Arena: Olympiastadion München
Match: Champions League
Publik: 59 000
Målen: 1-0 (3) Pizarro, 2-0 (58) Pizarro, 3-0 (65) Salihamidzic, 3-1 (88) Toure

Till och med Lasse Åberg hade haft problem med titeln om han skrivit manus till den här sällskapsresan.
Det händer mycket under 36 timmar på tysk mark.
Farväl till Europa, Se upp för Air Force One, Det går i 180 eller Alla köper skor i München ger lite av känslan under Kanonmagasinets turné två snöiga dagar.
Arsenal och Europa är en given succé.
Bara vi slapp fotbollen.

Den här texten handlar, bara så ni vet, om precis allt utanför den gröna mattan. En text med Arsenals resultat i Europa sänker humöret snabbare än Fantomen. Alla skulle sluta läsa här.
Därför handlar den här texten inte ett dugg om Lehmann, Toure, Clichy eller andra vilsna själar på tysk mark.
Ni kan lugnt läsa vidare.
Kanonmagasinets Mats Willner och Jocke Lander hade bara en arena, ett lag och en land vi inte skulle åka till i den första rundan av Champions League våren 2005.
Det var Olympiastadion, Bayern München och Tyskland.
Vi satt och planerade för Porto, Madrid och Barcelona, men i samma ögonblick lottningen blev känd och vi drogs mot Bayern München krävdes det ungefär en hundradelssekund att övertala varandra.
Vi gjorde helt om.
Vi åkte.

Nyköping-Frankfurt, hyrbil och en natt på hotell Bristol (givetvis) bokades snabbare än Arsenal slår bort en av alla hundratals hörnor under säsongen.
Vi började nedräkningen, värmde upp med Manchester United på Highbury (hur tungt var inte det?) och så kom dagen för äventyret i Europa.
TV-bilderna skvallrade om minusgrader och massor av snö vid vår destination.
Så la sig president George W Bush och Air Force One i det hela.
Ett mejl från Ryanair informerade om stängda luftrum, avspärrade vägar och väntade förseningar under dygnen presidenten gästade Tyskland. Mejlet visade sig vara en smula onödigt med tanke på flygplatsens läge… Frankfurt Hahn
ligger knappt i Tyskland. Den ligger mitt ute i ingenstans, men där finns i alla fall en terminal med bar och en landningsbana. Det räckte gott.
Frankfurt Hahn kunde lika gärna heta Amsterdam East eller Madrid North…
Nåja, skämt åsido… Ryanair måste ha en speciell karta, när de lägger ut sina destinationer. Stockholm South, Skavsta utanför Nyköping, är en annan klassiker. Det är ju inte direkt nära huvudstaden.

Vi lämnade just Skavsta innan Sverige knappt vaknat och landade i ett snöigt Tyskland.
Det var just det.
När snön faller söder om Sverige på platser där man inte förväntar sig blir det kaos. Det finns inte ens snöplogar eller vinterdäck i den här delen av Europa. Det verkade inte finnas garage heller. Vår hyrbil, vår vän i nästan 120 mil, stod ute och hade snö upp till taket i all sin enkelhet och sommardäck.
Att få fram den var nästan lika omöjligt som för Jocke Lander att ta sig från flygplatsen till parkeringen.
Herr Lander, som är mycket för rätt klädsel på turné, hade på sig splitternya, vita tennisskor av bättre märke och chockades av gångvägen. Det var en enda kletig och brun röra.
-­ Vi går i chockladpudding, suckade Jocke och dömde för första gången ut landet vi var i.
Det var inte sista gången.
Vi var fyra-fem personer, som knuffade bilen ut från parkeringen. Jag, den äldste och mest pålitlige bakom ratten i sällskapet, sladdade ut från parkeringen med Lander springande och hoppande bakom. Jag vågade inte stanna
förrän underlaget var något sånär framkomligt.
Med Lander vid sidan fick man ytterligare en skopa ovett om landet vi var i.

Vi började vår resa söderut och hade funderat över antalet mil vi hade framför oss. Det svävade mellan 35-40 mil (jag litade på uppgifter hemifrån) och 55 mil (Jocke ­ och han hade rätt). Med en slingrig smal väg från Hahn
(är det en stad?) nådde vi så småningom äntligen ut på väg 61 vid Rheinböllen.
Det gick fort.
­- Här kan verkligen tala om att det går i 180, skrockade Jocke i takt med hur milen passerade.
Så kom snön.
Undertecknad, chauffören, är mer åt det kulturella än medpassagerare Lander, som mest satt och sjöng sin egen version av Nenas klassiska 99 Luftballon. (Lander har lovat sjunga den på sommarens årsmöte i Malmö)
Med en bastant lunch på ett smått sensationellt ocharmigt café bröt vi  tristessen på Autobahn.
Nåja, vi jublade unisont, när vi dundrade förbi Hockenheim, men det var också enda gången. Vi vek av och valde den norra vägen om Stuttgart mot Nürnberg. Snön föll allt tätare över området. Vi hann knappt se något av de vackra vindalarna.
Det var en vit vägg utanför fönstret.
Strax öster om Crailsheim tog vi av och möttes av små tyska byar, där kilometermätaren och bilen fick en smärre chock. Det hade, liksom, gått i 180, men här snuddade vi knappt vid 40-strecket.
SMS-kontakten med våra svenska Arsenalvänner på väg i en minibuss från Trelleborg avslöjade viss skräck om inställd match på grund av snön.
Det var bara skrämskott.
Det var i alla fall mer än vad Arsenal lyckades åstadkomma under 90 minuter på Olympiastadion. Just det. Förlåt. Det skulle ju inte bli någon fotboll i spalten.
Kulturen tog över.
Plötsligt, långt där borta i snöyran, såg vi slottet, som likt en hägring reste sig uppe bland bergen.
Schloss Harburg.
Det är ett av de äldsta slotten i södra Tyskland. Jag ville gärna stanna och få en fläkt av de historiska vingslagen, men vi dundrade under slottet genom en tunnel och sekunder senare försvann skönheten i ett vitt täcke. Slotten byggdes i början av 1000-talet och var en strategisk viktig post i olika militära slag.
I dag ägs slottet av familjen Oettingen-Wallerstein, som fick det i sin ägo 1731 och har förvaltat det med kärlek i snart 275 år. Det är som att kliva rakt in i medeltiden på det här romantiska slottet.
Med en kulturell upplevelse i bagaget släppte så snön och bilen fick nosa vid de högre hastigheterna… I samma ögonblick vi rullade in på Münchens gator sken solen. Det var, kort och gott, en alldeles strålande vinterdag.
Vi letade oss smidigt fram till hotell Bristol, kastade in väskan på rummet, gömde bilen i ett garage och började söka upp våra rödvita vänner bland ölhallarna.
Målet var givet.

