Arena: Allianz Riviera
Match: EM-slutspel, gruppspel
Publik: 34 011
Målen: 0-1 (84) Radja Nainggolan.
Matchens lirare: Eden Hazard, Belgien

To win in Toulouse. Det blev inget med det.
Kunde det bli bättre på Rivieran?
Det vore Nice.

Tiden i Toulouse var över. Det var söndag förmiddag och vi satte nya koordinater på gps:en. Målet för dagen var att köra via Rivieran och in i Italien till Ventimigliga – som skulle vara våra nästa bas för matchen i Nice.
Det var en resa på 60 mil.
Solen stod som ett spjut på himlen och det var varmt.
Som fasen.

Resan gick kanon och vi sladdade in i Ventimiglia på seneftermiddan. Vi hade bokat fyra nätter på La Riserva di Castel D’Appio. Det skulle vara ett schysst ställe uppe i bergen, med pool och fantastisk utsikt.
Nu skulle vi bara ta oss dit.
Vägen upp var rena skräckfilmen. Det var smalt, alltså smalt på riktigt, och krokigt.
Och på det brant så in i helvete.
Vet inte vem av som var mest skraj på vägen upp – men det var rena dramat.
När vi väl parkerat Volvon utanför hotellet kändes det ungefär som att ”här stannar vi till vi ska hem så vi slipper den här vägen igen”.

Det fanns två vägar upp och när vi skulle ut och utforska stan en första gång som tog vi den andra ner. Det var inte mycket bättre den, men vi skulle vänja oss.
Ventimiglia är ett schysst ”litet” ställe och vi parkerade bilen och direkt blev den bira på stranden.
Vädret tillät liksom inget annat.
Sen gick vi till Carrefour och handlade på oss det vi behövde för kvällen.
Planen var att åka ”hem” och sen vara kvar där. Vi hade ju fått annexet med fin uteplats. Där kunde vi ju dricka vin och käka ostar medan solen gick ner över Medelhavet.
Och det var precis vad vi gjorde.
Dessutom köpte vi med oss en kortlek – som kostade 10 Euro att inhandla på en cigarraffär.
Det var först när vi spelat en stund som vi tyckte att det var nåt som inte stämde. Men leken hade bara drygt 40 kort.
Inte undra på att man fick ihop nåt vettigt i pokern som vi lirade.

Måndag. Det var dags att på riktigt utforska närmiljön. Vi tog bilen igen trots skräckbackarna och körde längs kusten mot Sanremo – där Alfred Nobel en gång i tiden bodde en kortare period.
Nu skulle det badas.
Direkt inne i stan styrde vi av och hittade något som kunde funka. Men det var sten överallt och vågor och det gick fan inte att komma i det blåa vattnet.
Vi gav snabbt upp och åkte vidare in mot de centrala delarna där man byggt en konstgjord strand. För på Rivieran finns inga sandstränder. Här är det sten som gäller, men ett par hundra meter mitt i centrala Sanremo, hade de som sagt anlagt en sandstrand.
Vissa delar var gratis – andra krävde en liten entrépeng.
Vi snikade och valde Ovestranden och njöt sedan en stund av det svalkande vattnet.

Tillbaka i hemstan väntade resans bästa lunch. Tripadvisor meddelade att bästa käket i byn och bästa pastan fanns på Pasta & Basta.
Vi skulle inte bli besvikna.
Allt gjort från grunden, vi käkade gnocchi med olika såser, och vi njöt i fulla drag.
Det var så bra att det åkte in en vinare också.
Har man semester så är det acceptabelt även till lunch.
Eftermiddagen spenderades vid poolen, där den lokala vattenrutschbanan snabbt blev en favorit. Ölen, och senare även groggarna, smattrade in medan diverse konster utfördes i vattnet.
Och med en ny inhandling godis, och en fulltalig kortlek, köpt på tågstationen, kunde vi köra en favorit i repris på vår egen veranda.

