Arena: Cricklefield Stadium
Match: Essex Senior Football League
Publik: 70
Målen: 1-0 (20) Kai Heather, 1-1 (63) Oscar Mendes, 1-2 (72) Lewis Francis, 1-3 (82) Yaya Embalo
Matchens lirare: Inte George i hemmalaget …

George!
George, George!
George, George, George!
Are you fucking deaf?

Axel tyckte jag behövde lite energi och gick snällt ut och köpte en macka och lite dricka. Jag själv ville bara dra täcket över huvudet igen och sova mer.
Så kan det gå …
När vi väl hade studsat upp bestämde vi oss för att ta en stärkande promenad till Stratford.
Off we gick, men efter en kilometer fick vi vända.
Jag hade glömt snuset.
Amatör.

Sen fick vi fart och gick i det sköna Londonvädret ner mot West Hams nya arena. Den var en rejäl walk som sannerligen fick fart på kroppen igen.
Det var proppfullt med folk på Stratfords perronger som skulle hem från jobbet så vi hade vissa problem först att pressa oss på ett tåg till Seven Kings där kvällens korpmatch skulle gå av stapeln.

Tanken var att vi skulle ta en pint och lite käk när vi kom fram, men den lokala puben erbjöd ingen mat och jag var inget sugen på att dricka mig mätt idag igen.
En Ipa blev det dock.
Sen lämnade vi uteserveringen och gick ner mot Cricklefield Stadium, som normalt är Ilfords hemmaarena, men där även Barkingside spelar.
Kvällens motståndare var Sporting Bengal United.
Tänk er den namnkombon i den svenska eldningsdebatten …

Vi var tidigt på plats och Berit i kiosken hade inte fått fart på verktygen så vi gjorde ett snabbt stopp i baren, som faktiskt hade panoramafönster.
Sen fick i oss varsin råttburgare som var av det klart sämre snittet.
Det var inte mycket kött i det köttet.

En klassisk gammal engelsk IP med bra med läktarutrymme. Vi bänkade oss bland de andra i första halvlek, men det som bjöds på den gröna mattan var sannerligen inte mycket att skriva hem om. Hemmalaget hade 1-0 i paus när vi knallade över på andra sidan.
Där blev det klart mycket mer action.

Barkingside kastade in George i paus. Det kan ha varit det sämsta inhoppet i fotbollshistorien. Stackars George, som var högerytter, hade en nightmare och gjorde inget rätt.
Tränarduon skrek på honom oavbrutet, det var snudd på mobbing vissa stunder, och när han inte lyssnade anklagades han för att vara döv.
Sen drällde han med bollen några gånger och Bengalerna kunde vända 0-1 till seger 3-1.
Jag var helt övertygad om att George skulle bli utbytt innan det var över, men så blev det inte.

Sen tog vi tåget hem och käkade ”riktig” mat.
Det var gott.
Eller i alla fall godare …