Arena: Silverlake Stadium
Match: FA-cupen, första omgången
Publik: 3 312
Målen: 1-0 (64) Mikael Mandron, 1-1 (69) Michael Doughty (straff).
Matchens lirare:

Efter Bulgarien och ett längre arbetspass på torsdan var det bara att ladda om. England och fyra matcher väntade.
Först ut: FA-cupmötet mellan Eastleigh och Swindon.

Suget för England var inte stekhett när jag kom hem sent på onsdagkvällen efter ett par dagar i Sofia. Men så arbetade man undan det som skulle göras på torsdan – sen kom det tillbaka.
London calling!
Tog tuben en stund efter åtta, mötte Ponka på Skanstull och vi kunde göra den korta resan in till T-Centralen där vi enligt plan tog Arlanda Express norrut.
Backevik satt och tryckte efter säkerhetskontrollen och vi var fulltaliga. Lite morgonmat – sen var vi ombord och kunde bänka oss på Norwegiankärran. Jag sonade ut tämligen omgående, men kunde inte undgå att lyssna lite på mina bänkgrannar som hade planer för fotboll också den här helgen. Det kändes som att de skulle på nåt lower league-äventyr men jag somnade nog innan jag fick reda på var de skulle.

På utsatt till tog vi mark på Gatwick. Grejen var den att det var lite småsnärjigt, hårdvinklat, för att vårt schema för dagen skulle gå ihop. Vi skulle passa ett tåg på Waterloo 15.30 och från 12.10 och däremellan skulle vi ta oss från flygplatsen och in till St Pancras, gå till hotell och checka in och sen gå till Angel för att ta tuben via Kennington till Waterloo.
Nu gick allt fint även om de där Brighton-Bedford-tågen går skrämmande sakta på vissa sträckor och det känns som att det går snabbare att gå ibland.

Det var mycket folk på Waterloo, men vi fick smidigt ut alla våra förbeställda tågbiljetter och skulle nu få i oss en lite försenad lunch. Dåligt utbud. Fick bli Burger King som bjöd på nån Football Special-meny som var fullständigt katastrofal. Nån smaklös ostpuck utan nåt mer på, torra pommes och näve trötta lökringar.
Men lite energi fick man i sig så vi kunde handla en påse ipor inne på Marks & Spencers och bänka oss på det okristligt långa tåget som gick till alla orter på sydkusten.

Resen ner tog dryga timmen och den goda ölen sköljdes ner med vegetariskt godis som Ponka stolt hade med sig. Det var på väg att bli mörkt när vi anlände Southampton airport parkway. Silverlake Stadium låg snudd på bara en bättre Buckevuck-drive fågelvägen från stationen men det var motorvägar och skit som störde så det var osäkert om det skulle funka att gå närmsta vägen.
Vi testade och gick vid sidan av jobbtrötta helgfirare på väg hem och även om det var lite pressat några gånger gick det fint. Vi var dock tvungna att gå en lite omväg in på en mindre väg för att komma till parkeringen framför huvudläktaren.
Där var det inte mycket drag.
Eller ens upplyst …

Vi gick ett varv och kollade innan vi slog läger framför kuren där man kunde hämta ut sina förbeställda biljetter. Rätt var det var dök det upp en Swindonsupporter, modell äldre, som inte gjorde annat i tio minuter än att tjata om att lagets anfallare var för dåliga och de behövde nya.
Till slut kom personalen tack och lov och öppnade så vi fick ett giltigt skäl att dra.

Med biljetterna i fick gick vi runt andra kortsidan i jakten på klubbaren – en sådan finns på varje engelsk arena, oavsett nivå. Fotboll och öl hör ihop. Den som påstår annat är antingen korkad eller nykterist. Eller båda.
Klubbhuset låg där på kortsidan men man var tvungen att gå in på arenan för att nå entrén. Nu var det inga problem, men har i turnstilen rev av allt på min biljett och det blev dålig stämning. Märkte dårskapet ett par steg in och fick bryskt gå tillbaka och be om att få tillbaka ”rätt” del till samlingen. Han ville först inte för det skulle redovisas, men killen hade noll koll.

BBC sände matchen och det var fullt pådrag där inne med pokaler och kameror. Vi gick och kollade klubbshopen, eller det var bara jag som gick in.
Ponka höll under tiden på att bli utkastad från arenan, när en vakt kom fram och meddelade att här fick han minsann inte vara. Sen frågade han varifrån Ponka kom.
– Sweden.
– Swindon!? … svarade vakten!

Allt gick dock bra och vi kunde gå till den berömda baren för ett par kalla öl. Mycket folk på plats. Det var folk som auktionera ut skor och ett skinhead. Det är inte ofta man ser såna numera. Nu var den här killen inte av den extrema sorten.
Sådär några minuter före kick off gick vi ut för att ta plats på ståplatsläktaren på långsidan.
Först kom Eastleighs maskot som man självklart ska ha en bild med.
Sen Martin Keown.
Den gamle Arsenalmittbacken var expert i BBC och hade gjort nån påa på innerplanen när han plötsligt kom emot oss. Självklart ropade jag dit honom för en bild. Keown ställde självklart upp och ser betydligt mer exalterad ut än mig och Ponka. Backevik tog bilden, men när han själv ville ha ett kort med den hårdingen var han tvungen att dra. Sånt är inte kul.

Swindon hade 800 fans med sig. De sjöng på bra och brände av rökbomber. Det var skön hets mellan lagens fans där på ena kortsidan.
Matchen var helt okej utan att lyfta. Swindon är två divisioner högre än Eastleigh, men det var hemmalaget som tog ledningen. De borde haft 2-0 men i och med att det inte finns några målkameror försvann en av fullträffarna.
Swindon kvitterade kort efter hemmalagets ledningsmål och med tio minuter kvar av matchen började vi röra oss runt arenan för att ta oss till ett tidigare tåg. Det hade varit en lång dag.

Innan matchen hade vi spottat en genväg bakom Swindonfansen till stationen. Det var bara att hoppa över en lite bäck. Det var bara det att det var lera och snorhalt så givetvis for skon och jag blev lerig.
Grrr.

Vi hann fint med det tidigare 22.08-tåget och var hemma i London en timme tidigare än beräknat. Det var skönt att få den där extra timmens sömn efter lite nya hamburgare.
För på lördagen väntade ny tidig uppstigning och nya äventyr.