Arena: RheinEnergieStadion
Match: Träningsmatch
Publik: 40 000
Målen: 0-1 (5) Vermaelen, 0-2 (15) Podolski, 0-3 (43) Podolski, 0-4 (62) Gervinho

Igår var jag som sagt inte den ivrigaste av bävrar, men i jämförelse med förra året mådde jag som en prins på grönbete. Lander och Bäckström plockade upp mig och vi började resan söderut. Jag sov genom hela Danmark. Bra val.

På eftermiddagen kom vi fram till den där stan med namnet som inte går att lära sig, och jag och Bäckström tog ett varv på stan när Lander och Andreas spelade tennis. Vi lyckades se större delen av Sverige-Ungarn, som det heter här, och firade segern med en schnitzel i absolut weltklasse.

Kvällen handlade mest om att diskutera nationalsången och fotbollsspelare samt integritet kontra övervakning. Lander förlorade alla diskussioner.

Nu ska vi ut på Autobahn och leka Sebastian Vettel. Bäckström kommer antagligen prata om vad som kännetecknar en långtradare, för det gjorde han hela vägen igår.

Sen kanske det blir en schnitzel i centrala Köln ikväll. Macht spass.

Tänk om alla söndagar var som igår. Solsken, gott sällskap, god öl och en fin 4-0-seger på tysk mark. Gut. Sehr gut.

Efter en längre sittning på en italienare vid Rehn och ett antal Kölsh på olika ölcaféer på lördagen var folk inte särskilt pigga nästa morgon. Eller folk och folk, det var framförallt jag och Bäckström som var trötta. De äldre i sällskapet hade tydligen varit ute på morgonpromenad. Frukosten var dock genröst öppet till 13.00 så det var inga problem att sova ut.

Frukostbuffén var överdådig, minst sagt. Det var nästan så att man väntade på att de skulle bära ut Särimner och börja hyvla upp. Grymt bra. Och alla frukostar där det serveras skumpa är bra frukostar per definition.

Vi gick ner på stan och satte oss på ett torg där ett gäng andra Arsenalsupportrar hade bänkat sig, och vi lät oss väl smaka av det lokala ölet. Fina timmar i den tyska solen.

Matchen var inte så mycket att orda om, men det är alltid kul att gå på fotboll i det här landet. Stämningen var sådär och det blev inte så mycket ramsor. En seger är dock alltid en seger.

Efter matchen åkte vi in till stan och trashade med hjälp av några engelsmän en spelning med Kölns svar på Kicki Danielsson. När vakten lackade ur och beslagtog våran flagga kände vi dock att det var dags att gå. Jag tror det var när några av oss var på väg upp på scenen med flaggan som den sista droppen fick vaktens bägare att rinna över.

På kvällen gjorde vi inte så mycket mer, utan vi gick till hotellrummet och kollade på OS-avslutningen med några veteöl som sällskap.

Idag har vi gått en sväng på stan, och nu sitter vi i bilen på väg till Lübeck där vi ska kasta marsipan på varandra samt beställa in en schnitzel stor som en jävla whiteboardtavla.

Tisdagens hemresa från Lübeck, där vi stannade till för natten efter att vi hade åkt från Köln var inget vidare den heller. Framför allt var den väldigt lång. Vi åkte från hotellet halv elva och stannade till vid en fotbollsarena, som man gör, samt stuvade bilen så full att en Noas ark färdig för avfärd i syndafloden (Som för övrigt gjorde ett gästspel i Uppsala i eftermiddags. Syndafloden alltså, inte arken) framstår som en tom oljecistern i jämförelse.

När vi var klara på spritpråmen i Puttgarden och hade tagit oss över till Danmark var klockan sen eftermiddag, och Lander märkte att det var något tjall med bilen. Den ville inte accelerera alls, så varje gång han försökte komma upp i hastighet tog det flera kilometer. För att inte tala om hur det blev varje gång det var uppförsbacke. Då kom bilen knappt upp i 60 km/h. Först trodde vi att bilen var överlastad, men så var det antagligen inte för mer än 200 liter hade vi knappast köpt. Ni behöver inte fråga vad problemet faktiskt var, för är det något jag kan mindre om än bilar så är det trasiga bilar.

Till slut, vid tvåtiden, var vi dock i Uppsala. Kul att gå upp och jobba dagen efter.