Arena: Baku National Stadium
Match: Europa League
Publik:  63 412
Målen: 0-1 (4) Sokratis, 0-2 (53) Emile Smith Rowe, 0-3 (80) Matteo Guendouzi
Matchens lirare: Matteo Guendouzi

Arsenal har spelat Europaspel i Asien tidigare.
Men aldrig så här långt från London.
Resan till Baku var rekordartad på fler än ett sätt.
Aldrig innan hade vi spelat fler matcher i rad i röda tröjor. Inte heller i ett land som är helt omöjligt att stava.

Det är knappt 470 mil mellan London och Baku. Vi funderade inte så mycket på den sträckan då vi själva hade att göra för att ta oss halvvägs till Indien för att kolla på Arsenal. Ditresan fick gå via Istanbul där vi slog följe med ett gäng engelsmän sista biten.
Mörkret hade sänkt sig när vi susade fram över Svarta Havets södra sida, in över Armenien och slutligen till Baku.
Azerbajdzjans huvudstad ligger vackert på Apsjeronhalvöns sydsida och vi hade bra blick över stan under inflygningen.
Sen kunde vi med spända steg ta oss an både passkontroll och det nya landet. Azerbajdzjan är ett land som har visumkrav och som inte släpper in armenier. Därav att Henrikh Mkhitaryan stannade hemma i London. Men vi hade i god tid
ordnat våra visum online. Jag hade förväntat mig köande på en ambassad och buntvis med papper och foton, men det var bland det smidig­aste som skådats. Tio minuter på en suveränt uppbyggd sajt – sen var det klart.

Nog för att reskompis Christian i vanlig ordning hade lite problem med sin “gränsvakt”, men ganska snabbt var vi godkända och insläppta. På väg in mot stan kunde vi konstatera att Baku är en rätt spektakulär stad. Som ett Fattigmansdubai, om ni förstår. Landet är inte rikt, men det finns oljepengar och dessa plöjs ner i huvudstaden som bjuder på häftig färgstark arkitektur, en hypermodern flygplats och vägar, de som syns, i världsklass.
När vi hade passerat Olympiastadion dök ett oväntat problem upp. Vår chaufför började prata ivrigt i framsätet i den Coventryinspirerade taxin.
Vi fattade såklart inte ett smack. En kort stund senare skickade han bak en mobil­telefon genom luckan. Det var hans fru i andra änden som bara ville fråga om vi skulle betala med inhemska pengar, utländsk valuta, läs dollar, eller med kort.
Vi hade bokat in oss säkert och ståndsmässigt på Radison med egen strand och allt. När vi kom fram upptäckte vi till vår besvikelse att det var sämre havsutsikt än Jon Skolmen och Lasse Åberg hade i Nueva Estocolmo, att Baku verkligen hatade övergångsställen och att trottoarkanterna var i samma höjd som häckarna i ett 110-meterslopp.

Men det var inte mycket att gnälla över. Det var bara att kasta sig på telefonen, för wifi hade dom på hotellet, och kolla upp vart de engelska kompis­arna skulle spendera kvällen. Vi hade nog kunnat lista ut det själva för britter på resande fot är nog det mest förutsägbara folkslaget på jordklotet. Oavsett var de befinner sig letar de alltid upp första bästa engelska/irländska pub och spenderar sedan där kvällen drickandes Strongbow, Guiness eller Heineken till de stupar.
Öppningen i Baku blev sannerligen inget undantag.
Hops Pub, en kilometer bort, fick det bli.
Men vi trotsade och drack inhemsk öl. Nån måtta får det ju ändå vara. Sen käkade vi väldigt god och billig kebab från småkiosker som fanns lite överallt. Det var väl så kulinariskt det blev innan vi halvt jetlaggade ramlade i säng. Ja, skratta inte, det skiljer faktiskt två timmar mellan Stockholm och Baku och sånt ska inte skojas bort …

