Arena: Emirates Stadium
Match: Premier League
Publik: 60 115
Målen: 1-0 (20) Adebayor, 2-0 (42) Gilberto (straff), 3-0 (72) Gilberto (straff)

”Three-nil… we beat the scum three-mil”.
Sångerna ville aldrig ta slut i N7 och N5 efter den förlösande derbysegern mot Spurs.

Det var med nervösa steg som jag och lillbrorsan steg av tuben vid Highbury & Islington den här lördagen.
En del av mig sade att vi skulle få svårt eftersom den senaste tidens dåliga resultat kanske hade satt sina spår och att vi för varje vinst trots allt kommer närmare en torsk.
Den andra sade att vi skulle vinna lätt. Historien spelar stor roll i sådana här derbymatcher och Spurs skulle aldrig orka med.
Skönt att den andra halvan fick rätt.
Vi knallade i lugnan ro norrut på Holloway Road. Lillebror, Teo, hade inte tidigare varit på Ashburton så jag kände att vi behövde gå ett ”turistvarv” runt skrytbygget för att ta lite bilder.
Solen sken när vi knallade över Drayton Park och ner för att köpa några pins. Det börjar verkligen kännas som hemmaplan nu. Fem besök på kort tid har givetvis hjälpt till en hel del.
Klockan var inte mer än strax efter halv elva när vi knallade upp på Avenell Road. Trots det rörde sig en hel del fans i området. Vi stannande till utanför ingången till gamla North Bank, tittade på varandra och tyckte det såg lika sorgligt ut båda två. Teo hoppade upp på ett staket för att kunna ta några bilder. Innanför härjade en grävskop fritt och det var bara ruiner kvar
av klassiska North Bank. Clock End är borta för länge sedan och de har gett sig på fasaderna till de båda långsidorna också.
Jag blev en smula förbannad och tänkte – ”ge fan i vårat Highbury!”
Det var kö utanför Gunners, som öppnade klockan elva. Vi fick dock inte komma in eftersom det är 18 och brorsan bara är 14. Så jag, Teo och Statoil gick 20 meter uppför Blackstock Road och in på Bank of Friendship för att ta vår första pre-match-pint. Det blev en runda på Arsenal Tavern innan vi 25 minuter innan kick off började vår marsch ner mot N7 och Ashburton Grove.
Inte en Spurströja i sikte – och det kanske var lika bra att de gick neutralt klädda. Det finns många som gärna skulle skicka en smäll på käften på en granne från N17.
Utanför vårt insläpp blev det något småstök, men vi kunde i lugn och ro jogga upp till Upper Tier och perfekt till det att spelarna gjorde entré kliva ner på läktaren.
Rad ett på kortsidans över etage är verkligen suveräna säten, men det finns inga dåliga platser längre. Vi satt perfekt ovanför 3000 Tottenhamfans, som under de första 45 minuterna hade fullt sjå med att gestikulera, peka finger och göra runktecken
åt oss.
Jag förstår att de hellre gör det än att se sitt miserabla lag spela.
Graham Poll var ju på bästa humör och hjälpte oss bra. Äntligen fick vi igen lite för alla felbeslut vi fått emot oss under hösten.
Vi jublade och sjöng så det stod härliga till. Jag tror att Spurs bara hade ett par sånger som kom upp i bra ljudnivå.
Att de ens kunde komma på tanken att bränna av den gamla klassikern ”Your support is fucking shite” i början av den andra halvleken när de, efter att Gilberto dunkat in 3-0 med dryga 20 minuter kvar, mangrant lämnade arenan. Jag lovar att 1500
av dem bara försvann.
Repliken vi gav satt som handen i handsken och 50 000 Gooners stämde upp med ”Your support is fucking shite” följt av ”we can see you sneaking out” och ”you might as well go home…”.
De ynka Spurs-fansen som var kvar gav oss faktiskt en applåd.
Vi bara garvade.
Sista kvarten blev en kamp för att få se oss vinna med något annat än 3-0 hemma, men det ville sig inte.
Men vad gör det en sådan här dag.
En derbyvinst är en derbyvinst – och den skönaste segern som finns.
Vi joggade tillbaka upp till Arsenal Tavern efter matchen och fortsatte med segersångerna. En del grövre än de andra, men skit skall skit ha – som det så fint heter.
Den här lördagen vann vi igen – och det irriterar Spurs nåt fruktansvärt.
Vi är norra Londons nummer 1 – och det irriterar Spurs nåt fruktansvärt.
Jag mår så bra!