Arena: Vale Park
Match: League One
Publik: 4 194
Målen: -.

Svinkallt, trasiga DNA-stegar och mållöst.
Sen ville nån spränga cylindrar i en tunnel så tåget blev stående i en timme.
Som grädde på moset backade vår taxichaufför över en mopedist på väg till hotellet.
Det går bra nu …

Vi fick ändå kämpa lite för att komma upp. Även fast medlemskvällen på Gunners blev ganska städad, för de flesta, så var det lite segt att komma igång på morgonen.
Tåget från Euston skulle iväg klockan 11.00 så det fanns inte så mycket utrymme att vila upp sig.
Det var bara att ta tag i grejerna, duscha, käka frulle och sno åt sig en cab ner för Pentonville Road.
Jag, Axel, Hardy, Andersson och Daniel var redo för det stora äventyret.
En lördagstripp till Stoke-On-Trent.

Resan upp gick smidigt och fint och vi landade i Staffordshire bara ett par minuter före utsatt tid. Det blåste snålt och var kallt när vi knallade upp till city – som är 25 minuter bort från stationen.
Där möttes vi av Englands överlägset fulaste befolkning.
Man måste ju ändra beundra staden och den stora klubben Stoke City för att de lyckats locka till sig spelare som Bojan, Shakiri osv. Att bo i den här hålan kan fasen inte vara muntert …

Vi gick bom på första lunchpuben som inte hade käk. Men på nästa ställe gick det bättre. En klassisk Wetherspoon. Billigt och mindre bra föda.
Daniel hade det tungt vid bardisken när han skulle beställa nån IPA och blev genomhånad för sitt uttal.
Vi slafsade i oss maten och drog vidare ut för att hitta en taxi som kunde köra oss de 4 kilometerna ut till Vale Park där stadens andralag Port Vale huserar i League one.

Arenan tar in lite drygt 18 000 personer, men så poppis är inte Port Vale. Den här kalla eftermiddagen dök 4 194 fans upp. Kanske ett hundratal från Fleetwood.
Vi hade platser på ena långsidan, på rad tre, snett ovanför gästernas bänk. Där kunde vi se deras överaktiva tränarduo som skrek på allt och alla i 90 minuter. Inte en sekund stod de still.
Humor på högsta nivå.
Jag finner den typen av ledarskap helt meningslös då spelarna inte hör ett jota ute på planen.
En hel del skit från hemmafansen fick de välförtjänt.

Matchen då? Första halvlek fullständigt genomusel. Helt ofattbart att professionella fotbollsspelare kan vara så kollektivt dåliga på samma gång.
Det blev lite bättre i andra. Det skapades en och annan chans, men ju längre matchen led desto mer givet var det att det skulle sluta 0-0.
Vi masade oss huttrande ut från Vale Park och ner till trafikljusen för att hitta en taxi. Men då det var gott om tid innan tåget skulle gå hann vi med ett besök på The Swan.

18.12 rullade vi åter mot London. Meningen var att vi skulle vara på Euston 19.43, men strax norr om Milton Keynes var det stopp. En brand i en tunnel gjorde att vi fick stå där en bra stund och när vi hade åkt en kort bit meddelade lokföraren att brandkåren igen stoppat alla tåg på grund av att det fanns cylindrar där som kunde explodera.
Det slutade inte bättre än att vi blev 80 minuter sena.
Precis efter 21 dockade vi.
Men snart kom nästa smäll.
Ute på gatan fiskade vi upp en taxi som skulle åka och vända innan han kunde köra ut på Euston Road.
Det blev lite tight vid ett vägbygge och han la i backen.
Sen sa det pang och stopp, men han backade igen.
Problemet var bara att en mopedist stod bakom och fick ta smällen.
Dålig stämning.
Mopedfrasse blev upprörd och ville reda ut begreppen. Vi fick efter nån minuts väntan snällt kliva av och leta upp en ny taxi.
Den här gången gick det bra och vi kunde ta oss till Islington för en pizza och lite rödvin på La Forchetta.