På matchdagen var det de sedvanliga sakerna som skulle styras med. Omgivningen utforskas, biljetter hämtas – och framför allt skulle en en ny brittisk pub hittas.
Red Lion blev det.
Där lyssnade vi på The Riders of the Night, drack Strongbow och trivdes i sensommarvärmen. Den lilla gatan visade verkligen upp sig från sin bästa sida och ni kan ju bara tänka er hur poppis vi och de kanske 75 engelsmännen var hos personalen.
Herregud …
Arsenal hade i vanlig ordning skickat ut skrämsel­information. Den här gången var det inte så farligt, men det kunde bli hektiskt i tunnel­banan precis då i rusnings­trafik som vi skulle åka.
Så vi vidtog såklart nödvändiga åtgärder och reste med tuben precis då vi inte skulle. Och det var inga som helst problem.
Några hade varit här innan med det engelska landslaget och de hade spanat in en bra “pub” ute vid arenan där uppladdningen kunde fortsätta. I och med att Azerbajdzjan är ett muslimsk land så kan man säga att det generellt sett är ganska lugnt framme vid bardiskarna. Det här stället var inget undantag.
Och nu var vi ett stenkast ifrån arenan och det är ju ganska praktiskt när man ska på fotboll. Arsenal skulle ta sig an Qarabag.
Qarabag, eller Karabach som det ska transkriberas korrekt, kommer ursprungligen från den omstridda Nagorno-Karabach-regionen (det är den som Armenien och Azerbajdzjan är oense om). Men eftersom det inte är tillräckligt posh att lira där har man flyttat klubben till Baku – där för övrigt nästan varenda klubb i landet spelar.
Den här kvällen fick hemmalaget göra ytterligare en flytt. Från sin vanliga hemmaarena Tofiq Bähramov-stadion som tar in 31 500 åskådare till Olympiastadion, hur kan man by the way döpa en arena till det när man inte haft ett OS, som är dubbelt så stor.
Det är verkligen inte så att Qarabag är någon storklubb publikt sett, men Bakus människor fyllde ändå upp stadion, som trots sina löparbanor var väldigt fin. Läckert upplyst och fräscht både inne och i närmiljön.

Om det är någon som har missat det så vann Arsenal med 3-0 och vi trivdes rätt bra i den tomma buren. Skulle gissa på att det kanske var runt 200 bortafans på plats.
Med den värmande segern i ryggen tog vi oss ut för att jaga rätt på en taxi som kunde ta oss tillbaka in till stan igen. Det skulle visa sig bli en upplevelse på flera sätt. Först var det inte helt lätt att hitta en bil. När vi väl hade gjort det var det nästan fara för livet under de knappa åtta kilometerna tillbaka till Red Lion där vi fortsatte på tidigare inslagna vägen tillsammans med våra engelska polare.
Det var högljutt, svinkul och det blev sent.

Dagen efter sov vi ut rejält, käkade inhemsk kebab, drack te och kollade på lokal Premier League-fotboll. Allt om detta finns här.
För att få ihop hemresan på ett vettigt sätt gick lördagsrutten till Stockholm via Kiev, men med en rejäl omväg över Svarta Havet för att slippa Krimhalvön.
Vi tog traditionsenligt taxi ut till Heydər Əliyevs internationella flygplats. Lika lyxigt som förra gången och lika öde. Backevik hade såklart nya problem i passkontrollen. Allt var verkligen som vanligt.
Vi käkade ny inhemsk kebablunch, drack milkshake och snackade med Baso.
Sen drog vi iväg i Ukrainian Airlines-kärran. Det var vackert men fel. Jag fattade först inte varför vi åkte en sådan väldans omväg och varför det skulle ta så lång tid, men relationerna mellan Ukraina och Ryssland är ju ansträngda. Där fanns förklaringen till svängen över Svarta Havet.

På Borispol hade de byggt om sedan förra gången jag var där.
Det var knappast till det bättre och jag blev så sur över den urusla organisationen så jag var tvungen att ta en inhemsk bira en trappa upp för att palla med cirkusen och sista biten till Stockholm.
Trängseln genom säkerhetskontrollen var monumental och ingen visste var man skulle. Vakter och skrikande folk. Jag lackade.
Den första ölen var så god, och billig, att det blev en innan vi kom iväg och hem.
På Arn väntade Backeviks mamma som skjutsade oss hem. Det var uppskattat och skönt!