Arena: Portman Road
Match: Ligacupen, semifinal
Publik: 29 146
Målen: 1-0 (78) Priskin

5 000 Gooners var laddade till hörntänderna för att sjunga laget mot Wembley.
Men spelarna svek brutalt på Portman Road i Ipswich.
Här är rapporten från Suffolk – där Arsenal gjorde ännu ett bottennapp och fick stryk mot ett av Championships sämsta lag i ligacupsemifinalen.

Jag och Andreas hade redan sett den fullständigt genomusla FA Cup-matchen mot Leeds och var helt överens om att det knappast kunde bli sämre mot Ipswich när vi satte oss på Wagamama nere vid London Bridge för en bättre lunch.
Men vi hade då ingen aning om vad som skulle följa.
Den engelska huvudstaden bjöd på ett disigt och grått intryck den här onsdagen.
Det hängde regn i luften, men temperaturen var tillfredsställande.
Uppe vid Liverpool Street rusade folk åt alla håll och kanter med en fantastisk fart. Vi satte oss lugnt på en pub och avnjöt en Kroenenbourg i stilla fart.
Tåget till Suffolk och Ipswich skulle inte gå förrän om drygt en timme. Så tid hade vi ganska gott om. Klockan var vara precis före 14, men det skymtades fotbollsfans lite överallt på den mäktiga tågstationen.
Fans med ett enda mål: Att ta sig de dryga 13 milen för till Ipswich för att stötta Arsenal.
Arsenal hade redan eliminerat Tottenham och Newcastle på bortaplan och Wigan hemma i London. Nu var det bara Ipswich kvar. Ett Ipswich med urusel form som ett par dagar tidigare hade varit i huvudstaden och blivit mosade av ett mycket formsvagt Chelsea med 0-7.
Vi fördrev den korta resan med lite skön frågesport hämtad ur Andreas leksakstelefon och svalkade oss med ett par Artoiser. Vädret var fortfarande lika grått. Men inget skulle stoppa oss.

Det var cupfest. Och då får alltid bortalagens fans 15 procent av biljetterna. För oss betydde det att runt 5 000 Gooners skulle sjunga ut på Portman Road.
Men vi ville först se oss omkring en smula i stan. Eller det där är faktiskt lite lätt överdrivet. Vi gick över floden, ner mot arenan och gick sedan ett varv runt Portman Road innan vi begav oss till den stora samlingspuben vid stationen igen.
För en groundhopper räcker det. Jag fick min chans att ta en ny arena – och jag kunde dessutom plåta den i dagsljus utifrån. Tack och bock!
Det var ganska quiet när vi kom in på The Station, men den stora lokalen fylldes snabbt på med törstiga och sångvilliga Arsenalfans som gjort den korta resan från huvudstaden.
Efter ett tag kokade det – och ramsorna ekade.
Det var ett sådant tryck att det ett tag fanns risk att ölen skulle ta slut. Stellan sinade och vi fick avsluta med annan maltdryck. Inget bra omen inför en match som ett lag som Arsenal bara ska vinna. Och tidigare i veckan hade supporterklubbsansvarige Jill Smith varnat för just den här fajten. Bortsett från att den belgiska kungabiran tog slut fanns det fler saker som inte kändes bra. Dels storförlusten mot Chelsea och dels att Ipswich kickat Roy Keane och tagit Paul Jewell. Sånt brukar betyda nytändning.

Vi gick den korta biten ner till arenan men hade svårt att ta oss in. Vår entré fanns inte, men det var bara så att vi tittat lite slarvigt. Det var trångt inne på Portman Road. Kanske inte så konstigt för det var allt annat än fräscht och gammalt. Våra platser var dock grymma om på rad sex på upper tier nästan i mitten slog vi läger och började sjunga.
Igen.
Men det var liksom lönlöst alltihop. För det blev precis som vi hade befarat. Arsenals stjärnor visade prov på usel inställning och ett anfallsspel helt utan udd. Och trots att Arsene Wenger spelade ett väldigt starkt lag, ett lag som ska köra över Ipswich, så hände det precis nada. Det kändes som att vi hade ett brutalt bollövertag, men vi skapade fcuk all.
Det blev paus. 0-0. Vi handlade läsk och Smarties för att komma igång igen.
Men den här kvällen hjälpte ingenting. Absolut ingenting.
Ipswich Priskin petade in 1-0 och vi fick stryk. Pinsamt är det enda rätta ordet för prestationen som Arsjavin och de andra trötta spelarna bjöd på.
Det var nästan så att de skulle ersätta oss fans som tagit oss dit.
Så var känslan.

Vi skyndade oss till stationen – som bjöd på ett mindre kaos. Vi hade biljetter på ett tåg som skulle gå 22.45, men lyckades snika oss in på ett som gick precis efter tio. Nu var det ett sånt där tåg som stannade på varenda jävla station på väg in till London och jag vetefasen om vi tjänade någon tid alls på ”bytet”. Lite sömn och sen var vi på Liverpool Street. Och när jag lade mig i sängen uppe i Islington pustade jag ut och konstaterade att det är tur att vi har en match till att reparera detta på.