Arena: Millennium Stadium
Match: FA-cupen, semifinal
Publik: 52 077
Målen: 1-0 (42) Pires, 2-0 (86) van Persie, 3-0 (90) van Persie

Arsenal och semifinal i FA-cupen är nästintill synonymt sedan Arsène Wenger kom till klubben.

Sedan han tog över rodret i oktober 1996 har Arsenal med detta år inräknat tagit sig fram till semifinal för sjunde gången.

Man har spelat fyra finaler och vunnit tre. Två gånger har Manchester United satt stopp för finalspel. Detta skulle inte kunna ske i år då Arsenal lottats mot Blackburn och Manchester United lottats mot Newcastle.

Då Wembley fortfarande är under uppbyggnad har finalerna de senaste åren spelats på Millennium Stadium i Cardiff.
Nytt för i år var att även att bägge semifinalerna skulle spelas här. Under en helg skulle Wales huvudstad ta emot fyra semifinalister och uppemot 150 000 supportrar. Beslutet att spela bägge semifinalerna under en och samma helg i Cardiff har stött på mycket protester från supportrarna. Dels då det blev svårt att få tag i boende och dels att det är lång resväg för supportrar från Blackburn, Manchester och Newcastle.

Från vår Svenska supporterklubb var det sex personer som visade intresse och Willner började ansöka om biljetter, två av dessa var Jocke Lander och undertecknad.
Klubben fick de biljetter vi ansökte om och i och med detta kunde man sätta igång att rigga resan. Som vanligt försöker man få med så mycket fotboll som möjligt under sina resor. Och efter en stunds letande kom det perfekta matchprogrammet fram:
Fredag: Swansea-Oxford (league 2)
Lördag: Arsenal-Blackburn
Söndag: Birmingham-Portsmouth
Måndag: Tottenham – Arsenal (reservlagserien)

