Arena: Weserstadion
Match: Bundesliga
Publik: 38 200
Målen: 1-0 (2) Philipp Bargfrede, 2-0 (17) Ishak Belfodil, 2-1 (70) Robin Quaison, 2-2 (90) Fabian Frei
Matchens lirare: Pablo De Blasis, Mainz

Står man på 99 matcher och målet är 100 på ett år och det är slut på fajter i närmiljön – vad gör man då?
Jo, tar bilen till Tyskland en helg och går i mål.
Here we go!

Det var ju så att jag halvt på skämt och halvt på allvar sagt att jag skulle se 100 fotbollsmatcher under 2017. När jag och Backevik knallade ut från London Stadium på luciakvällen stod jag på 99.
Aldrig att jag skulle tillåta att kliva in i 2018 en match kort.
Aldrig.

Därför styrde vi lite kvickt ihop en resa för att lösa ”problemet”. Det finns ju inga matcher i Sverige så här års. Inte i Norge eller Danmark heller så jag föreslog en tur till Tyskland och Christian var inte sen att tacka ja.
Så fredag lunch satte vi oss i golfen och styrde söderut.
Backevik småslumrade bara ett par gånger medan jag brände på så att vi kunde få nåt ut av kvällen. Vi hade bokat in oss på ”strandhotellet” i Heligenhafen, dryga milen in på tysk mark.
Allt flöt på så fint, vi hann med rätt båt i Rödby så att jag i storartat stil kunde vinna #Båtsman17.

I den lilla nordtyska staden var det kallt när vi kom fram. Men hotellet hade ”spa” och det kände vi direkt för när vi hade checkat in. Jag såg fram emot stora pooler och grejer – men vi fick nöja oss med bastu.
Sen kom resans första bakslag.
Vi blev mer eller mindre utkastade från varenda restaurang när vi jagade en schnitzel och en fin tysk pilsner. Efter tre försök gav vi upp och gick tillbaka till hotellet där de som tur var serverade chili con carne i baren. En mycket fin sådan som vi sköljde ner med några lokala ipor.

Sen kom småländska Drygjonny och skulle sätta sig vid vårat bord. Vi orkade lyssna en stund, men när han började bli oförskämd stämplade vi ut och åkte upp till rummet för att styra upp lördagens match.
Planen för början var att se Eintracht Norderstedt, ett par mil söder om Neumünster, men den var inställd på grund av kylan. Många lower league-matcher fick av samma anledning strykas.
Men det fanns ju Bundesliga i Bremen.
Det lät som en bra deal och vi reggade oss och köpte biljetter.

Tidig uppstigning gällde på lördan. Efter en fin robust tysk frukost satte vi fart mot outleten som öppnade klockan 10.00. Där handlades det friskt i allehanda bättre affärer innan vi körde de dryga 15 milen till Horst i ett nafs.
Det var mycket trafik på ettan, men på en av rakorna fick jag chansen att dra upp golfen i en bit över 200.
Ett styrkebesked.
Och det fanns mer att ge.

Framme i Bremen hade vi lite svårt att hitta en parkering och Backevik blev lite sur ett tag. Men en bit från Weserstadion fanns det luckor och vi kunde frigöra oss den röda faran och börja gå mot arenan.
Faktum är att detta var min första Bundesligamatch. Jag har en hel drös av arenorna i ligan sedan innan men de flesta har jag plockat med Arsenal i Champions League.
Mycket folk och fin julstämning runt stadion där vi lyckades köpa till oss riktiga biljetter i luckan istället för de moderna PDF-erna.
Sen blev ju bjudna på chips av en man utklädd till chipspåse.
Det var festligt.

Kylan hade även nått Bremen och det var svinkallt när vi tog oss en sen lunch inne på arenan bestående av cola och currywurst. Den senare ett måste när man är på tysk mark.
Vi hade kanonplatser högst upp på lower, rad 26, mitt på långsidan.
Stämningen var trots att Werder gick på knock i första väldigt tam och jag var besviken.
Med tyska mått mätt skulle jag säga att den var usel.

I paus skulle det pantas och köpas nya saker för pengarna vi hade satt in på Bremens arenakort. Mitt i den andra skulle det pantas och lösas in igen och det slutade inte bättre än att Christian missade den förre AIK-aren Robin Quaisons reducering för Mainz.
Han trodde mig inte när han några kilo lättare några minuter senare kom tillbaka upp på läktaren när jag sade att Quaison hade nätat.
På stopptid missade hemmalaget markeringen i eget straffområde och Mainz kunde orättvist kvittera till 2-2.
Vilt jubel och hela deras bänk kutade in på planen.

Halvt stelfrusna tog vi sats för en värmande promenad till bilen. En stund senare, i 22-gradig konstgjord hetta, kom känseln i vissa vitala kroppsdelar tillbaka och jag kunde köra de tio milen tillbaka till Hamburg där vi hade bokat in oss på ett hotell som på Hotels.com såg väldigt fint ut.
Det låg under Elbbrücken och hette nåt helt annat när vi kom fram.
Området utanför var skabbigt deluxe och hade en lokal för en St Pauli-supporterklubb.
Viva!

När vi väl hade övertygat oss själva att vi faktiskt var på rätt ställe hittade vi också entrén till hotellet, som alltså hette något annat.
Vi fick instruktioner hur man fick ha bilen i fred och parkerade i garaget.
Inne var det faktiskt ganska fint och motsvarade ändå förväntningarna helt okej.
Restaurangen ”bjöd” dessutom på schnitzel och öl.
Det satt som handen i handsken för ingen av oss var sugna på att gå ut här, eller för delen ta bilen igen.

Sen var målet att se lite tysk tv, läs valfri dubbad Beck-film.
Det gick åt pipan och jag somnade bryskt innan jag hade zappat igenom de 300 kanalerna vi hade …