Arena: Wanda Metropolitano
Match: Europa League, semifinal
Publik: 64 196
Målen: 1-0 (47) Diego Costa
Matchens lirare:

Förra gången lade Thierry Henry grunden för avancemanget med sitt drömmål.
Madrid blev inte lika kul den här gången.
Det tog tvärstopp mot Atletico.
Och drömmen om en sista titel grusades för Arsene Wenger.

Det snackades om att 15 000 Arsenalfans hade gjort resan till den spanska huvudstaden 2006. One-nil in the Bernabeu ekade när Henry elegant höll bort halva Reallaget innan han iskallt placerade in bollen med vänstern bakom Iker Casillas.
Vi flög runt på etaget där längst upp.
Resan, matchen och den kvällen.
Det var magiskt.

Nu, drygt tolv år senare, var jag tillbaka i Madrid. Känslorna den här gången något helt annat. Det fanns ingen tro alls. Kanonläget vi fick i den första matchen i norra London förvaltades inte alls och det 80 minuter långa numerära överläget resulterade bara i ett ynka mål. Det övertaget försvann också när Antoine Griezmann kvitterade på slutet.

Så var förutsättningarna när vi sladdade in på Arlanda för att påbörja den knöliga resan till den andra semifinalen i Madrid – som inte är någon turistmagnet för oss svenskar.
Vi lockas av sol och stränder.
Därför var utbudet av flighter praktiskt taget obefintligt. Det fick bli Barcelona först och sedan byte till inrikeskärra sista biten.
Resan började dock en stund tidigare när Backevik plockade upp mig i Blåsut och vi kunde ta nordkoreanen till Arn. Långtid på Beta, buss, securityn och sen stod den där och bara stirrade på mig.
Världens dyraste öl.
Men fasen så gott det var.

Norwegiankärran var både i tid upp och ner och däremellan sköljde vi ner med tapas och vin. Det gällde ju att vara med i matchen när vi kom till Spanien.
I Barcelona skulle vi byta plan.
Och terminal.
Då blev Backevik, och jag också för den delen, lite svettiga av sommarvärmen. Christian även lite skakis över att en ruta spruckit på ett plan i US and A.
I grannterminalen kom nu riktig lunch, nån spansk macka innan vi satte oss på cervezerian och drog en Estrella Damm på långbörk.
Klass.

Nu var det bara 50 minuter i Air Europa-kärran innan vi tog mark på ett ljummet och vårlikt Barajas och solen höll på att sänka sig när vi for in till vårt hotell som låg i närheten av Atleticos gamla arena Vicente Calderón. Efter en lång resdag fick det bli en lugn kväll med några bättre spanska ipor och plockmat på Pajaritos Mojados i den närliggande stadsdelen La Latina.
Det var både mycket och mycket bra.

Vi var på banan hyggligt på matchdagen och gick ner för att ta del av den frukost som bjöds på Holiday Inn Piramides. Sen drog vi ut i värmen.
Först skulle vi in till stan och möta Frank Stubbs så vi kunde få våra biljetter. Sen skulle vi vidare till Arsenals upphämtningshotell. Vi hann med ett pitstopp på en trottoar. Spansk Pripps och mycket märkliga tilltugg. Men det var nödvändigt efter den distansen och den värmen. Inne på Intercontinental var Jill Smith och käkade lunch med sin gamla kollegor så vi snackade en stund innan jag fick ut våra biljetter som stod i Illian Hanssons namn (!).

Sen blev vi kvar en stund. Först och främst för att snacka med trevliga Arsenal Sweden-­medlemmar. Under tiden där så kom först Pat Rice ner i den påkostade lobbyn innan Sven Mislintat satte sig vid bordet bredvid.
Och finns klubbens värvningsansvarig tre meter bort så kan det liksom inte bara gå obemärkt förbi.
Det var bara att ta sig kragen och gå dit och snacka.
Tysken var helt med noterna. Mycket trevlig dessutom. Jag försökte få ut något om Arsene Wengers efterträdare, men det så klart lönlöst.
Han snackade hellre om sina band till Stockholm och hur han värvade Alexande Isak från AIK till Dortmund – där han tidigare jobbade.
Uppspelta som små barn tog vi en taxi in till city igen. Under tiden skulle världen meddelas vad som hänt.
Det var kul.

