern anda vet att det minsann inte gick att hyra rum på plats. Man var tvungen att göra det online. Jag fick helt enkelt lösa det live i receptionen, fast på mobilen.
Skeptiska till miljön försökte vi gå lite käk på Subway som låg granne, men de hade stängt och vägrade släppa in oss. Därför satte vi oss i bilen och for iväg på vinst och förlust. Efter en stund kom vi till ett öde köpcentrum där det fanns en Dominos som efter en stund helt digitalt kunde langa fram två pepperonipizzor som vi kunde få hem oss hem till Rhostyllen.
Mätta och ”nöjda” kunde sen stänga ner den här dagen.