Arena: Sonnenseestadion
Match: Träningsmatch
Publik: 3 000
Målen: 0-1 (10) Bergkamp, 0-2 (17) Henry, 0-3 (35) Reyes, straff, 1-3 (38) Pajer, 2-3 (75) Schiffer, 2-4 (79) Hleb, 2-5 (90) Larsson

På väg mot en usel träningsmatch med majskolvar överallt hamnade vi i Ungern.
På väg hem till Sverige gick vi bom på spelarintervjuer och stängde själva en nattklubb i de österrikiska alperna innan vi hade majskris, badade i en fontän och for hem.
Så kan det gå …

Söndag morgon och uppstigning i vanlig ordning så nära 10.00-strecket som möjligt för att sopa i sig lite frukost och för att sedan hinna ner till Thermenstadion.
Eftersom det vankades match i Ritzing klockan 16.00 så var givetvis dagens träning inställd så vi fick åka förbi stadion och upp i bergen och spelarhotellet der Stirerhof för att försöka få till någon intervju.
När vi parkerat bilden och gått in genom grindarna ser vi vilken klass det är på hotellet.
Arsenals spelare lever tillsammans med den mellaneuropeiska överklassen mitt i det natursköna Österrike.
Inne i foajén är det full fart. Lehmann, Cesc, Pat Rice springer och kring i 120 och vi går snabbt ut igen.
Någon intervju är inte att tänka på nu när spelarna ska ha genomgång inför matchen samt äta lunch.

Vi åker ner till Fischer igen och plockar upp Keith, en kille från Irland, och Ciara, kvinnlig supporter från norra London, som ska åka med oss till Ritzing där Arsenal ska spela veckans andra match mot byns division 3-lag på den nybyggda arenan Sommerseestadion.
I norrmännens bil är det också fullsatt och vi åtta fans drar iväg på en resa som enligt uppgift ska ta drygt 60-70 minuter.
Till en början är allt lugnt och vi stormar fram i den vackra österrikiska naturen, men när vi kört en timme börjar vi ana oråd och Magnus och Bård börjar ringa för att kolla vart vi är.
Det ska vara okej och vi fortsätter.
Rätt vad det är möts vi av en vägstation som indikerar att vi om 100 meter är i Ungern.
Jag måste stanna och säga åt dem att jag inte får köra in vår hyrbil i forna Östeuropa så vi kör fram till tullgubben och förklara vårt problem och han visar vart vi ska köra.
På meritlistan har man nu lagt till en 30-sekundersvisit i Ungern.
Inte illa.

Vi lyckades i alla fall komma på rätt spår igen och det visade sig att Ritzing bara låg tio minuters körning från grässtationen.
Framme vid den nybyggda arenan var det full aktivitet – och då var det ändå drygt två timmar kvar till kick off.
Vi gick upp till VIP-läktaten, men det kostade 70 euro, förvisso ingick mat, inträde och fri dryck, men eftersom jag körde valde vi den andra långsidan och ett inträdespris på 20 euro.
Arenan visade sig vara mycket fin och vi klämde en burgare och en liten öl (Axel tog en stor, eller tre) och bara njöt av livet.
Klockan 16.00 joggade 11 Arsenal-spelare och 30 Ritzing-spelare in på planen. Kändes som att halva byn skulle vara med och lira.
Arsenal hade ett starkare lag i första än i andra, men med tanke på att motståndaren lirar i österrikiska tredjeligan var insatsen under all kritik.
Matchen dominerades av gubben som sålde varma majskolvar (Heisser Kukurutz på tyska). Lallarn sprang kors och tvärs framför oss hela tiden och skapade stor irritation.

Roligt blev det i alla fall i slutet på matchen när Bissen Larsson först bjöd på stor show när han och Pires spelade sig fram på vänsterkanten. Den påföljande hörna från fransmannen kom Bissen i 300 i boxen och toknickade in 2-5.
Stort jubel från mig och Axel givetvis.

På hemvägen stannade vi till på en av de få Donken som vi såg till i Alplandet. Ska också nämnas att vi nu visste bästa vägen hem och det tog mindre än en timme mot drygt två timmar dit.
Passade även på att testa den hyra Passaten på Autobahn och den visade god form…

När vi släppt av resesällskapet på Fischer åkt vi igen upp till spelarhotellet för att få till de efterlängtade intervjuerna.
Nu gick vi rakt in och ner till baren för att få oss något att dricka. En man lirade behaglig musik på pianot och vid ett av borden satt den franska ligan och samspråkade. Precis när vi skulle beställa kom en dam fram och sade åt oss att ”det är bara hotellets gäster som får vara här”. Jag bad att få prata med Arsenals presschef Amanda Doherty och fick till svar att hon skulle komma ut utanför hotellet när hon var klar med Dennis Bergkamp som satt i en fåtölj och gjorde en webbchatt till Arsenal.com.

På vägen ut mötte vi Sol Campbell som var på väg ut på en promenad och ett samtal hem till England. Ska nämnas att efter en halvtimme när vi fortfarande står och väntar så kommer Campbell tillbaka och pratar fortfarande.
Då kommer den österrikiske killen som är ansvarig för lägret ut och snackar med oss. Jag berättar vilka vi är och att vi vill prata med Amanda för att få till intervjuer med Freddie och Bissen.
Hon lovar att hon ska komma ut när hon ätit klart.
Det tar ungefär en timme när kärringen kommer.
Det tar ungefär tre sekunder innan hon meddelar att Arsenals spelare på order från Wenger absolut inte får ge några intervjuer alls än till Arsenal.com och hon meddelar också att vi supporterklubbar som har magasin snällt får vänta till Media Day nästa vecka för att få säsongens enda intervjuer.

Kul jul!

Det är ingen idé att börja tjafsa utan vi inser att klubben vi älskar är som ett otorkat rövhål.
Inte ens en halvtimme med våra landsmän får vi när vi gjort resan ner till Österrike för att göra intervjuer till Kanonmagasinet. Och ni ska veta att båda Freddie och Bissen inte alls hade nåt emot att snacka med oss…

Vi tog arga och besvikna bilen ner till Fischer igen och gick in för att hämta med norrmännen till Blue Room. Det var tio andra fans där och vi blev kvar till 06.00 då vi via en tur ut i majsfältet gick hem och sov till klockan 12.00 då jag, efter att ha smällt i mig en stor pasta, satte mig i bilen och körde nonstop till Wien och dess flygplats.
Det blev en småorolig hemresa eftersom det lilla planet som skulle ta oss till München skadade som f*n.
Lite skakiga i benen bytte vi snabbt till ett jätteplan från Lufthansa och flög säkert till Arlanda där vi landade strax innan 22.