Eftersom Sverige-Belgien inte var förrän på onsdagen så fanns nu en till ”ledig” dag. Den här gången körde vi åt andra hållet för att besöka Monaco och Montecarlo.
Jag hade varit där året innan med Arsenal – men grabbarna grus ville gärna spana in staden och ”landet”. Vi parkerade under Stade Louis II och gick genom stan för att se vad den hade att bjussa på den här gången.
Förra gången jag var där dissade vi att gå upp för berget för att besöka prinsens palats. Det gjorde vi nu. Värmen gjorde att det krävdes en och annan andningspaus på vägen upp.
Vi gick sedan genom gamla stan och vidare.
Sen åkte vi tillbaka till vårt eget lilla palats och njöt av ännu en kväll vid poolen och på terrassen.
Man ska inte ändra på vinnande koncept.
Även fast myggen nu var jobbigare än någonsin när promillenivån ökade.

Tanken var först att vi skulle åka tåg fram och tillbaka till Nice på matchdagen, men eftersom matchen var sent och det skulle ta tid att ta sig från arenan till stan efter matchen så var det osäkert om vi skulle hinna med något av de sista tågen till Italien.
Därför stod jag över alkoholen och körde.
Det skulle bli så mycket smidigare då.
Vi drog iväg tidigt för att få en heldag i Nice.
Det var inte helt enkelt att hitta en parkering vid arenan, men på andra sidan motorvägen fanns lite affärer och grejer och där i ett parkeringshus kunde vi gratis låna en plats.
Sen fick vi gå typ en halvmil.
För fransmännen hade missat en liten detalj när man byggde nya arenan i staden: att fixa så att folk kunde ta sig från stan och dit på ett enkelt sätt.
Spårvagnens närmaste station var kilometer från stadion …

Vi gick och gick. Det var svinvarmt och fanns ingenting där vi var. Till slut kom, efter ett bra tag, kom vi fram till en busshållplats där det efter en stund kom en buss som tog oss in till stan.
När vi var och såg Monaco-Arsenal bodde vi i Nice så jag hade lite koll på stan – som jag verkligen inte är imponerad av.
Nu var det mer motståndarfans än i Toulouse och hela stan badade verkligen i matchtröjor.
Vi bekantade oss en snabbis med stan, träffade Janne Skarner utanför Nice souvenirbutik, innan vi dök ner i folkmyllret i gamla stan.
Eftersom det vankades sen lunch så valde vi ett ställe, i en av de lugnare gränderna, där vi kunde sitta kvar. Utsökt mat och ölen ramlade in i bra takt för de andra.
Det var trevlig.
Och varmt.

Eftersom arenan var en bra bit från stan och organisationen förmodligen skulle vara kass så rundade vi av i gränden tidigt. Lite också för att en supporterpolis kom och sade att det var dags att börja röra på sig.
Nere vid strandpromenaden skulle bussar gå.
Många fans stod redan i kö så vi ställde oss också när det uppdagades att man inte fick åka gratis utan man var tvungen att fixa en biljett.
Såklart.
Det var bara att gå ur kön och leta på en automat. Fem Euro kostade det.
Nu skulle vi in igen. Fransmännen hade byggt nåt rundningssystem med köer från två håll. När man väl passerat nålsögat efter en stund vara det bara att gå på en buss.
Trodde vi.
Det var nu det stora dramat började. Alla skulle fram, det var svintrångt och asvarmt. Jag var helt säker på att det skulle spåra ur vid flera tillfällen. Men tack och lov hände inget allvarlig.
Så fort det kom en buss blev det panik och alla skulle på. Vi kom ifrån varandra när vi skulle knö oss in. Svetten rann på varenda kotte och det var gigantisk oordning.

Räknade kallt med att resan ut skulle ta evigheter med tanke på den förmodade trafiken, men nåt gjorde arrangörerna rätt och det var att de spärrade av alla gator som bussarna skulle åka.
Därför kom vi ut till arenan snabbt.
Att vi sen blev avsläppta två kilometer från Allianz Riviera är en annan femma.
Dyngsura möttes vi upp igen, handlade vatten och började gå.

