Arena: Victoria Park (Global Energy Stadium)
Match: Scottish Premier League
Publik: 6 205
Målen: 0-1 (34) Kieran Tierney, 1-1 (50) Michael Gardyne, 1-2 (78) Patrick Roberts, 2-2 (88) Liam Boyce
Matchens lirare: Patrick Roberts, Celtic

Påskdagen är usel ur groundhoppingsynpunkt.
Då kan man antingen softa, gå på puben och må bra.
Eller så kan man göra en 120 mil lång idiotresa långt upp i Skottland.

Klockan var fem på påskafton. Vi satt i en bil utanför Hurst Cross i Manchesters östligaste delar. Vårt mål för kvällen var att hinna checka in på Novar Arms Hotel i Evanton.
Det är en halvtimme norr om Inverness.
I Skottland.
60 mil bort.

Vi brände ut på motorvägen, förbi Bolton och norrut. Det blev en äcklig Kingenmeny i Preston. Sen satte vi sikte på Glasgow innan det blev mörkt. Det gick fint.
Men enligt Hotels.com så skulle receptionen stänga 23.00. Det skulle vi inte hinna. Så jag mejlade och kollade läget. Vårt mål var att vara framme runt midnatt.
Det skulle gå utmärkt att check in då fick jag snabbt till svar.
”Puben är öppen till ett”.
Javisst.
Vi skulle ju trots allt till Skottland.

En kaffe och tankning precis före Perth, sen slutade motorvägen. Det blev nationalpark, som skulle vara vacker. Men det var becksvart. Vi började bli trötta, men som kom Inverness som gav lite ljus och energi.
Nu var det bara tre mil och kvar och  vi började tro på det igen.
Det var rena vischan.
Vi passerade en bro och sen kom skylten. En högersväng bara sen dök byn upp.
Och där på ”huvudgatan” låg det pittoreska Novar Arms Hotel.
Klockan var strax efter midnatt.
Vi var framme!

Det var, för stället, ett jäkla drag där inne. I puben fick vi vår nyckel och gick upp för de knarriga trapporna och lastade in väskorna.
Sen gick vi ner för att ta en nattöl.
Skottar är väl inget bra ölfolk så vi fick nöja oss med varsin Tennants.
En gubbe i baren kom fram och tyckte att vi såg ut som Proclaimers och bad oss sjunga. Det har hänt förut, men jag var trött och hade ingen som helst lust att uppträda inför de 30 personerna på hotellpuben nykter.
Jag spelade dum och sade att jag aldrig hört talas om bandet och efter en kort stund gav han upp, smått besviken, och jag kunde sätta mig med biran.
Han gjorde nåt mer försök när han skulle gå på muggen, men jag dissade då också.
Klockan ett stängde de. Det gick fort att somna sen.

Utvilade och pigga gick vi ner för en full scottish. Ja, vi skulle inte käka kvällsgubben till frulle. De var en skotskt variant på english breakfast.
Med haggis och blodpudding.
Och det var faktiskt rätt gott med ett par rostade och lite bönor och suggarsle.
Målet med den här resan var Ross County mot Celtic. Kick off var 12.30 så det var inte mycket att vifta på. Vi duschade, checkade ut och körde den dryga milen till Dingwall där Ross County spelar.

Vi fick inte parkera vid arenan så vi körde tillbaka den korta biten till centrum. Mycket Celticfans på plats. De hade, precis som Blyth Spartans, redan vunnit ligan. Biljetterna fanns snyggt att hämta ut vid Victoria Park, eller Global Energy Stadium som det numera kallas.
Vi gick runt och kikade lite, lyssnade på säckpipor – sen gick vi in och drack te och tog bilder med hemmalagets maskot. Älgen var på bra humor.

Matchen var bra. Celtic klart bättre, men hemmalaget krigade på. Arsenalryktade Kieran Tierney prickade in 0-1 före vilan på ett bra placerat distansskott.
Vi satt längst ner och längst ut på läktaren mot det målet Celtic anföll i första.
I andra gick vi över till ett par lediga stolar precis bredvid de grönvita fansen.
Vi räknade med att spelet skulle vara där mer i andra.

Det var bra tryck på Celticfansen och även fast jag inte gillar dem så var det svårt inte ryckas med när de gick loss på ”This is how it feels to Celtic, Champions again as you know, Brendan Rodgers is here for ten in a row.
Matchen hettade till också efter paus.
Ross County kvitterade.
Rodgers gjorde några byten och inhopparen Patrick Roberts gjorde ett snyggt nummer och satte 1-2. Nytt bra tryck. Men i slutet var vi båda överens om att den straff som hemmalaget fick var helt korrekt. Det var långt avstånd. När man senare på kvällen fick se på Twitter så var den en bedrövlig filmning.
Så fel man kan ha när man är på plats.
Scott Brown lackade ur på slutet och sänkte en hemmaspelare och visades ut.
Några Celticfans bakom oss på väg till bilen tyckte det inte ens var gult.
Jag tyckte det var en av de fulaste tacklingar jag sett.

På parkeringen kom en annan grönvit supporter och frågade om vi var Ross County-fans. Han tyckte det var lite kul när jag sa att vi var från Sverige.
Backevik fattade som vanligt nada vad skottarna sa.
Och det är ju inte helt enkelt.

Nu skulle idoitresan vidare. Ner tillbaka till England och 55 mil i bil till Darlington. Vi stannade och käkade inne i Inverness. Sen var det segt och det kändes som att vi aldrig skulle komma fram. Det var mörkt när vi nådde hotellet.
Vi tänkte först gå på puben, men ingen av oss var sugna på det.
Lite käk och sen bingen.
Efter två hissturer för att nå rummet …