Arena: Narodowy Stadion Rugby
Match: III Liga Grupa II
Publik: Runt 500
Målen: 1-0 (51) Juliusz Letniowski, 2-0 (55) Sebastian Bartlewski, 3-0 (90) Mateusz Kuzimski
Matchens lirare: Hemmapubliken.

Det här blev ju inte alls som det var tänkt.
Sen kom vi rätt.
Då blev det mycket bättre.

Med noll timmar sömn natten före så var det inte konstigt att det tog stopp klockan 21.00. Klubbad somnade jag tvärs över soffan och fick mina tolv, minst, välbehövliga timmar.
Nu var det lördag och man kunde gå all in på Polen hela dagen.
Målet var först den andra ”stora” klubben i Gydnia, Baltyk, som numera huserar i division 3 och som hade hemmamatch ett stenkast från Arkas ”nya” hemmaarena.
Kick off var 11.00.

Teo styrde som vanligt in en Uber, men vi var lite sena när kom fram. Taxi-Wojciech släppte av oss precis efter GOSiR-stadion och strax dök nästa plan upp.
En inhägnad konstgräsplan där det var hönsnät runt hela.
Tre meter högt.
Men shit så små de var.
Teo undrade rimligt om barnmatcher var med i groundhoppingappen och jag trodde väl i min enfald att det var juniorer som lirade i lower league.
Ja, ja.
Vi checkade in och började titta.
Då hörs världens målvrål ett nytt stenkast bort vilket följs upp med en handfast ramsa ”Baltyk Gdynia”.
Vi var fel.

Egentligen hade vi bockat av en arena till när vi småjoggandes och nyfikna gick några meter ytterligare och fann en riktig arena. Nordowy Stadion Rugby.
Vakterna tittade märkligt på oss när vi kom insläntrande precis efter paus 20 Zloty fattigare.
Här var det division 3-match.
Här var det fans.
Och här var det stämning.

Det blev just 2-0 till hemmalaget när vi vandrade upp för trappan och ut på läktaren. Säkert 500 fans stod där och sjöng (!).
Högljutt.
Med flaggor.
Vi slog oss ner och bara njöt.
Det var röda kort, det var grinigt, det var skönspel och det var mål.
Solen sken och när man hittar rätt i lower league-djungeln så är det bra.
Baltyk Gdynia var just det.

I matchens slutminut, efter det att gästande Wda Swiecie (går ju inte ens att uttala om man försöker) fått två röda kort, kom 3-0. Det var jubel och sång.
En hemmaspelare fyllde år och hissades på innerplan.
Sen blev det växelsång mellan spelarna och publiken.
Det var magiskt, med division 3-mått mätt.
Vi tog ett varv runt stadion efter matchen för att plåta innan vi tog tåget hem till Sopot.
Där väntade kött till lunch. Tennis på seneftermiddagen. Och sedan ännu mer kött på kvällen.
Det var trevligt.
Och mycket!