Precis som man förutspått var det omöjligt att få tag i hotell i Cardiff så det fick bli Holiday Inn i Bristol ca 9 mil därifrån. Arsenal hade på sin hemsida bett folk undvika att bo i Bristol. Anledningen till detta var att järnvägsarbeten pågår på sträckan Bristol och Newport. Istället för tåg skulle man få åka buss.
Upp kl. 03:00 fredag morgon för att tolv timmar senare stiga av tåget i Bristol. Checka in på hotellet och sedan snabbt iväg i riktning mot Swansea. På vägen dit åker man förbi Millennium Stadium där resans höjdpunkt imorgon skall äga rum, arenan är minst sagt imponerande.
The Vetch Field är hemmaplan för Swansea City FC och inte alls lika imponerande som nationalarenan i Cardiff. Klubben håller dock som bäst på att bygga en ny arena som kommer att rymma dryga 20 000 och stå klar till nästa säsong. Klubben spelar i League 2 och har ett hemmasnitt på drygt 8000. Från tågstationen tog vi taxi med en chaufför som inte var något vidare på engelska eller invånarantal.
Lander: ”What’s the population of Cardiff?”
Chaufför: ”About 500 000 its Wales capital you know.”
Lander: ”What’s the population of Swansea, then?”
Chaufför: ”About 500 000 its Wales capital you know.”
Lander: ”And what’s the population of Bristol then?”
Chaufför: ”Four to five million.”
Som tur är hittar han till arenan och vi får oss ett gott skratt på köpet.
Motståndet denna dag stod Oxford för. Det visade sig vara slutsålt (närmare 11 000) men som tur var kom vi över två biljetter och dessutom med rabatt, £20 för båda som normalt kostat £15 styck.
Matchen är usel och vi går ned till puben med fem minuter kvar av första halvlek. Detta visade sig inte vara så smart då matchens enda mål görs med en minut kvar av första halvlek. I puben blir folk nyfikna på vilka det är som pratar ett främmande språk. Vi säger att vi kommer från Sverige och vips skall det hälsas på folk och vi blir bjudna på whiskey. Andra halvlek ses på tv i puben med våra nya bekanta. Vi får lära oss att som Swanseasupporter hatar man Cardiff och Wrexham men mest av allt hatar man engelsmän.
Tiden flyger fram och förutom att vi missar andra halvlek ser vi även till att missa sista tåget hem.
Vi lyckas ta oss till Cardiff med tåg och i sällskap har vi delar av Oxfords bortafölje.
Den ena ramsan avlöser den andra och de verkar inte allt för nedstämda trots förlust. Väl framme i Cardiff får vi ta taxi till Bristol, resan kostar £65…
Vaknar upp vid 08:30 lördag morgon, den stora dagen är här. Rapporter hemifrån gör gällande att Henry är skadad och inte kommer att kunna medverka. Matchen börjar 12:15 lokal tid och för motståndet står Blackburn Rovers.
Vi har tidigare mött Blackburn fem gånger i FA-cupens historia. Senaste mötet var 2001 då vi i sjätte omgången vann med 3-0 hemma på Highbury efter mål av Wiltord, Adams och Pires.
I just semifinal i FA-cupen har lagen mötts en gång tidigare, året var 1928 och då vann Blackburn med 1-0. Vid tågstationen Temple Meads i Bristol är kravallstaket uppsatt och vi får ställa oss i kö till bussen som skall ta oss till Newport.
Det visar sig gå smidigt och det tar ca 30 minuter innan vi får stiga på bussen. Den täta trafiken på M4 och antalet Arsenalhalsdukar som hänger ut från vindrutorna på passerande bilar och bussar indikerar att vi är på rätt väg.
Från Newport tar sedan tåget till Cardiff en dryg kvart. Det är mäktigt att stiga av tåget och följa det förväntansfulla lämmeltåget av fotbollssupportrar. Väl ute från station möts vi av ett hav av supportrar.
Alla större gator är avspärrade från biltrafik och istället får vi trängas med folk som delar kärleken till Arsenal FC.
Uppe vid ett torg har vissa redan börjat trampa igång och den ena ramsan efter den andra sjungs av.
Folk är målade i rött och vitt och souvenirförsäljarna har bråda tider med att sälja hattar, halsdukar och flaggor.
Efter några styrketårar beger vi oss till arenan och väl på plats börjar man känna gåshuden. Arenan är oerhört mäktig och det enda som tar ner helhetsintrycket är antalet lediga platser.
Arenan tar 76 000 och Arsenal har sålt sina tilldelade 35 000 biljetter.
Dessvärre har Blackburn bara lyckats sälja 17 000 vilket innebär att 24 000 stolar gapar tomma. Vi hälsar på övriga medlemmar i supporterklubben och tillsammans ljuder vi upp i sången som börjar eka längs med raderna på Arsenalsektionerna, dagens andra gåshud reser sig.
”Arsene Wenger´s red and white army, we hate Tottenham”
“And it´s Arsenal, Arsenal FC, we are by far the greatest team, the world has ever seen”
”Stand up for the champions”
Spelarna ger sig ut och i Henrys frånvaro blir det som väntat Reyes och Bergkamp som bildar anfallspar. ”Jose Antonio” ekar från läktaren och spanjoren applåderar hyllningen. Rovers spelade med press och var brutala i sina tacklingar något Vieira fick känna på ett antal gånger.
Stämningen på läktaren är god och nu fattades bara ett ledningsmål. Det dröjde till matchminut 42 innan man får resa sig upp och skrika ut sin glädje. Pires lägger in den efter fint förarbete från Toure. Blackburn fortsätter sitt råa spel i andra halvlek även om inte den blåvita sektionen håller med. ”Same old Arsenal, always cheating” ljuder när Arsenalspelarna går i backen. ”Same old Arsenal, always winning” får dom tillbaka från oss. Med tio minuter kvar av matchen kliver Bergkamp av och in kliver arvingen Robin Van Persie. Han lever denna dag verkligen upp till titeln arvingen och punkterar matchen med två underbara mål.
35 000 hyllar sina hjältar efter matchen och spelarna skickar upp sina matchtröjor på läktaren.
Gladast av dom alla verkar Senderos, Toure och Van Persie vara då de skuttar omkring på innerplanen. Efter matchen festas det på gator och pubar, sångerna verkar aldrig vilja dö. Om några veckor är det dags för många av dessa supportrar att återigen inta Cardiffs gator. Denna gång för att sjunga fram vårat kära Arsenal i drömfinalen mot Manchester United.

”We shall not be moved”

(Skrivet av Pontus Nilsson)