Augustiner på gatan Neuhauser mellan Marienplatz och Karlsplatz. Vi frågade, som sig bör, på turistbyrån vid järnvägsstation, men killen bakom desken var inte alls lika trevlig som han uppträdde och lurade oss åt helt fel håll, men med skummande, tunga glas med ädelt innehåll i tankarna fann vi vår plats.
Där var det drag.
Augustiner har traditioner tillbaka till 1300-talet och har säkert sett och hört en och annan sång genom åren. Den här kvällen var inget undantag. Några skånska vänner hade lyckats (hur det nu var möjligt) att hålla ett par platser vid det stora ekborden och bänkarna.
Framme.
Äntligen.
När så Steve Bould (det var inte han, men han är i alla fall ruskigt lik) serverade glas med samma känsla vår Dennis Bergkamp slår fram passningar steg stämningen orkanartat. ”Det smattrade sånger både till höger och vänster” (ett direkt citat signerad Lander).
”Steve Bould, Steve Bould, Stevie Stevie Bould
He´s got no hair, but we don´t care
Stevie Stevie Bould ”
Tyska polisen kom in med jämna mellanrum, gick ett  varv och spanade ut över havet av engelska supportrar under sina baskrar.
”Are you Tottenham in disguise…” ekade!
Alla tyska supportrar till Epatraktor FC fick inte vara med på festen. Med knappa två timmar kvar till avspark och en fyra-fem varma glas i kroppen började färden mot en av Europas mest trista och sega arenor Olympiastadion. Det blev ett kvickt stopp på Burger King, där vi handlade in material så vi kan vara Alex Fergusons look-a-like på nästa julfest.
Vi hann med ett stopp till.
Hofbrauhaus.
Tyskarna anser det vara världens mest kända pub. Väl värt ett stopp, men vakten släppte in oss. Goda råd var dyra, men så hittade Lander en sidoingång och ett ögonblick senare stod vi med varsin ny bägare av modell större och drack i takt med bompa-, bompamusiken. Ahldén och Ola tjatade om U-bahn till arenan.
Jag, den mest bekväme, vill ta taxi, men med tanke på bristen av Mercedes i city vid den tidpunkten blev en färd under marken. Det var mer än mycket folk med samma tanke. Vi kom ifrån varandra och bestämde plats ute vid
arenan.
Vagnarna gungade av Arsenalsånger.
Det var suveränt, men så hade inte matchen börjat. Jag bar den världsberömda svenska supporterflaggan med varm hand. 20 minuter senare, likt en packad sill, var vi framme och sökte upp ”away fans”.
Det fanns ingen.
Det fanns inte en enda skylt, som visade vägen.
Jag missade tyvärr Landers verbala utbrott, men vissa tyskar ska fortfarande inte ha hämtat sig. VM 2006 var i allvarlig fara ett tag. Det var timmar av lidelse på läktaren. Jag hann inte ens hänga upp flaggan förrän Toure
missade och… bla, bla, bla
Jag tänker inte ens nämna det orättvisa snöbollskriget i halvtid. Vi hade ingen snö på vår sektion, men de tyska supportrarna verkat ha bunkrat i veckor och ägnade kvarten åt ett envist anfall från både höger och vänster.
Med tom blick och mycket ilska inombords tog vi oss tillbaka till city.
U-bahnresan var osannolikt trist. En tänkt kväll med finess och nya bägare stannade vid en påse hamburgare och glass.
Vi däckade i hotellrummet.
Jag somnade till reprisen av bilderna från skid-VM, där Sverige gjorde rent hus i sprint. Jag sov uselt och förbannade all fotboll. Så mycket glädje försvann på grund av elva vilsna själar på en ny misslyckad resa ute i Europa. De borde ha värmt upp med oss på Augustiner så hade de fått med sig något minne hem.

En stilla vandring på gågatorna i vackert väder inledde den långa onsdagen.
Vi hoppade över frukosten och nöjde oss med ett par mackor på stående fot innan vi plötsligt, från ingenstans, shoppade skor.
Ett par Timberland och ett par seglarskor hamnade i svensk ägo.
Till tonerna av den nya texten ”Alla köper skor i München” letade vi så upp garaget och bilen.
Hemresan?
Vi packade in våra skokap, matade CD:n med Per Gessles Mazarin (jo, Lander lyssnade och klagade ytterst lite). De 60 milen i bilen till Frankfurt Hahn, Paris East eller Rome North gick smidigt med en mindre felkörning någonstans
mitt smeten.
Vi skyllde på George W Bush.
Vi var överens.

Arsenal och Europa är succé.
Bara vi slapp fotbollen.

SKRIVET AV MATS WILLNER