Visst var vi svenskar i majoritet, men det stod snabbt klart att belgarna skulle bjuda klart bättre motstånd på läktaren än vad italienarna gjorde i Toulouse.
Det gick smidigare att ta sig nu på arenan nu. Vi hade ”sällskap” med tvillingbror Olsson in, gick in på läktaren med Andreas Granqvists fru och satt sedan framför Tommy Åström.
Det ni!
Sverige behövde vinna för att gå vidare, men det gick inte den här gången heller. Belgarna var bättre och vann med 1-0.
Zlatan, Isaksson och Källström tackade för sig i landslaget och EM var slut för den här gången.

Vi hade dock tur vid parkeringen för inga böter hade delats ut. Vi kunde pysa ut lite snyggt även om vi råkade åka åt fel håll först och fick betala en extra motorvägsavgift.
Nu var klockan mycket och vi var hungriga som fasen.
Hoppet stod till att Donken i Vetimiglia skulle vara öppen sent, men det var den inte.
Som tur var hade en kebabsvarvare öppet inne i stan. Där sladdade vi in, beställde och slog oss ner. Jansson var extra tydlig med att han inte ville ha några pommes till sin kebab. Vi andra fick vår mat snabbt, men när Uffe fick in sina saker var det pommes överallt, till och med i kebabrullen.
Vi tyckte det var hysteriskt kul, men den gode Uffe var inte lika road utan lämnade sin mat.
Hade tog igen det med en cigg och en bira innan han gick och lade sig när vi kom hem.

Nu väntade en sista frukost på den jättelika verandan innan vi skulle börja den enorma resan hemåt. Det var torsdag och midsommarafton på fredan. Vi insåg snabbt att vi inte skulle palla att bränna hem snabbt för att fira midsommar så vi delade upp resan på tre dagar istället.
Första etappen var från Ventmiglia via Milano och sen rakt in i Schweiz. Världens dyraste land skulle ha 400:- för alla utlänningar för att man skulle få köra på deras vägar.
Visst, det var enormt vackert när vi susade fram genom alperna, men dyrt för de få timmarna vi spenderade i landet.

Resan fortsatte längsmed Lichtenstein innan vi tog en tjyvtur någon mil utan att pröjsa i Österrike. Sen väntade Tyskland. Vi bokade in oss på Lobinger Hotel i Langenau, prefekt placerat strax öster om motorväg sju.
Ett fantastiskt hotell i en liten tysk by.
Vi checkade in och satte oss direkt utanför och drack lokal öl. Servitören propsade på att de själva hade bäst käk i byn så vi lät honom vinna och åt där.
Det var kanongott. Rustik och robust tysk mat när den är som bäst.
Sen blev den sväng på stan och ett par till öl innan vi kom tillbaka till hotellet och rundade av med ett par till och lite sluta-röka-diskussion.
Det blev tjurigt, men det var kul.

Frukosten var magnifik dagen efter och nu var vi laddade för nya mil och timmar på autobahn. Nu skulle vi bränna till Neumünster och outleten.
På vägen stannade vi på Ikea i Hannover och firade midsommar med svensk mat.
När vi hade fyllt påsarna inne på Raffeaffären körde vi till Lübeck där skulle avnjuta en sista tysk kväll.
Vi orkade inte jaga hotell utan tog det bästa smidigaste lediga som var Holiday Inn. Vi orkade inte göra stan så vi gick tvärsöver korsningen för lite käk.
Nya bra tallrikar kom in och med några nordtyska lager kunde vi få till en bra afton igen.

Nu var det midsommardagen och det var dags att göra sista delen hem. Vi hann med ett varv på stan innan vi åkte för att handla sprit. Ponka skulle fylla på förrådet – tyvärr gick en flaska sönder på båten. Vi tyckte det luktade för mycket sprit i bilen när vi kom till Rödby. En finare whiskey var kaputt.
I Småland körde vi igenom resans värsta regnoväder.
Senare på kvällen var vi hemma.

Nästan två veckor på resande fot var över. Oerhört skönt att vara hemma.
Men helsicke så bra den här resan var!