Arena: Wembley Stadium
Match: FA-cupen final
Publik: 89 345
Målen: 0-1 (3) Chester, 0-2 (9) Davies, 1-2 (17) Cazorla, 2-2 (74) Koscielny, 3-2 (109) Ramsey

Strul. Strul och strul.
Förlängning.
Och sen … äntligen en pokal.

Resan mot Wembley startade redan på torsdagskvällen. Brorsan skulle till Sandefjord i Norge på nåt jobbmöte på fredagsmorgonen så jag hakade på så att vi kunde flyga från Oslo.
Oerhört sen ankomst till Spa-hotellet.
Ett par timmar sömn.
Sen kneip, VG och kaffe till frukost.
Någon timme senare var brorsan redo och vi kunde röra oss mot Gardermoen.

På väg i bilen dit började min polare messa att det var strul med min biljett. Han hade dessutom fått £500 av Teo för att kunna köpa en biljett i London om nåt dök upp.
Någon sådan hade han inte fixat så brorsan fick fixa på egen hand via Twitter.
Min biljett skulle jag nu få köpa loss för £250, men han skulle möta oss på Upper Street på kvällen.

Flyg till Heathrow, tuben in och hotell på oerhört pittoreska Edgware Road. Vi satte oss på puben i Islington för att vänta in polar´n, som inte kom.
Käk på hipstrigt hamburgerhak.
Och mer väntan.
Sista budet på kvällen var att han skulle komma förbi vårt hotell klockan nio på morgonen för att lämna cash och min biljett.

Men det sket sig också morgonen efter och nu började mitt tålamod tryta. Efter en rad sms och samtal på förmiddan meddelade han att min biljett skulle överlämnas av nån utanför Kings Head på Blackstock Road klockan 12. Brorsan fick sin nya biljett vid vår lokala pub.
Skönt att något funkade.
När vi hade masat oss upp till Islington kom en snubbe ut och gav mig en biljett. £250 fattigare, men fan så skönt att det var fixat.
Min polare sade att vi skulle synas på Wembley, men vi anade att allt inte stod rätt till.

Vi åkte ner till Green Man på Great Portland Street för att träffa Walle, Berntsson, Peppe, Eric och de andra.
Käk, Stella och mer snack om de andra biljettstrul.
En skulle hämta där.
En annan på ett tredje ställe.
Det tar bort ganska mycket av glädjen en sådan här dag.

Vi bestämde oss för att lägga allt skit åt sidan. Ett Par till kalla på The Globe på Baker Street innan vi tog tuben ut till Wembley.
Bra tryck på pubarna där ute.
Nu skulle äntligen Arsenal bryta titeltorkan.
Vi sade hejdå till varann och gick till våra platser.
Där jag skulle sitta satt Daniels alla polare och alla snackade om vad som hänt på dan. Många arga människor som blivit blåste och själv var han inte där.

På planen var det lika mycket katastrof. Hull ledde med 2-0 innan klockan ens tickat tio minuter. Skulle det här gå åt helvete också?
Nejdå. Men det tog sin tid att reparera. Först Cazrola välbehövligt på frispark. Sen kvitteringen med kvarten kvar av Koscielny.
Förlängning.
Helvete så nervöst.
Men då blixtrade The Gunners till och Aaron Ramsey kunde avgöra.
Galet jubel.
Och en galet skön pust av lättnad.

Mötte brorsan, Walle och Stefan utanför. Jublades gick vi ner till ett av hotellen bredvid arenan för att få ett par snabba öl medan området tömdes på folk.
Sedan tog vi tåget in till Marylebone och vidare till Euston där vi stannade och köpte en flaska champagne.
Walle och Stefan vek sedan av.
Jag och brorsan tog en taxi upp mot Islington när jag fick lite liv i luren och ringde Axel.
Ett legendariskt samtal.
Vi hämtade honom och Bäckström på Jurys Inn.
Upp till Alwyne Castle för mer firande. Tillis och Alex var där. Det blev sent och vi köpte med oss alla pizzor som fanns hem.
Med dippsåser och skit.
Det var inte vackert på vårt rum dagen efter när vi först skulle se paraden innan vi åkte hem.

Det var en sann glädje att skåda Bäckis och Axel med varsin burköl i näven på Upper Street. Det var parad och bakfyllor så långt ögat kunde nå. De ville nog bara överleva för de skulle flyga hem tidigt dagen efter och skulle på Gatwick.
Det skulle inte vi.
Eftermiddan spenderades i trevligaste laget på en pub på Liverpool Road.
Jag och Teo flög till Oslo på måndan.
Vi lämnade slummen, och alla pizzakartonger och nuggets i Edgware Road, och for hem.