Arena: Emirates Stadium
Match: Premier League
Publik: 60 007
Målen: 1-0 (5) Olivier Giroud, 2-0 (78) Olivier Giroud, 3-0 (80) Olivier Giroud, 4-0 (90) Bunn (Självmål)
Matchens lirare: Olivier Giroud, Arsenal
Resornas resa. Det som skulle bli en guldfest blev ”bara” en fest.
Ibland räcker det – och en ny superinsats av Spurs – till mycket.
Tanken har funnits där ett tag – att äntligen få ihop en resa med alla gamla, och nya, Arsenal Sweden-profiler. Med många med mer fullspäckade scheman än mig så kändes sista omgången som ett perfekt tillfälle. Man vet att matchen är då på söndan och alla kan i lugn och ro boka in sig.
Och det var precis det som hände.
En efter en bokade de in sig och när fredagen var kommen så dök Eriksson upp från Karlstad och vi tog en liten värmare Tennstopet på fredagkvällen.
Dagen efter så var det lite som en storsamling på Arlanda.
Det kändes som att halva planet var vårt sällskap.
Förutsättningarna för en kanonhelg i den engelska huvudstaden fanns där, rakt igen.
Med så många så var det nånstans oundvikligt att det skulle bli lite uppsplittringar. Uffe blev röksugen på vägen in och han och ett gäng droppade av nånstans tidigt på Central Line. Vi andra åkte till klassiska Royal Scott och checkade in och gick över och öppnade upp på legendariskt mytomspunna Northumberland Arms tvärs över gatan.
Puben med lägst rating i alla pubguider.
Och när Ponka nyss fyllt 40 så skulle han så klart gratuleras.
Detta gjordes med matchtröja och ölprovning innan vi delade upp oss på nytt.
Jag, Eriksson, Kaj och nån mer hamnade på Byron på Upper Street innan vi slöt samman på The York där kvällen avslutades.
Det var, ska erkännas, lite småsegt på söndan. Men efter en liten frulle längre bort på gatan och sen ett besök på The Castles uteservering så var man på banan igen.
Vi skötte uppladdningen på Brewhouse vid Highbury & Islington.
Arsenal hade sedan länge spelat bort chanserna att vinna ligan. Nu fanns endast St Totteringhams Day att eventuellt fira. Spurs var före och skulle till Newcastle.
Vi hade ett helt avsågat Aston Villa hemma.
Och ganska snabbt stod det klart att Newcastle, som också åkt ur, ville avsluta snyggt. För trots att de spelade med en man mindre så öste de in mål.
Det gjorde Giroud också och nu kunde vi fira, igen, att vi var före Tottenham.
Vi skötte festen på Auld Triangle med massor av skratt och Snakebites. Det var en kväll som helt gick i old school-andan. Ramsorna och drickat smattrade på borden när vi blev kvar här till sent.
Det fick bli taxi tillbaka till Kings Cross där vi smällde i oss sämre skräpmat innan vi däckade.
En superdag var över.
Om det var segt på söndan så var det ingenting mot hur det var på måndan. Vi hade bokat på en extradag för när Danny Welbeck hängde in 2-1 mot Leicester där några månader tidigare så luktade det guld.
Det blev ju inget av det så vi hade nu bra extratid i huvudstaden.
Folk drog lite åt alla håll och kanter där på dan. Jag, Eriksson, Ellström och Backevik for till Westfield där vi mest mådde dåligt. Det var först när vi tog tag i grejerna och gick in på en av Erikssons gamla stampubar, The Richmond, som dan tog fart.
Sen hamnade vi på The Queens Head – som bjöd på mysig uteservering, god ipa och suveränt tillagad fisk.
På kvällen mötte vi upp med de andra och kollade på AIK-Djurgården på nån pub vid Liverpool Street. Sen skulle det så klart käkas Lasagne – en var uselt tillagad på nån italiensk b-kedja där i närheten.
Det var nu ett slitet gäng.
Man är ju inte 19 längre.
Vi rundade av på The Waterpoet, men det fick bli en tidig hemgång.
Tisdagen nynnade vi vidare på ”Tottenham Hotspurs, it happened again” och reste tillbaka till Stockholm.
Som alla snabbt konstaterade.
”Det här gör vi om”.