Arena: Champion Hill Stadium
Match: Ryman League Premier Division
Publik: 912
Målen: 0-1 (70) Nana Boakye-Yiadom, 1-1 (86) Ibrahim Kargbo
Matchens lirare: Ibrahim Kargbo

Ibland blir det helt rätt.
Man kommer till ett ställe helt ovetande om det mesta – och så är det så där bra som Lower league-fotboll kan vara.
Besöket i Dulwich blev precis så.

Vi slog oss strategiskt ner på The George Inn vid London Bridge där på eftermiddagen för att ha nära till tåget sen när det var dags för att åka söderut senare på kvällen.
Där fick vi oss lite goda craftbeers och en fin tallrik käk.
Det ska inte underskattas alls.
Och vi kunde sitta ute.

Sådär strax efter klockan 19 så gick vi upp och tåg pendeln till East Dulwich, 15 minuter bort. Laget är nästan granne med Millwall, men de har inte så mycket gemensamt.
Jag hade verkligen inga förhoppningar på något alls när vi lade upp de 10 punden och gick in.
Men det som väntade var bra.
Riktigt bra.

Arenan ligger vid järnvägen, granne med Sainsburys, inte alls något att skriva hem om. Småläktare runt om och på ena långsidan en större anläggning med bar, såklart, högst upp.
Vi såg folk ute vid planen med pints i näven och vi ville så klart inte vara sämre.
Vad gör man inte för att passa in?
Axel kilade upp och kom glad som en grabb på julafton med varsin bägare. Det han var belåten över: Att Dulwich Hamlet hade en egen lager.

Matchen var bra och vi stod där och njöt. Lite överraskade var vi nog också att kvaliteten var så hög. Men det var efter paus som allt tog fart.
Inte på planen.
Vår granne hörde oss snacka och bröt sig in efter en stund. Han presenterade sig som Joel, med vänner från Sverige och kände igen vårt snack. Han hade själv varit i Göteborg flera gånger och kollat på fotboll.
Sen gick det snabbt.
Matchen blev inte lika intressant längre när vi snackade om ditten och datten där på kortsidan. Han berättade att han egentligen, precis som vi, håller på Arsenal, men han hade ledsnat på Premier League och hade börjat gå på fotboll här istället.

Efter matchen, som slutade 1-1 efter att hemmalaget kvitterat, gick vi upp i baren och tog en öl. Joel ville då visa oss runt och vips så var vi inne i styrelserummet och morsade på klubbens ägare.
Där blev vi också introducerade för Bill. Han var 97 år och hade följt klubben sedan före kriget. Bill berättade ena storien efter den andra och det var ett fantastiskt möte.
När laget vann sin första titel fick Bill drick öl för första gången. Det ur pokalen. Som ung grabb kom han hem full, men han blev förlåten för tilltaget då pappan gillade att han hinkat bira ur en trofé.

Vi blev kvar på en öl till och snackade om klubben, som vill bygga en ny arena, innan vi gjorde sällskap med Joel till tåget. Han skulle åka åt andra hållet så vi sade hej då och tog oss tillbaka till hotellet.
Medan vi satte i oss någon sämre kyckling kunde belåtna se tillbaka på dagens fotbollsbesök.
Det är matcher, arenor och möten som dessa som gör det värt att åka runt och se på fotboll.
Welklasse!