Arena: Wembley
Match: FA Community Shield
Publik: 83 325
Målen: 0-1 (46) Victor Moses, 1-1 (82) Sead Kolasinac
Straffarna: 0-1 (Cahill), 1-1 (Walcott), 2-1 (Monreal), Courtois (miss), Morata (miss), 3-1 (Oxlade-Chamberlain), 4-1 (Giroud)
Matchens lirare: Mohamed Elneny

Wembley i början av augusti?
Ja, varför inte.
Och det över dagen.

Community Shield, eller Charity Shield som jag allt som oftast kallar den, stod på schemat den här söndagen. Backevik och Thomas skulle jobba på måndagen så jag gick med på att ta en dagstur till London.
Då gäller tidig uppstigning.
Gristidig.
Redan strax efter fem tjöt hesa Fredrik i Blåsut och det var dags att knata upp och dra ut till Arlanda. Där fick vi oss en fin god-morgon-pint och en ost-och-skink-baguette för sisådär 200 riksdaler.
Prisvärt.

SAS-kärran gick i tid strax före åtta. Bara minuter senare sov Backevik och en liten stund senare testade jag flygbolagets specialöl som Mikkeller gjort enkom för dem.
Plane Ale.
Det var fint.
Med tanke på det lite tighta schemat för dagen hade jag bokat in Heathrow Express – för övrigt det enda expresståget från någon av Londons flygplatser som borde få kallas för express-tåg.
En kvart tar det in till Paddington.
Det var också här som vi tappade bort Bojan och Henrik Strömblad som var med på vår flight.

London bjöd på fint väder och en lugn och fin söndag. Vi åkte bort till Baker Street, men det var mest Chelsea på The Globe så vi åkte upp till Kilburn där lite folk jag känner laddade.
Vi öppnade med mat.
Eftersom det fortfarande var tidigt fick vi inget från lunchmenyn utan det fick bli en stadigare frulle på ett ställe vars ”ägare” hade jobbat i Sverige.
Proppmätta en Lumberjack och te gick vi över gatan till Bronders age för några snabba pre-match-pints.

Men tiden var knapp då det var kick off 14 och jag skulle leverera två biljetter som jag sålt till en kille vid Wembley. Så det fick bli tuben ganska snart. Det var lugn stämning. Charity Shield är ju trots allt en träningsmatch – om än att det lockade nästan 84 000 åskådare.
Vi hade platser på upper på långsidan.
Det var rulltrappor hela vägen upp – något som Backevik unisont hyllade och skrek ”för den moderna fotbollen”.
En snabb Smirnoff Ice hann vi med innan kick off.

Matchen var ganska bra och vi spelade bra. Dock 0-0 i paus, men Lacazette hade bästa läget när han sköt i stolpen. Är det nåt Wembley kan så är det att ta hand om mycket folk – så det går rätt smidigt att handla i paus.
Nya Smirnoff och munkar blev.
Det kan ha varit årets kombo – och då är jag inte speciellt förtjust i munkar.

I andra kom målen. Chelsea tog ledningen direkt – men sen tog Arsenal över och när Pedro fick rött kunde vi trycka på för 1-1 som Kolasinac nickade in.
Matchen avgjordes på straffar – enligt den nya ABBA-modellen.
Där var vi prickfria och när Courtois & co brände till höger och vänster var saken klar.
Arsenal var CS-mästare och kunde ”fira” på Wembley.

Glada gick vi åt andra hållet ut för att ta Wembley Central och Bakerloo Line till Paddington. Där fick först inte köpa en väntöl inne på Tesco för att de flaskorna vi tog med till kassan var i glas (!).
Sen när vi kom ner på stationen så gick inga tåg och vi var i fel kö.
Det var bara att gå ut och börja om i Overground-kön på andra sidan. Men där gick det bra och på Queens Park kunde vi hoppa på ett Bakerloo-tåg till Paddington.

Där väntade en bangers och mos på Pride of Paddington. Men trots segern började det bli segt. Inget partyhumör direkt. Dagen hade hållit på ett tag och krafterna började tryta.
Det fick bli expressen tillbaka till Heathrow, incheckning och flyg hem.
Strax efter midnatt tog vi mark på Arlanda och när matcherna är tidigt i London går det faktiskt ganska smidigt att åka över dagen.
01.30 cirkus checkade vi in i Blåsut.