På La Fontana de Oro hade några engelska polare samlats. Man kan ju lätt tro att det var en spansk bar med inhemska finesser, men det är inte så engelsmän jobbar när de är på resande fot.
Här ska finnas vanlig öl och den cider som man dricker på hemmaplan. Inredningen ska vara som på den lokala puben.
Man ska känna sig hemma helt enkelt.
Så var det här och det var inget mer med det. Trevligt hade vi dock i solen ett par timmar innan det var dags runda av.
För det var ju faktiskt en match som stundande.
Även om det ibland kändes som det kunde kvitta.
Hoppet var ju borta, och det går inte att lura sig hur många gånger som själv att det kan gå även fast man vet att det inte kommer att göra det.

Atletico hade i höstas sin nya arena Wanda Metropolitano klar. En jätteanläggning som ligger inte alls långt från flygplatsen.
Arenan byggdes redan 1994 när Madrid ansökte att få friidrotts-VM tre år senare. Nu fick staden inte mästerskapet och stadion stängdes 2004. Atletico tog över 2013 och fyra år senare var den ombyggd och klar för fotboll.
Det blev ett sådant väldans liv i London när biljetterna släpptes och kostade 79 pund så Arsenal klev in och subventionerade så att vi inte behövde betala mer än vad Atleticos fans gjorde på Emirates.
En snygg gest.
Så med 90-Eurosbiljetter scannade vi oss in och började ladda för det som inte skulle bli mer än ett skitmål från Diego Costa och bråk med spanska polisen.
Vi kom, vi såg, vi åkte ut.
Kortfattat.

Det blev ingen final, det tog stopp här. Både på planen och på läktaren. För när folk ville lämna eller gå på toaletten med kvarten kvar hade kravallpolis täppt till varenda utgång från läktaren. De knuffade undan alla som gjorde minsta anspråk på att få gå därifrån. Ingen av dem kunde engelska och inte ens om man försökt sköta det sämre hade det gått.
Istället fick vi stå kvar en stund och se Atleticofansen fira med spelarna innan vi släpptes ut. Det blev stökigt på sina håll.
Vi hade en stund själva kvar innan det kunde ta slut helt och fullt. Först skulle vi hitta tunnelbanan, sen skulle det väntas och bytas, ätas och åkas taxi innan kvällens lidande kunde övergå i sömn.

Hade allt gått som det skulle så hade jag satt punkt här och ni hade fått läsa vidare om Madridäventyret i nästa inlägg, men så blev det inte så vi kör på.
Efter en rejäl utsovning tog vi fart och gick ut. Först en tur ner till Vicente Calderon och sen upp till La Latina för käk, sangria och skönsång från två herrar på spontanbesök.
Sen behövde vi vila lite till innan vi beställde en Uber till Alcorcón där vi skulle se en match i andraligan.
Vi kom dit i god tid, men det massor med folk på plats. Märkligt då de i tidigare matcher knappt haft halvfullt.
Anyway, vi snirklade upp biljettkontoret och där satt en lapp som jag översatte till ”sold out”.
Kul jul.
Vi hängde kvar, gick runt och försökte ta oss in med det gick mest åt pipan till vi kom till ”bortasektionen”.

Där fanns en kvinna som vakt som, som det kändes, var beredd att släppa in oss. Men det gick trögt. Det blev paus och då gick två hem. Vi fick deras biljetter, men hon vägrade släppa in oss.
Så med varsin plåt i näven fick vi besviket vandra därifrån.
Det blev en ny Uber in till stan.
Käk på restaurangen mittemot hotellet.
Det var gott med öl, men maten var smaklöst upplagt i massor och ingen hit. Dyrt var det också.
Vi gav upp.

Lördag och dags för London.
Tidig uppstigning och taxi till Barajas.
Nu kan vi ta resten i nästa inlägg.
För här blev det fotboll.